Nätbok om jobbiga graviditeter och missfall

Missfall??komplicerade graviditeter??LÄS MIN NÄTBOK GRATIS!!!

Jag är en tjej på 44 år som har 3 småbarn födda 2003+2005+2007,alla för tidigt.

När jag var gravid sökte jag med ljus och lykta någon bok som kunde ge mig lite styrka.

Känna att jag inte var ensam om det här.

När vi till slut hamnade nere på prematuren och satt med våra mjölkningsmaskiner för att försöka pressa ut mjölk till våra yttesmå pyren lovade jag mina medsystrar att skriva den här boken.

Stundtals blodig,men den är ett utdrag från mina dagböcker.

Hoppas kunna stötta någon annan stackare därute för att visa att det faktiskt kan sluta lyckligt.

Boken finns på www.kapitel1.se/anitha-ostlund/tre-anglar-och-tre-mirakel

Allt som inte skulle hända hände.

Den här sajten du startat skulle jag behövt när jag låg där och förbannade min dumma kropp som bara svek mig...gång på gång.

ha det gott

Anitha

Våga älska?

Hur ska jag kunna älska dig när jag inte vet hur allt ska bli, när jag inte ens vet om du kommer att få leva? Du skrynklar ihop ditt lilla ansikte och skriker i respiratorn, men det hörs inga ljud.

Hur ska jag våga älska dig när varje liten nedgång blir till ett avsked i mitt hjärta? När varje småsak - en bekymrad min, en pipande apparat - säger att det är dags att ta farväl?

Lilla vän, där ligger du alldeles ensam och har inte ens en mamma som förmår älska dig. Förlåt.

(ur "VÅGA ÄLSKA? Om att bli förälder till ett för tidigt fött barn")

Sårskorpor och varande sår

Ibland har jag tänkt: varför utsätter jag mig för det här? Varför kan jag inte bara släppa det här med mina jobbiga graviditeter, tunga förlossningar och svåra spädbarnsperioder? Vore det inte bättre att bara låta alltihop vara? Låta såren läka ifred, utan att ständigt vara där och pilla bort sårskorpan?

Men nu har jag plötsligt förstått!

Det här handlar inte om sår som skulle läka om jag bara kunde låta bli ytan på dem ett litet tag, om jag bara kunde visa lite självbehärskning och låtsas som ingenting. Det här handlar om sår som är så djupa att det fortfarande kommer upp var ur dem fastän ytan håller på att gå ihop. Sår som behöver hållas öppna för att någonsin kunna läka ordentligt.

Och det är stor skillnad.

Trött och ledsen

Jag önskar att jag kunde låta all smärta och förvirring och förtvivlan jag känner flöda ut ur mina fingrar och bli till text, den där löpande, välformulerade, medryckande texten som sätter allt det jag tänker och känner på pränt. Ofta är det när jag skriver som jag upptäcker hur saker och ting hänger ihop, så om jag kunde skriva ner allt som rör sig i mitt huvud kanske jag skulle förstå. Som det nu är sitter jag mest och surfar när jag är framför datorn, jag har ingen som helst energi till att skriva något vettigt eller mer avancerat än "hej" eller *kram*. Det är inte det att orden inte finns där i mitt huvud. Jag har hela texter där. Massor av dem, men de vill inte komma ut. Och jag kan inte påstå att jag försöker locka fram dem heller. Jag orkar inte. För mig - som måste formulera mig likaväl som jag måste andas - är just detta det värsta: att orden sitter fast. Jag har som ett mummel i bakhuvudet som nästan, men inte riktigt, går att tyda.

Större delen av min dag tillbringar jag med att hålla tillbaka tårarna. De bränner bakom ögonlocken, men jag har inte tid, inte ork, inte lust att gråta. När jag väl gråter vet jag inte ens varför; hela tillvaron gör ont, som ett enda stort skrapsår med blåmärken under. Hela dagen och halva natten går åt till att bara överleva, att försöka hänga samman, att hitta några ögonblicks ro här och där. Få i mig mat nån gång ibland, fast jag inte har lust att äta. Och så är det ju trevligt och önskvärt att jag får lite sömn också, om inte annat hjälper det upp humöret.

