Edvins födelse

berättad av Jenny

Hemma
Vaknar vid tretiden på natten (tisdagen 14 juni) av att jag har ont i magen. Är först lite osäker på om det är värkar för det molar mest hela tiden i början. Så småningom blir det värkar som jag andas mig igenom. Hade sovit i gästsängen för att slippa bli störd av N´s snarkande, men efter någon timme vill jag inte vara själv längre. Väcker N och vi ligger en stund i sängen, men jag börjar känna att det är jobbigt att ligga ner och vill upp och gå. N dukar fram frukost och jag äter lite yoghurt och dricker vatten.

Värkarna blir jobbigare och jag hanterar dem bäst när jag är uppe och går. N hjälper mig att andas. Vi börjar ta tiden på värkarna för att veta vad vi ska säga när vi ringer in till förlossningen. De är inte särskilt långa, men ganska täta. Börjar må illa och känner mig lite matt, värkarna blir jobbigare eftersom jag inte riktigt har ork att ”ta dem”. Kräks och mår sen bättre. Har läst att man kan kräkas när man är öppen 8 cm, men så långt kan det väl inte ha gått än? Ringer in till förlossningen för att kolla, men hon tror att jag kräks pga smärtan, jag är dock välkommen in om jag vill.

Eftersom jag mår bättre bestämmer jag mig för att vara hemma ett tag till. Går omkring i lägenheten och när det kommer en värk så kommer N och hjälper mig att andas. Efter ett tag börjar jag må illa igen, kräks men den här gången blir det inte bättre efteråt. Blir matt och nu känns det läskigt att vara hemma. Ringer in och denna bm verkar tycka att mina värkar är lite korta men vi får komma in i alla fall. N går ner och kör fram bilen, men under tiden börjar jag må illa igen. Vi beslutar att vänta med att åka in till jag har kräkts men jag kräks aldrig och mår bara sämre och till slut känns det som att jag måste åka nu om jag överhuvudtaget ska orka. Vi går ner till bilen och får stanna när jag får en värk. Tidigare hade jag tänkt att det skulle kännas fånigt om någon såg mig ha värkar, men nu struntar jag fullständigt i det. N kör lugnt och försiktigt, vid två tillfällen kör han in till kanten och stannar när jag har värkar.

Förlossningen
När vi kommer fram till förlossningen får vi komma in på inskrivningsrummet och efter en stund (8:45) (Tiderna är från journalen, jag hade ingen tidsuppfattning.) kommer barnmorskan. Det känns som hon är stressad och egentligen tycker att jag inte skulle kommit än. Hon kommenterar att jag har rätt korta värkar.

Jag får lägga mig på en brits för att hon ska ta en ctg-kurva under en halvtimme. Jag fattade det nog inte då, men värkarna blev förmodligen jobbigare för att jag låg ner. Bm är inte nöjd med ctg-kurvan och jag får lägga mig på sidan. Jag ligger på sidan men det blir ändå inte bra. Tar tempen som är 38,1, vilket är för högt. Nu får jag komma in på förlossningsrummet (10:00). Byter om till sjukhusskjorta. Får panodil för att få ner febern.

Bm sätter en skalpelektrod på bebisen och kopplar ctg. (Under tiden jag är i förlossningsrummet kollar bm ctg-kurvan då och då och jag förstår att hon inte är helt nöjd med den.) Blir rätt knäckt när jag får veta jag inte har öppnat mig mer än 2 cm. Bm tror ändå inte att det ska ta så lång tid eftersom värkarna är så täta.

Ligger på sidan i sängen. (Nu efteråt undrar jag varför jag låg ner? Var det för att hjärtljuden inte var bra? Jag är helt säker på att värkarna inte hade blivit så jobbiga om jag hade varit uppe och gått.) Värkarna är jättejobbiga. Jag får lustgas och blir instruerad att jag måste börja andas direkt när värkarna börjar för att det ska hinna ge effekt. N hjälper mig genom att titta på ”värk-kurvan” och talar om när jag ska börja. Det är bara det att värkarna blir starka så snabbt, så jag hinner inte få i mig så många andetag som behövs. Värkarna är också väldigt täta, jag får inte särskilt lång paus emellan. Ibland andas jag in av rädsla att missa en värk. Känner mig bitvis ”packad” och helt borta. Kramar N´s hand så mycket jag kan när värkarna kommer.

N är under hela förlossningen min fasta punkt i tillvaron. Han finns hela tiden hos mig och uppmuntrar mig. Han hjälper mig i kommunikationen med personalen när jag själv inte riktigt orkar. Efter ett tag (11:30) undersöker bm mig och konstaterar att jag är tillräckligt öppen för eda, vilket jag gladeligen tackar ja till, trots att jag tidigare varit tveksam till det.

Narkosläkaren kommer och jag får sätta mig på sängkanten och kröka rygg. N får hålla lustgasmasken, det enda jag orkar säga är ”mage ont”. Att läkaren håller på och sticker mig i ryggen känner jag inte så mycket av, men tydligen är det svårt att få det rätt. När jag uppfattar att han ska göra ett sista försök får jag lite panik – tänk om det inte går? Det lyckas i alla fall och när han frågar om jag kan röra fötterna så viftar jag allt vad jag kan, så jag inte ska gå miste om bedövningen.

