När Tyra kom till oss

av Madelen

Vi var så bebissugna, maken och jag, men skulle vi verkligen våga mitt i studierna? Ödet bestämde åt oss, vid ett gynekolog besök, för att få klartecken i varför jag blöder så mycket, får jag via VUL reda på att jag är gravid. Det är så häftigt att se ”spöket” sprattla runt där på skärmen, lyckan är enorm samtidigt är jag ledsen att Niklas inte fick uppleva det, han som så gärna ville vara stöd åt mig under undersökningen. 12 veckor har jag hunnit gå, utan att märka det alls.

Graviditeten fortsätter på samma vis, blödningarna upphör och kommer igen, jag är livrädd för att förlora barnet så fort jag börjar blöda igen. Efter v 20 blöder jag inget mer. Det dröjer till dess att jag börjar öka i vikt, ända till v 32. Under graviditeten genomför jag min sjumånaderspraktik på vägverket, jag jobbar långa pass ofta 12-15 h per dag, det är rekordsommar och riktigt hett, arbetet är tungt men inte så att jag inte klarar av det, ändå är jag orolig för hur det påverkar barnet.

Från dagen då jag fick reda på att jag hade ett litet pyre i min mage oroar jag mig för förlossningen. Niklas jobbar på annan ort under de tre följande månaderna så jag har svårt att få stöd i honom, försöker tidigt att få tag på Norea (Aurora/nova) för att få hjälp med min sjukhusskräck och rädsla för kejsarsnitt, försöken misslyckas. Trots många löften om att jag ska bli kontaktad, händer inget. Jag drömmer om att föda hemma i badrummet, vågar inte riktigt berätta för Niklas hur gärna jag vill föda hemma, även om jag faktiskt berättar om det. Tänker att det kan råka bli så, samtidigt vill jag sätta barnets säkerhet främst.

Jag väntar in i det längsta med att berätta för min arbetsgivare att jag är gravid, så i v.34 då magen börjar synas lite grann berättar jag, jag har då 6 veckor kvar av praktiken. Situationen börjar bli ohållbar för mig, jag är så trött och sliten, så tillslut väljer jag att sjukskriva mig trots att jag allra helst hade velat jobba fram till BF, jag slutar jobba då jag går in i v.36. Precis innan sjukskrivningen så är BM på MVC osäker på barnets läge, hon är inte övertygad om att det är huvudet hon känner och därför skickar hon remiss till ytterliggare ett UL.

Första sjukskrivningsdagen inleds alltså med ett besök på sjukhuset. Det är nu allt totalt ställs på ända, allt blir becksvart för mig.

Det visar sig att barnet ligger i säte, med fixerad rumpa, så det finns inte en chans att vända barnet, men läkarna ser inget problem med sätesförlossning i sig, men nu är barnet dessutom kraftigt tillväxthämmat, vikten uppskattas till 2 kg.

Senare samma vecka är det dags för föräldrautbildningsmöte på MVC, denna gång handlar det om förlossning. Vi har under veckan varit på sjukhusets informationsmöte och de BM vi pratade med där försäkrar oss om att det visst inte är något problem med att föda i säte, såvida mamman har tillräckligt stort bäcken och förlossningen inte blir långdragen. Med detta i ryggen ställer jag frågor om hur händelseförloppet ser ut vid sätesförlossningar till vår MVC sköterska, som håller i utbildningen, hon tittar på oss som vi inte vore kloka och avfärdar oss med att man alltid snittar sätesförlossningar, trots att hon fått information om vårt läge och att jag många gånger pratat med henne om min rädsla för snitt. Därefter sätter hon på en film med ett planerat snitt och går ut ur rummet. Fullkomligt chockade och uppskrämda tvingas vi att titta på det som skrämmer oss (ja vi kunde ha gått därifrån) fast i den mindre skrämmande versionen. Jag gråter hysteriskt inför de stackars andra blivande föräldrarna och Niklas håller på att svimma.

Nu följer många ultraljud och flödesmätningar för att ta reda på hur barnet mår och hur det växer. Flödet är hela tiden bra, men vid viktskattningarna får läkarna inte till att barnet ökar alls, vi blir informerade om att tillväxthämningen kan bero på kromosomförändringar och att de vill ta ett fostervattensprov för att bekräfta eller utesluta det. Två av de tre misstänkta kromosomförändringarna skulle innebära döden för barnet, antingen innan, under eller strax efter förlossningen. Läkarna är införstådda med att jag inte vill snittas.