Jag är trött, så obeskrivligt, otroligt trött att det är svårt att förklara. En trötthet som går ända in i märgen, "som smör utskrapat över för mycket bröd" med Tolkiens ord. Inget känns egentligen särskilt roligt eller intressant. Allt är mest jobbigt. Jag vill vara ifred i min egen lilla kokong, och slippa umgås med någon alls. Vill helst glömma att resten av mänskligheten finns. Men en annan del av mig längtar ut, ut i den vanliga världen som jag saknat så länge, ut att umgås med människor, att vara tillsammans, prata, skratta, synas och finnas bland alla andra och inte sitta på åskådarplats längre. Jag vill leva igen i stället för att vänta. Jag vill vara tillsammans igen, inte ensam längre.

Egentligen vet jag vad jag måste göra: jag måste kasta mig ut i det här havet av smärta som ligger stålgrått och vinterkallt framför mig. Jag måste leva med och igenom all vrede och sorg som jag samlat på mig den här tiden som gått och till slut, så småningom, komma över på andra sidan. Jag måste gå rakt igenom detta i stället för att stryka längs kanterna, måste genom för komma vidare. Jag tror att jag kan göra det. Jag har varit här förut, och klarat av det. Ändå tvekar jag, jag går villrådigt på stranden och lyfter på snäckskal och stenar i stället för att våga språnget. Jag säger till mig själv att "i morgon, då ska jag sätta mig ner och bara känna efter, men idag har jag så mycket annat som måste göras först. Jag har inte tid att bryta ihop. Jag har verkligen inte det. Bara jag blir klar med detta så..."

Nytt forum för Tunga förlossningar!

Nu är det nya forumet för Tunga förlossningar sjösatt! Adressen är http://tungforlossnings.egetforum.se

Välkommen in!

Planerat snitt, plågsamt att lägga bedövning, dåligt bemötande

av Linda

Söndag

Jag vaknade vid åtta på morgonen av att Alva bökade efter bröstet. Vi ammade och myste i sängen en stund, och jag låg och funderade på hur inskrivningen inför snitttet skulle gå. Vi hade tid måndag eftermiddag kl 14, för att sedan snittas tisdag morgon. När jag reste mig ur sängen kom första värken, jag bestämde dock att det bara var en förvärk, för jag skulle ju snittas först om 2 dagar ju. Ibland är man bra knäpp! Gjorde i ordning mig och barnen och dagen gick med värkar med mellan en kvart och upp till över en timmes mellanrum. En vän till familjen stannade över dagen och på eftermiddagen hade vi tvättstuga så allt var tvättat och klart inför bebisens ankomst. Jag gick och la mig vid niotiden och lyckades sova fram till halv två då jag vaknade av en kraftig värk. Jag kunde inte längre förtränga att något var på gång så jag gick upp, duschade, samt fick för mig att benen måste rakas. Jag kollade så allt var med i väskan, väckte maken, beställde taxi och la fram ungarnas kläder de skulle ha med till mormor. Vi kunde inte få barnvakt så jag fick åka in till förlossningen alldeles ensam.

Det tog en bra stund att få bil så jag var framme först halv sex. Blev mött av en underbar bm som kopplade ctg som visade ganska starka sammandragningar med mellan sju och tio minuters mellanrum. En supertrevlig spansk kvinnlig läkare undersökte mig och konstaterade att jag var öppen nästan 2 cm med buktande hinnor. Efter som jag inte fick ha värkar pga mina tidigare 2 snitt ordinerade hon en bricanylspruta för att stoppa värkarna. Sprutan fungerade bättre än vid mina 2 tidigare förlossningar och värkarbetet kom aldrig igång igen och det var riktigt skönt. Jag fick ett rum som brukar ges till mammor som ska snittas eller sättas igång, eller bara behöver observeras av någon anledning.

Jag lyckades med konststycket att sova till strax efter åtta trots att jag var extremt nervös och orolig inför snittet. Jag kände mig oerhört ensam och bad om en telefon så jag kunde ringa maken. BM som överlämnade telefonen, tyvärr samma som senare var med vid snittet kände jag med en gång att personkemin inte stämde det minsta, hon betedde sig som om jag var i vägen och som om jag var en idiot som hade egna önskemål. Allt skulle ske enligt deras "rutiner" Det var fullt den dagen och jag hörde hur de sprang som skållade råttor i korridoren utanför mitt rum.