När bedövningen börjar verka så är det som att komma tillbaka till världen. Jag tittar på klockan och upptäcker till min förvåning att den är halv ett redan. Jag kan prata med N och sköterskan. Tittar på ”värk-kurvan” och ser att jag har starka värkar som jag inte känner ett dugg. Härligt! Försöker att gå upp och gå, men ena benen är lite bedövat och så är jag nog lite snurrig efter att ha legat så länge.

Jag vill kissa och får in ett bäcken, men lyckas inte. Bm sätter en kateter. Nu är tydligen fosterljuden inte bra och bm kallar på läkaren, men det är inte bråttom, hon kan komma när hon hinner. Doktorn kommer och hon vill kolla bebisens syresättning.

Jag blir tillfrågad om jag kan tänka mig att delta i en studie, vilket jag svarar ja till. Hon lottar om det ska bli pH eller laktat och det blir laktat. Jag blir överflyttad i en annan säng med byglar och hon tar provet på bebisens skalp (tror jag). Tydligen är fördelarna med laktat att man får provsvaret direkt i rummet och att det går ganska snabbt.

Efter en stund (13:00) kommer doktorn fram till mig och säger att provet inte var bra och att de ska göra kejsarsnitt. Det är inte bråttom, men om en halvtimme ska barnet vara ute. Jag blir jätteledsen och bara gråter. N försöker trösta och säger att det är ingen fara, men jag är inte rädd för att det ska hända bebisen eller mig något. Jag känner på mig att jag inte ska få upp barnet på bröstet och det är därför jag är ledsen plus att det här var jag inte alls förberedd på.

Nu blir det snurrigt, en massa folk kommer in i rummet, jag ska rakas och tvättas och flyttas tillbaka till sängen. Alla är iofs trevliga och det känns inte stressigt. Jag är bara ledsen hela tiden och minns inget av flytten in till operationssalen eller hur det ser ut där inne. Minns bara att N visar upp sina operationskläder och att narkosläkaren frågar hur mycket jag väger, vilket jag kan svara exakt på, 81,5 kg. När jag somnar hör jag N´s röst blandat med andra. (Från det att eda´n börjar verka till att beslut om kejsarsnitt tas går det en halvtimme. Efteråt känns det som att den halvtimmen var den förlossning jag fick. Från beslutet om snitt tills barnet är ute tar det en kvart.)

Uppvaket
Även när jag vaknar hör jag N´s röst blandat med andra. Det känns inte som att jag har sovit alls länge. (Får senare veta att det var tre timmar.) Har div. sladdar och slangar kopplade till mig och mask för mun och näsa. Försöker få dem att fatta att jag är vaken genom att öppna ögonen, men de glider igen hela tiden. Lyckas till slut få kontakt. N berättar att vi har fått en son, att han ska ligga på neonatal över natten och att sköterskorna gullar med honom och tar väl hand om honom. Han har en infektion och hade navelsträngen fem varv runt halsen när han föddes. Inte nog med att jag inte fick vara vaken när han föddes och att jag ligger på uppvaket i stället för att vara med honom, ska jag inte få vara på samma avdelning när jag kommer från uppvaket?

Nu börjar gråten som varar stor del av tiden på uppvaket. Det hjälper inte vad N och personalen säger för att trösta, jag blir ledsen av allt. N har fått rummet, fikabricka och div. saker; jag skulle ju ha varit med och fått det! Jag känner inte att jag har fött barn, inte heller som en mamma, är rädd att jag inte ska tycka om honom. Ont har jag och snor och saliv rinner utan att jag kan göra något åt det. N sitter hos mig en stund, sen ber jag honom att gå upp till vår son och ta bilder med digitalkameran så att jag kan få se honom. Ibland är jag själv och ibland sitter det någon hos mig. Bla en bm som kommer för att känna på livmodern, hon sitter länge och småpratar och tröstar.

N delar sin tid mellan mig pojken. Jag får se honom för första gången på en liten skärm på kameran, givetvis gråter jag då också. Mot slutet får jag ont i magen, tydligen har jag fått livmodersammadragande medicin, vilket gör att livmodern drar ihop sig extra kraftigt och det gör ont. Får någon bedövning, morfin kanske. Blir hämtad och ska köras upp till Neonatal. Givetvis krånglar hissen, men till slut kommer vi upp. Sängen parkeras i korridoren, Skrutten hämtas och läggs på min arm. Jag pratar och pratar med honom, minns inte om vad, men det viktiga var inte vad jag sa utan att jag fick prata med honom. Är fortfarande lite ”groggy” och fokuserar blicken på hans näsa, den är prickig. Så småningom känner jag att jag nästan håller på att somna så Skrutten bärs in till sin sal och jag körs ner till BB. Ringer mamma, mormor och syster. På natten har jag ont, somnar halv fem när jag fått en morfinspruta.


Det jag önskar hade blivit annorlunda:

Att jag hade fått vara vaken under snittet så jag hade kunnat ”känna” att han kom ut ur mig och att jag hade fått ha honom på bröstet.

Att jag hade kommit upp till Neonatal snabbare och haft honom hos mig, gärna hud mot hud.

Att jag hade kommit igång snabbare med handmjölkning/pumpning så han hade fått min mjölk tidigare.