Måndagen den 2/12 tas ett fostervattensprov. Den kvinnliga läkaren (ST) som först försöker misslyckas för att jag blir rädd och spänner mig då hon ska föra in nålen i magen. Jag får jättekraftiga värkar, kallsvettas och har jättepanik, jag ber Niklas om vatten, så min stackars chockade make (betydligt mer rädd för sprutor än vad jag är) går iväg för att hämta vatten, han kommer tillbaka med ett blött papper som han börjar badda SIN panna med. Så jag tittar på honom, fullkomligt likblek är han, alla tycker att det är bäst att han lämnar rummet innan försök nr 2, så nu håller läkaren mig i handen medan en annan erfaren läkare sticker mig, det går bra, fostervattnet är klart och fint. Ett gott tecken säger de. Vid detta besök börjar de prata om att lägga in mig, jag vill inte och blir lättad då jag vid tisdagens besök slipper inläggning, de hade fullt på BB.

Vi hoppas att jag ska få fortsätta åka jojo istället, men på torsdagen får vi besked om inläggning.

Den 5/12 läggs jag alltså in, och det är nu allt verkligen börjar gå dåligt. Jag blir visad till en säng i ett tvårum, utan att veta vad inläggningen innebär, sköterska efter sköterska lovar att återkomma för att visa mig runt på BB, rundturen uteblir. Tre CTG-mätningar per dag får jag göra, en flödesmätning och så kallas jag in till läkaren för ett UL, hon vill leta efter tecken på de kromosomförändringar de misstänker, min lilla bebis är inte särskilt hjälpsam, utan gömmet både ansikte händer och fötter som hon vill kika på, efter mer än en timme har hon bestämt sig för att det får räcka, då tror hon sig ha sett att handen inte var knyten, vilket är ett gott tecken.

Min syster kommer upp på besök under helgen och jag ber om permis och får det. Vi åker till julmarknaden i Gammelstad, där vågar vi oss på att köpa en present till bebisen i magen, även om det kräver mycket mod, men vi vill så gärna tro att det ska gå bra, att vi ska få ett barn.

Min syster frågar om inte hon får vara med under förlossningen, jag reagerar med att tycka att hon inte är klok, nu i efterhand undrar jag om det kanske hade varit bra att ha Maria där ändå.

På måndag vaknar jag tidigt av att jag för första gången har smärtsamma sammandragningar, kanske är det på gång nu? Jag visste att fosterprovsresultaten skulle komma under måndagen som det var sagt, jag hoppas innerligt att jag ska få svar innan förlossningen sätter igång. Jag frågar tidigt hur jag ska bete mig nu när jag känner av sammandragningarna, ska jag ta det lugnt för att inte starta något eller får jag vara uppe och röra på mig, det kommer att ta till klockan nio på kvällen innan jag slutligen får svar på den frågan.

På morgonen sätter det igång min rumskompis (hon har havandeskapsförgiftning) och jag får komma till läkaren för mitt UL och flödesmätning, där säger han att mig behöver de minsann inte sätta igång, det klarar min kropp så bra ändå. Jag får intrycket av att han tror att förlossningen är nära förestående, precis som jag själv tror. Jag frågar återigen vad som kommer hända och han berättar att de kommer snitta mig såvida vikten är uppskattad till under 2,5 kg och den viktuppskattning han gjort visar fortfarande på 2 kg. Ingen gång under alla dessa veckor får jag veta sanningen att det inte alls är upp till dem att bestämma utan att det faktiskt är jag som bestämmer över min kropp, trots att jag flera gånger uttalar att jag inte vill vara med om ett kejsarsnitt (eller bli uppsprättad som jag kallar det), och inte får jag någon hjälp att bearbeta min rädsla. Under dagen får jag besked om att svaret från fostervattensprovet dröjer, båda labbpersonalen är sjuka. Jag känner panik, vill inte föda innan jag fått resultatet, trots det berättar jag inte för någon om hur jag känner. Jag vill veta vad jag står inför. Under dagen lossar slemproppen och flytningen blir mer och mer blodblandad, duktig som jag är håller jag hela tiden personalen uppdaterad.

Vid femtiden kommer läkaren igen och berättar att de ska skicka mig på bäckenröntgen nu, ytterliggare en signal om att läkarna tror samma som mig, eller inbillar jag mig? Niklas kommer vid sjutiden, jag har precis ätit då, dr Margareta tittar in för att berätta att det är dr Bertil som har bakjouren inatt, ännu en signal för mig om att läkarna förstår vad som är i görningen, trots att BM inte verkar göra det.