Maken kom runt 10 efter att ha lämnat barnen hos min syster, och strax efter fick vi träffa narkosläkaren. Hon var tysktalande, kunde knappt svenska och absolut ingen engelska och det kändes lite läskigt. Jag avskyr när jag inte kan göra mig förstådd ordentligt, särskilt i en vårdsituation. En stund senare var det dags att träffa läkaren. vi fick veta att det inte fanns tid att snitta mig förrän efter lunch då det fanns ett eller kanske två mer akuta snitt som måste klaras av först och mina värkar hade ju stoppats upp så bra. Vi förberedde oss på att få vänta i ytterligare några timmar. Vi tog de sista magbilderna och maken skulle just gå ned till kiosken för att köpa något att äta då vår snorkiga bm kom inrusandes och sa att de bestämt sig för att ta mig också innan det var dags för teamet att gå på lunch. Det blev med ens väldigt stressigt. Ingen tog hänsyn till att jag är stickrädd och att jag särskilt bett att få katetern insatt när bedövningen var på plats. Jag fick slita av mig kläderna och dra på mig sjukhusskjortan. sen hjälptes jag upp i sängen och bm och hennes uska satte kanyl och kateter. Det var faktiskt mer bråttom än då jag akutsnittades med Camio, var fullt öppen med en bebis som fastnat ordentligt i bäckeningången. Redan nu började jag bli smått panikslagen. Färden till operationssalen som ligger inne på själva
förlossningsavdelningen gick dock i lugn takt.

Sen började helvetet! Jag är kraftigt överviktig så ovannämnda narkosläkare lyckades inte lägga bedövningen trots flera försök. Jag vrålade rakt ut av smärtan som är obeskrivlig för den som inte själv varit med om den. Jag grät så snor och tårar sprutade. Makens blå sjukhuskläder blev alldeles nedsölade på bröstet och jag var övertygad om att jag gått mina sista steg på egen hand. Sen tog jag mod till mig och bad dem kalla in en annan läkare. Efter vad som kändes som en hel evighet kom överläkaren som lyckades efter flera försök till och mer gråtande och panikvrålande från mig. När det väl lyckats var jag i
chock på något vis. Jag kände ingenting, jag var varken rädd, nervös eller ens förväntansfull längre. Operationen började, tror jag hade ett blodtrycksfall som jag inte kände av men som det pratades lite om. När de bökat en stund kände jag en kraftig smäll i högra höften, det gjorde ju naturligtvis inte ont pga bedövningen men det kändes att något hände. Påpekade det men ingen brydde sig. Det kändes faktiskt som om ingen av dem brydde sig om oss därinne i operationssalen. Alla skötte sitt på ett bra sätt men stämningen var inte så där varm och välkomnande som vid mina 2 tidigare snitt. Strulet med bedövningen hade ju sinkat dem ordentligt och försenat deras efterlängtade lunch! Och så kom då det där slurpandet när fostervattnet sögs ut och jag hörde någon kommentera att det var mycket vatten. Efter det sedvanliga bökandet och tryckandet på magen kom så Nova äntligen ut. Men jag kände ingenting och det skrämde mig.

Bm kom fram med Nova och la henne mot min kind och jag fick ta loss syremätaren från högra handen så jag kunde få känna på henne ordentligt. Det var det enda bm gjorde som var bra och jag är så glad att jag fått bekanta mig med åtminstonne ett av mina barn direkt efter födseln på det viset. Men sen gjorde hon något oförlåtligt! Hon tvingade maken att
stanna kvar hos mig medan hon ensam gick ut med Nova för att undersöka, mäta och väga. Tror det tog minst 10 min innan maken slutligen fick följa efter. Han beordrades klä Nova trots att jag uttryckligen sagt till om att hon inte skulle ha några kläder eller blöja eftersom jag ville få ha henne hos mig hud mot hud. Antingen struntade hon i mitt medhavda brev med önskemål eller så läste hon och gjorde tvärtemot för att jävlas rent ut sagt, för så känns det åtminstone.

