Om havandeskapsförgiftning och Saras första tid

av Jenny

Det här är inte en berättelse om min förlossning, som egentligen var väldigt ljus eftersom själva födandet var en fantastisk, urjobbig och djupt meningsfull händelse. Min berättelse handlar istället om det jobbiga som kom före och efter förlossningen. Jag var nämligen sjuk i havandeskapsförgiftning, fast jag hade svårt att förstå det själv.

I åttonde månaden började jag svullna ordentligt i kroppen (men det är ju normalt när man är gravid, sa mvc-barnmorskan) och bli allt tröttare (också normalt), men sen började blodtrycket öka (och barnmorskan se försiktigt bekymrad ut) och nån vecka senare fick jag äggvita (1+ på en 3-gradig skala) i urinen. Jag skickades till specialist-mvc för ctg och flödeskontroll, men allt såg bra ut och det var ingen fara. Jag hade lindrig havandeskapsförgiftning men det fanns gott hopp om att jag skulle kunna gå tiden ut (5 veckor till) eftersom de flesta har ett ganska långsamt sjukdomsförlopp. Jag skickades hem med stränga order om att vila och se upp för magont, synrubbningar och elak huvudvärk. Och jag vilade! Sov så mycket jag nu kunde, det var ju ändå rätt obekvämt med den stora magen och kissnödighet och sparkar och foglossningen när jag skulle vända mig... Tre dagar senare hade äggvitan ökat (2+) och blodtrycket stigit, barnmorskan ringde spec-mvc och jag fick order om att komma in för koll på en gång. Allt såg bra ut med barnet på ctg men en vänlig läkare förklarade att de gärna ville behålla mig där på sjukhuset. För att kunna hålla koll på mitt blodtryck, för mitt och barnets bästa. Jag ville absolut inte bli inlagd, det kändes jättehemskt, men kände att jag inte hade något val. Det var ju för mitt eget bästa.

Jag fick komma upp på en sal, fixade telefon, pratade lite med en vänlig barnmorska och kollade blodtrycket och sen när jag blev ensam grät jag en skvätt och ringde maken. Han skulle komma upp senare efter jobbet med ombyteskläder, pyjamas och toalettsaker som jag inte hade fått med mig eftersom jag åkte direkt dit från mvc.

Jag var chockad och ställd, det ingick inte alls i mina planer att bli inlagd. För mig var det väldigt oväntat och plötsligt. Och jag kände mig inte alls sjuk, bara trött och sur. Och rädd, för nu visste jag inte alls vad som skulle hända. Läkaren hade förklarat att det nu var osannolikt att jag skulle få gå tiden ut, bebisen skulle antingen vilja komma ut i förtid (det är tydligen vanligt vid havandeskapsförgiftning) eller så skulle jag bli igångsatt eller, om jag snabbt blev sämre, kejsarsnitt. Men det gick inte att säga hur lång tid det skulle ta och det var drygt fyra veckor kvar till beräknad förlossning.

Jag fick stanna över natten och hela nästa dag med ctg, urinprov och blodprov och regelbundna blodtryckskontroller, men lyckades tjata (dvs gråta) mig till permission nästa natt. Det var underbart att få sova hemma utan alla konstiga ljud och ljus på lasarettet. När jag kom tillbaka tänkte jag bara på att få komma hem igen, men blodtrycket steg och de ville inte släppa iväg mig. Jag fick blodtryckssänkande medicin och skulle vila, men blev bara mer och mer uppstressad, en tyst panik som bubblade inom mig av instängdhet och av hela situationen. Varje blodtryckskontroll var som ett prov jag misslyckades med, eftersom trycket fortsatte att stiga och jag visste att så länge det steg skulle jag inte få åka hem. Jag såg framför mig fyra oändliga veckor av instängdhet (jag kände det verkligen som att jag klättrade på väggarna) och mådde inte alls bra. Det var som att jag var fångad mellan min själviska vilja att slippa vara på sjukhus och det som var bäst för barnet - att skjuta upp födseln så länge som möjligt. Jag kände mig som en dålig mamma som inte kunde svälja de jobbiga känslorna och sätta mitt barn främst.
Jag var inte vidare trevlig, måste jag erkänna, och personalen tyckte säkert att jag var jättejobbig men de var vana sa de när jag frågade. Jag skämdes för mitt beteende men kunde liksom inte hjälpa att jag gnällde när jag mådde så dåligt.

Den femte dagen hade äggvitan ökat till 3+ och blodtrycket stigit ännu mer och läkarna var inte glada. De ville sätta igång mig nästa dag, när jag skulle vara i vecka 36+0 och barnet inte längre skulle behöva bli rutinmässigt inlagt på neo, som de tydligen blir fram till 35+7.

Det var ett omtumlande besked, men samtidigt otroligt befriande. Jag skulle inte behöva sitta fånge i flera veckor till! Jag var så lättad, och skämdes lite för det. Men äntligen fanns det ett ljus i tunneln!

Själva förlossningen gick väldigt bra efter ett första misslyckat försök till ballonginduktion. Jag fick en liten hormontampong instoppad och värkarna kom inom en timme. Jag var inställd på ett långt förlopp eftersom igångsättningar ofta drar ut på tiden, och trodde väl inte att det var riktiga värkar innan vi började klocka dem och insåg att de kom ganska tätt. Jag hade väntat mig mycket mera smärta men det gick alldeles utmärkt att andas igenom dem.