Vid niotiden fick jag då tillslut klartecken på att jag inte behöver ta det lugnt. Så vi går och promenerar nere i sjukhusentrén jag och Niklas, värkarna tilltar kraftigt och det är inte ens en minut emellan dem medan vi går. Efter ett tag tycker vi att det kanske är dags att verkligen fråga om förlossningen satt igång eller inte så vi går upp till BB och kallar in en sköterska på rummet.

När sköterska kommer sätter hon sig i fåtöljen, anledningen att jag nämner det är att jag redan då störde mig på att hon var så nonchalant och skapade ett sådant avstånd emellan oss då jag ville prata. Hursomhelst berättade jag om vad som hänt under dagen och under vår promenad, samt att jag läst om att om det är förvärkar så stannar de av då man promenerar. Hon skrattade åt mig, informerade mig om att förvärkar minsann inte alls behövde avta då man promenerade utan att de visst kunde tillta, och att visst var blodblandade flytningar ett tecken på att förlossningen kunde ha satt igång men så behövde det minsann inte vara. Nehej, tänkte jag och fortsatte med att brodera (ja tar hon avstånd så gör jag det också). Hon tittar konstigt på mig och frågar mig om jag haft någon värk medan hon varit i rummet, jag som haft flera kraftiga värkar svarar givetvis ja, det är då hon vräker det ur sig. ”Du ska inte föda något barn, för sådär ser man inte ut när man ska föda barn”, totalt chockad och lamslagen sitter jag kvar i sängen, hon går, jag börjar gråta hejdlöst och ber Niklas åka hem för det finns ingen anledning att stanna, han hörde det ju själv.

De orden är för evigt fastsvetsade i mitt huvud, hur i hela j-la världen kan man säga något sådant till en blivande mamma som inte vet om hon kommer få behålla sitt barn. Jag gråter, maken tröstar, han förstår och känner också att hon var väldigt okänslig, jag ger upp, det är ju uppenbart att jag inte ska föda något barn. Nattsköterskan kommer in och vill göra ett till CTG, det behövs inte tycker jag, hon insisterar och frågar oss om någon känt efter om jag öppnat mig något. Hopp, vi får hopp om att någon äntligen lyssnar. Hon sätter CTG:t och går, jag och maken är mycket gladare, nu så nu ska vi få veta. Hon kommer tillbaka, och tar bort CTG:t och frågar mig om jag vill ha några tabletter att sova på, nej tack säger jag. I dörren vänder hon, tittar på klockan och utbrister ”äsch, jag kan känna efter förresten”, ”jo, jag tackar” tänker jag, tror att min och makens uttryck egentligen säger allt, vi hade båda två hakan i backen när hon var på väg ut ur rummet.

Nattsköterskan känner alltså efter, nu är det hennes tur att tappa hakan ”Du är öppen sju centimeter, DU ska till förlossningen NU”, nästan skriker hon, nu brinner det tydligen i knutarna. Hon insisterar på att jag ska åka rullstol till förlossningen, sådär 100 meter bort, jag vägrar, och går istället. Jag blir visad till ett förlossningsrum och får lägga mig i sängen och så sätter BM CTG:t och går därifrån, eftersom jag är kissnödig så ringer jag efter SM efter ett tag för att höra om det är ok att gå på toaletten, när jag ändå är uppe på benen frågar jag om jag prompt måste ligga ner, jag vill nämligen stå upp, av flera anledningar särskilt att jag förstått att det är den mest fördelaktiga ställningen vid sätesförlossningar. Jag får veta att jag inte får dricka eller äta något. Bertil kommer in för att meddela att han är där, ”måste jag skrämma upp en gammal man mitt i natten sådär undrar han”, jag frågar vad planen är och han säger att det har inte funnits några tecken på att Tyra mår dåligt hittills så det är bara att köra på. 00:55 går vattnet, några sekunders lättnad förbyts i kraftiga tryckande värkar. Vi ringer på klockan för att meddela att vattnet gått, Bertil är positiv, ”fostervattnet är klart som älvvatten” tror jag det är han säger. BM undersöker mig och jag är helt öppen, dock är inte rumpan nere i bäckenbotten än. Efter att vattnet har gått var båda läkarna, BM och barnmorskestuderande kvar i rummet.