När jag var färdigsydd och klar berättade läkaren att min livmoder blivit väldigt uttunnad runt snittet och att hon kunde se Novas hår genom livmoderväggen innan hon öppnat den. Hon sa att hon personligen inte hade tagit risken att skaffa ytterligare ett barn med den livmodern men att hon inte skulle gråta om jag blev gravid igen. Med andra ord, det skulle nog gå bra men jag får absolut inte ha sammandragningar och får inte gå längre än nödvändigt. Även detta besked var likgiltigt för mig just då.

Jag lyftes över till en vanlig säng och rullades tillbaks till rummet jag väntat i tidigare. Bad maken och bm hjälpa mig upp så jag kunde sitta och amma. Bm bara snäste att det fick jag minsann klara själv,vilket jag ju naturligtvis inte kunde. man får ju inte använda magmusklerna och jag kunde inte dra upp min bedövade kropp i rätt läge för att kunna sitta bekvämt mot sängens ryggstöd. Efter lite tjatande och en arg tillsägelse från maken gick hon med på att hjälpa mig till rätta.

Jag fick Nova till mig och vi ammade för första gången. Det var mysigt men jag kände inte mer för Nova än för en vilt främmande bebis. Vi fick in fikabrickan och även jag fick äta, det var underbart gott. Vi fick även in en cd-spelare och klassisk musik och det behövde jag verkligen. Musiken fick den allra värsta chocken att släppa.

Vi rullades in på bb där vi tvingades stanna i 3 dagar eftersom Nova gick ned sina 10 % då mjölken inte riktigt ville rinna till. Tror det berodde på att jag hade mycket ondare än med de andra barnen. Något under operationen orsakade att jag förutom i snittet hade grymt ont i hela högersidan och höger axel. Eftervärkarna var inte heller att leka med. När jag ammade kände jag hur livmodern drog ihop sig och det skar som knivar i magen trots smärtstillande. Sen blödde jag även mer än de andra gångerna också. Nova fick tillmatas med donerad bröstmjölk och eftersom hon inte gått ned mer den tredje dagen fick vi åka hem. Och det var precis vad vi behövde för att få igång amningen ordentligt och ammar gör hon mer än gärna fortfarande och det är så mysigt.

Jag hade ont länge och känner fortfarande av högersidan nu efter 20 månader tyvärr. Jag fick fortsätta med smärtstillande då och då de första två månaderna, men det var bara när jag skulle ut och röra på mig det behövdes som tur var. Det tog mig runt 3 månader att ta till mig Nova fullt ut, men när känslorna väl kom gjorde de det med storm. Är fortfarande väldigt upprörd över att de valde att klämma in oss innan sin lunch och att de stressade så som de gjorde, ångrar så att jag inte bad dem vänta. Fast det är ju klart, vi litade på att de var de proffs de utgav sig för att vara på alla plan. Jag hade ju också den underbara förlossningen med Alva bakom mig. Kanske ska tilllägga att detta hände på Näl i Trollhättan.

/Linda

Inburad!

Jag tänker med fasa på de långa dagarna på sjukhus, när jag låg inlagd innan bebin föddes. En dag, mitt i livet, rycktes jag upp från min familj och sattes ner på en annan plats. Jag förlorade mitt sammanhang.

Sjukhusrutinerna blev mitt nya liv: Vakna. Sitta kvar i sängen och vänta på blodtryck. Lyssna på bebisens hjärtljud. Urinprov. Frukost, samma varje morgon. En snabb titt i rummen, ingen som försvunnit över natten? Några av mina medpatienter vill jag verkligen inte mista, både för deras skull och för min. Tillbaka till sängen.

Ronden. Här kommer dagens dom, ska jag vila i sängen eller tillbringa dagen i matsalen? Eller kanske till och med åka hiss upp till nästa våning för ett nytt tillväxt- och flödesultraljud? Alltsomoftast blir det bara nya blodprover, och undersköterskan alternerar mellan mina tre stickbara blodkärl. Jag ser ut som en sprutnarkoman i armvecken.

Förmiddagen - inget speciellt att göra. Läsa. Prata lite. Telefon. Skriva dagbok. Lunch och sedan vila i sängen. Blodtryck. Eftermiddagen - segar sig förbi. Blodtryck och kanske CTG. En lång, varm dusch. Enda stället man är ensam på är på toa och i duschen, för övrigt kommer och går det folk hela tiden.