Efter fyra timmar var jag öppen 2-3 cm och kördes ner till förlossningen för hinnsprängning. Det var inte helt behagligt eftersom att jag var rejält öm i slidan efter alla underökningar och för att värkarna ökade markant i styrka efteråt. Sen skulle det tydligen sättas skalpelektrod ("Det gör vi på alla igångsättningar") och det var jättehemskt, gjorde otroligt ont. Den glappade dessutom och fick sättas om efter en halvtimme och då fick jag panik ett ögonblick för det var så obehagligt. Jag var ju inte särskilt mycket öppen än och antagligen väldigt känslig i livmodermunnen där barnmorskan var och pillade med elektroden. Till slut fick hon i alla fall dit den ordentligt och jag kunde gå upp och röra mig igen, så långt som sladden nu tillät.

Jag bad om att få akupunktur som hjälp att slappna av, men fick veta att det tydligen bara ges vid normala förlossningar. Men jag kanske ville duscha istället? Det ville jag, och det var ljuvligt. Värkarna gjorde rejält ont nu men det varma vattnet hjälpte och jag kunde röra mig fritt och ändra ställning. Ibland stod jag på alla fyra när det kändes som att det tryckte på för mycket. Efter nån timme kände jag att jag var färdigduschad och gick ut igen.

Den sista timmen kom värkarna väldigt tätt, en del hade två toppar och det var svårt att hålla fokus på andning och avslappning. Jag fick lustgas som hjälpte mig att flyta ovanpå smärtan. Sen började det kännas som att jag höll på att bajsa ut en grapefrukt, och det var dags att krysta. Nu började barnets hjärtljud att åka jojo, jag var tydligen inte den enda som tyckte det var jobbigt med täta värkar. Jag var så inne i det jag gjorde att jag inte riktigt fattade mer än att nånting inte var bra och att det började bli bråttom. Efteråt har jag insett att de började förbereda med sugklocka. Som tur var behövdes den aldrig, det gick fort nog ändå fast de var tvungna att gå ut med bebisen till barnrummet ett tag och sätta fart på henne.

Efter bara en liten stund var hon (en dotter!) tillbaka hos mig och fick ligga på min mage och mysa. Det var en fantastisk och underlig känsla att ha henne utanpå magen och jag var otroligt glad, nästan hög efter förlossningen.

Vi fick stanna på sjukhuset i en dryg vecka eftersom lillskruttan fick gulsot och de ville se att mitt blodtryck gick ned. Det var jobbigt, särskilt när de första dagarnas glädje gick över i förlossningsblues och ömma bröst.

Eftersom hon inte orkade amma (vi försökte!) och hade lågt blodsocker fick hon ersättning var tredje timme under hela vistelsen. Amningen kom inte igång riktigt eftersom hon inte kunde gapa stort nog. Tillslut fick jag en amningsnapp, och då gick det bättre, hon kunde äta i några minuter innan hon somnade och jag fick ta till alla möjliga trick för att hålla henne vaken. Först blodsockret och sen gulsoten gjorde henne nämligen väldigt trött men alla påpekade hur viktigt det var att hon åt ordentligt. Hon fick också tillbringa två dygn under lampa för att dämpa gulsoten, och det var det allra jobbigaste. Jag skulle helst inte ta upp henne annat än korta stunder för att mata eller byta underlag om hon hade kissat, och det var jättesvårt att sova i det blåa ljuset. (Jag ville ju inte lämna henne ifrån mig heller.) Maken sov hemma efter de första nätterna så jag var alldeles ensam också på natten, hade svårt att sova och grät mycket. Det hände att jag stängde av lampan och tog upp henne ändå bara för att jag måste ha nån att krama för att inte gå under.

Jag led och hade fruktansvärt dåligt samvete för att jag hade fött henne för tidigt, för att vi inte kunde amma som vi borde och för att hon var sjuk och liten. Det kunde också bli påfrestande med alla undersköterskor som kom med välmenande råd om amning och kläder och "ska jag inte ta henne så du får sova" och så vidare. En natt sov jag över en matning, de hade varit inne och hämtat henne utan att jag märkte det (och utan att väcka mig, jag brukade alltid försöka amma före matningen!). Det kändes väldigt konstigt efteråt.

Mitt blodtryck ville inte heller sjunka som de hoppades (kanske av stressen, jag vet inte) utan jag fick fortsätta äta blodtryckssänkande ett tag när vi kom hem men till efterkontrollen var det bra.

Efter en vecka hade i alla fall vikten vänt uppåt och bilirubinet nedåt och hon åt bättre och bättre så vi fick åka hem. Väl hemma så lyckades vi så småningom arbeta bort både ersättning och amningsnapp och Sara ökade från lägsta viktkurvan till strax över medel på tre månader. Ändå tog det lång tid innan jag fattade att hon inte var nån skör lite preemie längre utan en robust och frisk bebis, att allt var som det skulle.

Det som hände mig och Sara var trivialt om man jämför med svårare förlossningar. Det var aldrig någon större fara för någon av oss utan det som var jobbigast var det som hände i mitt huvud. Jag tror att detta att bära och föda ett barn är så stort och känsligt att även mindre dramatiska händelser utanför det normala kan upplevas som väldigt jobbiga och ta lång tid att bearbeta efteråt.