Jag vet inte varför jag blev liggandes efter det, kanske var det pga. de täta undersökningarna, eller pga. att CTG:t lossnade från min mage vid varje värk så att barnmorskestudenten stod lutad över mig för att hålla läsarna på plats, kanske var det för att de beslöt sig för att sätta värkstimulerande dropp på mig, jag som redan hade krystvärkar som var svåra nog att hålla emot, kanske var det en kombination av alltsammans, eller att jag trodde att de skulle ta initiativet. Hursomhelst blev jag liggandes på sida, kurvorna började se riktigt läskiga ut och jag frågade gång på gång om det. Fick tystnad till svar, jag blir mer och mer panikslagen, och kämpar och kämpar med att hålla emot krystvärkarna. Det är först efteråt som jag fått reda på att jag var den enda i rummet som ”visste” att jag hade krystvärkar. Jag trodde att bebisen skulle dö utifrån vad jag såg på CTG:n och jag önskade för allt vad jag var värd att värkarna skulle upphöra, att bebisen skulle få vila, det fick hon inte, och jag fick aldrig krysta, för när hon kommit så långt ner att jag skulle få krysta har Bertil redan tagit beslutet om katastrofsnitt, ett beslut han inte skulle tagit om han insett att jag hade krystvärkar.

Bertil vänder han sig till mig och säger ”vi byter strategi” därefter går han fram till Niklas och pratar klockan är nu två. Jag förstår att jag ska snittas nu, och jag vill höra vad Bertil säger till Niklas, jag vill också få information, men jag hör inte. ”Vaket eller sövt” frågar jag då de pratat färdigt, Niklas är på väg ut ur rummet, ”sövt” får jag till svar. Jag vet inte om det var chocken eller vad som egentligen gör jag blir totalt lugn, men jag vet att jag i det ögonblicket var helt övertygad om att bebisen skulle klara sig. Niklas som tidigare inte varit alls rädd blev rädd i detta ögonblick, inte bara för barnets skull utan även för min, hur jag skulle reagera. Jag vill prata med Niklas men hinner inte innan han går. Medan de springer med mig till operationssalen är jag snäll nog att avlägsna alla metallföremål som jag har på mig, klättrar själv upp på operationsbordet, jag sträcker hjälpsamt fram armarna då de ska till att sätta fler nålar, allt för att hjälpa till. Niklas står utanför och tittar på mig. Bertil och den andra läkaren står nere vid fotändan och diskuterar var de ska lägga snittet, jag skakar fortfarande kraftigt av värkarna som inte vill stanna av. Jag får masken placerad vid munnen, blir irriterad på att det inte händer någonting (jag trodde ju man sövdes av gas) sen minns jag inget förrän jag vaknar på post op.

Den unga mannen som jobbar där är väldigt omtänksam och lyssnar på mig, han berättade om Tyra, att hon mådde bra, han gav mig vatten trots att jag egentligen inte fick dricka, pratade med mig om val av namn, ringde till Niklas för att jag ville att han skulle ringa mina föräldrar och berätta att allt gått bra (min syster har berättat att det ringde vid fyratiden på morgonen). När jag legat där i 1,5 h får Niklas komma ner, jag hade fått berättat att han skulle komma tillsammans med barnet, men Tyra fick inte följa med, däremot fick jag två fotografier på henne, hon såg verkligen ut som en liten Tyra. Hon hade en rejäl blond kalufs, inte alls skallig som jag förväntat mig. Niklas berättar att hon mådde jättebra då hon föddes hade apgar 9 9 9, med avdrag för att hon var lite blek. Hon ligger nu under värmelampa och har fått sockerdropp. Efter ytterliggare en halvtimme får vi komma upp till henne, jag rullas in på neonatalavdelningen liggandes i sängen.

Tyvärr blev inte vårt första möte så trevligt. Av barnsjuksköterskan fick vi veta att Tyra precis hade ätit och nu sov, den andra SSK (hon som rullat upp mig) tyckte dock att jag visst skulle ta upp henne.

Hon är så liten och späd fattar inte hur jag ska hålla henne med alla kanyler jag har, trasslar in mina sladdar med hennes, är så rädd att skada henne. Hon vaknar till då hon ligger på mitt bröst och jag försöker trevande få henen att ta bröstet, men det går inte alls, hon blir bara irriterad. Niklas är tvungen att åka, måste hem och ta emot ett paket (tycker han), jag stannar med Tyra ett tag till, sen tycker de att jag ska in på mitt rum. Jag frågar när jag får kliva upp ur sängen, ”vanligt brukar vara att stiga upp på eftermiddagen om man snittats på morgonen” får jag till svar, men samtidigt får jag veta att jag visst kan få försöka tidigare om jag vill. Det vill jag, jag ligger där i min säng, iklädd endast skjortan och väntar på att Niklas ska komma tillbaka och hjälpa mig på med ett par trosor, när han inte dyker upp ringer jag hem, han har somnat. Vad sviken jag känner mig i den stunden, där ligger jag ”naken” och behöver honom och han sover. Han kommer i alla fall med detsamma och hjälper mig och sen ringer vi efter personal och jag meddelar att jag vill upp. Under dagen väntar jag på att få reda på vad det var som hände under förlossningen, det får jag inte, till slut förstår jag att det ska jag få reda på vid utskrivningen.