Middag - snart får jag besök av familjen. Både jag och bebin i magen lever upp en stund. Resten av tiden verkar h*n lika trött på det här stället som jag är. Kvällsfika. TV. Eller kanske inte, vissa dagar får jag så mycket ryckningar när jag ser på TV, det är riktigt obehagligt. Ringer hem och säger godnatt. Blodtryck igen ifall jag mår dåligt. Dags att sova.

Det är som om jag inte finns längre. Mitt liv är satt på paus. Jag förstår att livet går vidare för alla andra, men härinne, här står tiden stilla. Jag tänker underliga och skrämmande tankar. Hur mycket av min personlighet, det jag brukade kalla mig själv, var egentligen jag? Hur mycket var egentligen min omgivning? Vem är jag, när min vardag har tagits ifrån mig? När det liv och de människor jag älskar finns långt bortanför de stora panoramafönstren? När min värld har krympt till en flerbäddssal, några korridorer, en matsal, och en sjukhuskiosk?

Jag läser mycket. Finner lite ro i Karin Boyes ord, och upprepar dem tyst för mig själv, ofta, ofta. Någon gång och på något sätt hoppas jag att den här erfarenheten ska ge mig något, även om jag ibland tvivlar:

Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.

...

Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.

Du ska tacka dina gudar,
när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val.

(ur "Du ska Tacka" av Karin Boye)

Ganska snart tar havandeskapsförgiftningen ut sin rätt. Jag tillbringar många timmar i sängen. Även när jag då och då är hemma på permission behöver jag verkligen vila. Men det är inte bara trötthet. Det är också en förlamande känsla av att sitta inburad, att hållas fången. Varje dag tänker jag på att om jag verkligen vill, kan jag åka hem. Bara sådär. Sjukhuset är ingen fånginrättning och jag är ingen fånge. Men för mitt ofödda barns skull är det förstås bättre om jag stannar. Jag resonerar med mig själv, fram och tillbaka. Det känns bättre att faktiskt välja att stanna här, bättre än att bara vara tvungen.

Jag vet för mycket. Jag vet nog allt om finns att veta om den här eländiga sjukdomen. Det är nästan skrattretande hur lika vi bedömer situationen, läkarna och jag. De vill inte ta några risker. Inte jag heller, för den delen. Min journal ser ut som en telefonkatalog i omfång, och jag lider med alla som ska sätta sig in i mitt fall. Nästan varje dag blir jag akut dålig någon gång. "Det är bra att du håller jourläkarna på alerten" skrockar en läkare.

En vanlig torsdagmorgon görs ett nytt ultraljud, och innan vi går upp en våning gissar vi unisont på att jag kommer att klara mig tre veckor till, ungefär. Allt verkar stabilt.

Flödesultraljudet blir en chock. Bebin har slutat växa. Blodet pumpar inte genom navelsträngen som det brukar, och definitivt inte som det borde. "Det här ser inte bra ut" säger överläkaren. "Vi vill få det här gjort före helgen. I morgon bitti blir det kejsarsnitt."

Mathilda föddes i v 33+4 på fredag morgon, med "planerat" akutsnitt. OP-teamet hade stått stand-by över natten, eftersom jag blev så dålig att jag flyttades till förlossningen - med magsmärtor och flimmer - redan på torsdag eftermiddag.

Tårar av Blod

Jag saknar
de dagar som inte kom
de stunder som inte blev
Ditt lena hår, doften av din hud
dina små, små händer i mina

Vi skulle ha sprungit tillsammans
hoppat i lövhögarna
lekt tafatt
du skulle ha somnat varm och trygg i min famn
och jag kysst dina trötta ögonlock

Min kropp sörjer tomheten
Gråter
Tårar av blod över
barnet jag inte fick

/Tina (Den här dikten har jag skrivit. Kopiera gärna, men ange källan!)

Ny design på bloggen!

Nu ligger Tunga Förlossningar ute i ett nytt format som gör det lättare att hitta bland inläggen. I listan till höger finns alla inlägg sorterade efter när de publicerats, i stället för bara de 10 senaste och resten i arkiv, som förut. Hoppas det nya, förbättrade arkivet kommer väl till pass!

/Tina

Igångsättning & akut kejsarsnitt utan full bedövning

av Johanna

19 april 2006 (BF+18)
Morgonen den 19 april valde läkaren vi fick träffa på överburenhetskontrollen (den tredje den veckan) att vi skulle sättas igång samma dag, eftersom jag inte hade öppnat mig alls. BF var 1 april så det var 18 dagar över tiden. UL gjordes och visade att Victor inte hade fixerat sig, de bedömde att det fanns tillräckligt med fostervatten även om det inte var så mycket. Jag var glad att vi äntligen skulle sättas igång, jag var oerhört less på att gå och vänta på en förlossning som aldrig kom igång...

9:43 Värkstimulerande

ca 12:00 Nu kom värkarna igång, men jag reagerade för kraftigt på medlet och värkarna "slog över", jag fick pinvärkar som kom i ett, utan paus. På 10 minuter hade jag 9 värkar! Det var hemskt, och sköterskan som såg CTG remsan tog beslutet att skicka ner mig till förlossningen.

14:05 Kommer till Förlossningen. Väl där så fick jag träffa en underbar BM som gav mig något för att lugna ner värkarna (Bricanyl), jag fick även sterila kvaddlar (hemskt). Sen fick jag bada, och det var härligt. Jag kände mig positiv och glad för att förlossningen äntligen var igång, värkarna var "normala" och jag öppnade mig så smått, kl 16:30 (efter 4,5 timmars värkar) var jag öppen 3 cm. Kändes så skönt att det verkade hända något!

17:00 Jag känner att jag inte klarar smärtan mer och ber om EDA (epidural). Får då höra att narkosläkaren är inne på operation men att han kommer så snart han är klar där och under tiden får jag andas lustgas. Lustgasen blir min bäste vän...

18:55 Får jag äntligen EDA, känns underbart och rundar av topparna på värkarna. Men tar inte helt bort värkarna, det är inte som för en del som knappt känner något, men ändå mycket bättre. Strax därefter vill BM koppla STAN (på bebisens huvud) och tar hål på hinnorna, det visar sig då att det inte kommer något fostervatten (!) och Victor påverkas kraftigt av mina värkar. Hans hjärtljud sjunker från 120 spm till 60 spm under ca 45 sekunder vid varje värk.

19:48 BM verkar bekymrad och tar dit en läkare som talar om att jag ska snittas akut. Jag ligger som i en dimma av lustgasen och värkarna och förstår först inte vad de pratar om, men min man förklarar att bebisen inte verkar må bra och att jag ska snittas.

19:50 Jag får Bricanyl för att stoppa värkarna innan snittet. Börjar skaka okontrollerat pga detta men värkarna stannar av så Bricanylen verkar fungera. Jag ber läkaren om att få vara vaken under snittet så att jag får vara med när Victor föds. Hon går med på det, och jag får inte intrycket av att det är så akut att jag måste sövas.

20:12 Allt verkar bra då jag får spinalbedövning lagd, jag lägger mig ner på operationsbordet och narkosläkaren baddar med en blöt tuss både på min mage och på mitt bröst och frågar om det känns kallt. Jag tycker att det gör det, på båda ställena och säger det. Han frågar om det känns mer kallt på något ställe, och jag svarar nej, jag vet inte. Någon nyper mig lite och det gör ont, och jag hinner tänka att "bedövningen har nog inte hunnit verka, de lär få vänta lite eller göra om det".

20:16 Plötsligt hör jag läkaren säga "Nu börjar jag, vågar inte vänta" och hon börjar skära i mig, samtidigt som jag känner hur hon skär. Jag hinner tänka NEJ, jag är inte bedövad än! Jag blir helt chockad av smärtan och skriker, det gör ont!! Ingen gör något, och smärtan blir bara värre! Det går inte att beskriva med ord, framför allt när hon kommer längre ner och drar i hinnor... Jag skriker och hör narkosläkaren säga något om att "hon (läkaren) kan inte vänta, hon måste ta ut barnet nu". Jag tuppar nästan av och får tydligen någon smärtstillande morfinliknande i nålen och en mask över munnen och näsan (lustgas) och tänker att "nu dör jag, stackars min man, han får åka hem ensam". Jag fick höra senare från min BM att hon aldrig har hört någon skrika så som jag gjorde, under alla sina år som BM. Victor föds kl 20:18, något som jag inte märker så mycket av.. (Apgar 9-10-10). Jag kommer ihåg som i en dimma att någon visar upp honom för mig, och jag gråter. Sen tuppar jag av igen. Jag kommer upp i medvetande då och då, men det gör så ont även när de syr att jag tuppar av. Enligt narkosläkaren fick jag smärtstillande i nålen till och från under hela operationen och det är nog pga den som jag "tuppar av".