Klockan nio går jag in till Tyra, sköterskan är på väg att koppa henne och jag säger att jag vill amma, när hon ser mina bröstvårtor utbrister hon ”de där går ju inte att amma med”, jag är väl medveten om att jag har hudproblem även på bröstvårtorna, men jag har hela graviditeten hyst hopp om att kunna amma med mina inåtvända bröstvårtor, den frasigt trasiga var jag väldigt osäker på dock. Tyra blir lika hysterisk vid bröstet denna gång, och trots att hon gapar för full hals är inte munnen så pass öppen att hon kan greppa om vårtgården. Den ena sköterska efter den andra ska på och peta på oss och ge råd, köra in Tyras huvud i bröstet, alla vet bäst om hur jag ska hålla, och alla slutar alltid sina försök med, ”du behöver nog amningsnapp”. Tillsist ger jag upp och letar upp en amningsnapp, äntligen får jag Tyra att greppa och äta från bröstet. Nu börjar alla tjata på mig om att jag måste få bort amningsnappen, det skiter jag i, Tyra är nöjd och får i sig från rätt källa. Mitt schema den första tiden såg ut, amma var tredje timme (det tog ca 1,5 h per gång), pumpa däremellan. Det var knappt att jag hann med att äta, eller ens kom ihåg att jag borde göra det.

Tyra gick aldrig ner i vikt, från dag ett går hon upp 30 gram per dag, det är positivt men inte bra nog får jag höra, de vill att hon ska ta ett jättesprång i vikten. Jag mår sämre och sämre av att vara instängd, utan rätt till det barn vi fått. Efter att jag ammat färdigt ”får” jag inte vara kvar hos Tyra utan ”måste vila” som det så fint heter, på natten är jag tvungen att lurpassa för att få amma Tyra, för då ska jag också sova, att jag sen äter medicin var tredje timme och ändå inte kan sova är det ingen som bryr sig om. Denna tid då jag ”tvingas” vara på mitt rum, kommer sköterska efter sköterska och berättar att de varit på neonatal avdelningen och tittat på Tyra, hon är så fin säger alla, det gör mig arg av två anledningar, jag får inte störa Tyra med det får BB personalen och jag sak vila enligt dem men lämnas inte i fred. Den trettonde tvingas vi tittat på ett luciatåg innan vägning av Tyra, och är vrålhungrig men får vänta, för det är så roligt med Luciatåg, fast det var en rolig dag också, Tyra får vara avdelningens lucia, de tycker hon passar med sin ljusa kalufs och så kommer mina föräldrar på besök. Jag frågar både på BB om hur länge jag behöver vara kvar (fick antibiotika) och på avd. 56 om vad som krävs för att Tyra ska bli utskriven, som vanligt blir jag utan svar. Jo, ända till den eftermiddag då sköterskan kommer in till mig och berättar att jag skrivs ut under kvällen, tack för den förvarningen.

Läkaren som skriver ut mig har inte koll på något, jag hade fått sagt till mig att Bertil skulle komma, istället kommer en för mig okänd läkare som inte ens har läst rätt journal. Jag ger upp.

Någon gång under den veckan så hör jag sköterskorna på neonatalavdelningen prata om min moderkaka, jag pumpar dem på information och nu fick jag äntligen klarhet i varför Tyra var tillväxthämmad. Moderkakan var liten, hade två proppar, men det största felet är att navelsträngen inte går till moderkakan utan sitter endast fast i hinnorna. Tydligen var min moderkaka så pass intressant att de skickat den till forskning, visste faktiskt inte att man fick göra så utan att fråga.

En dag tappar jag totalt tålamodet och med gråten i halsen stegar jag fram till sköterskan som har huvudansvaret för Tyra och kräver att få svar på när hon/vi får komma hem, ”jag får varken sova eller äta på sjukhuset och pallar inte mer” säger jag, sköterskan är förstående och nog kan vi nog få åka på permission redan idag, hon går och tittar i våra papper och kommer tillbaka ”Oj, bodde ni så nära, då hade ni kunnat ha åkt hem för flera dagar sen”, jag tappar hakan.

Nu fick vi slutligen komma hem, totalt trasiga, men ändå hemma, dagen efter blir Tyra utskriven och vi är helt befriade ifrån sjukhuset.