22:06 Jag flyttas från förlossningen till uppvaket, får träffa min man och Victor en kort stund och jag gråter igen. På uppvaket ligger jag och sover länge, helt utmattad utan att ha en aning om vad som egentligen hände under förlossningen. Jag får inte träffa vare sig min nyfödde son eller min man. Jag frågar en sköterska om när jag får komma ner till BB, hon svarar "snart". De anser att jag är för medtagen för att åka ner ännu.

ca 00:30 Min man kommer upp till uppvaket för att han har tjatat sig till det hos personalen på BB. Är så glad att se honom! Vi kramas och pussas och gråter. Han berättar lite mer om vad som hände, och jag fick veta att Victors hjärtljud gått ner när jag väl lagt mig på operationsbordet, efter att de lagt spinalbedövningen. Läkaren hade sagt att de pga barnet inte vågade vänta på full bedövning pga hotande syrebrist för Victor. Jag var chockad men så glad att Victor klarat sig. Var för chockad för att bli arg i det här läget, jag var inte vid mina sinnens fulla bruk...

01:10 Får äntligen komma ner till BB avdelningen och träffa Victor ordentligt efter förlossningen. Stackaren har blivit nerkyld så han har fått ligga i en värmesäng. Är så omtumlad av upplevelsen på förlossningen att personalen erbjuder sig att ta honom några timmar för natten, vi accepterar trots att jag har längtat efter lillen så behöver jag sova. Egentligen får inte papporna ligga kvar efter komplicerade förlossningar (!!) men de gör ett undantag för oss, så min man får stanna.

Dagen efter:
Nu börjar chocken släppa och jag gråter, och mår så illa att jag spyr när jag tänker på snittet. Förlossningsläkaren som gjorde snittet kommer förbi och pratar några ord, hon säger att hon tyckte att det kändes jobbigt att operera när hon märkte att jag hade så ont men att hon inte vågade vänta pga barnets skull (vilket jag i det läget accepterade). Narkosläkaren kom också förbi och han dels att han inte förstod varför jag inte sövdes på en gång istället för att få spinalbedövning men att läkaren sa att jag skulle ha det pga att jag bett om det (vilket stämmer). Sen sa han att de inte kunde söva mig pga risken att narkosmedlet skulle hinna ut i blodet och in i honom, att det skulle ta 5-6 minuter extra att söva och att det var för lång tid. Men jag fick hela tiden intrycket av att han tyckte att jag borde ha sövts. Han sa att han sa åt läkaren att jag måste sövas när de märkte att bedövningen inte tog, och att läkaren sa nej, ”vågar inte på grund av påverkan på barnet”. Vi visste inte bättre så vi godtog den förklaringen, och var bara tacksamma att lille Victor var frisk och mådde bra. Vi hade ju inte velat att de hade riskerat något med honom.

Funderingar några månader efteråt:
Äntligen är så lille Victor här men upplevelsen av hans förlossning är fruktansvärd, jag kan varken förstå (eller acceptera) att de snittade mig utan bedövning! Min BM kan inte heller förstå det, hon säger att de i såna fall alltid söver patienten, man opererar helt enkelt inte patienter på det viset som de gjorde med mig! Hon (och många andra) har berättat för mig om att man brukar söva när det är riktigt akut (sk. katastrofsnitt) och man inte har tid att lägga spinalbedövning, så att de inte sade sig hinna i mitt fall är helt ofattbart... Dessutom så mådde Victor så pass bra efter förlossningen att han knappast var i sån fara som läkaren vill påskina, men det vågar jag inte säga något om. Självklart skulle de göra ett snitt och tom ett katastrofsnitt hade varit okej, då jag hade blivit sövd på en gång. Men att bli snittad utan vare sig full bedövning eller narkos... det var som en mardröm!

/Johanna