"Är så arg idag över det här med snittet med Noah. Ganska ofta säger folk jag stöter på att ”jo, förlossningen var ju jobbig, men h*n är ju i alla fall frisk...” (om sina förlossningar alltså. Hade det vart om min hade jag troligtvis slagit till nån). Jag fattar ingenting! Vaddå frisk? På vilket sätt blir alltihop bättre av att det kunde ha varit värre? Det hjälper ju inte MIG att Noah är frisk o pigg och fullgången, jag vill ju helst av allt drabbas av minnesförlust ändå, känner mig så fruktansvärt ledsen o trampad på. Klart att jag är glad att han mår bra, men det ändrar ju ingenting. Det var en fruktansvärd upplevelse, och jag kommer ju aldrig att få föda nåt barn "på riktigt" ändå. Trots att han mår bra..."
onsdag, april 19, 2006
Vaddå "gick ju bra"?
Det här är ur ett brev som jag skrev en tid efter kejsarsnittet med Noah (långdragen förlossning som slutade i akutsnitt. Vidöppet läge.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Förstår dig precis, det där kunde varit mina tankar... Fast jag har mest fått höra det riktat till mig: "Vilken tur att det gick bra till slut i alla fall. Vad skönt att ni mår bra nu i alla fall. Var glad att ni klarade er!" Osv i all oändlighet. Visst menar de väl, de vet väl inte vad de ska säga annars. Men i början gick jag i taket (inombords i alla fall...) när någon sa så. Jag förstår inte heller hur något kan bli mindre hemskt och jobbigt av att det kunde varit värre? Det _är_ ju så illa som det _är_ - och varje smärtsam, traumatisk händelse är fullt tillräckligt hemsk och tung att bära - utan att den behöver jämföras med något annat.
*KRAM*
Det kunde varit jag som skrev det cokså, fast med undantaget att det bara är Tyra jag inte fick föda (och att jag är betydligt mycket sämre på att sätta ord på mina känslor), tackar min lyckliga stjärna att Knut kom till oss och att det gick så bra den gången, för fort, men bra :-)
*kram*
När någon säger att "det viktigaste är ju att det gick bra" så känns det som att man inte har rätt att känna som man gör:
Det har du rätt i Jenny. Fast jag tänker också att om man inte upplevt något traumatiskt är det nog så man resonerar, att det jobbiga med att föda barn uppvägs av det underbara med att ha fått barn. Jag måste säga att jag har väldigt svårt att överhuvudtaget se förlossningen och glädjen över bebisen som något som hör ihop. Det känns för mig som att det råkade hända samma dag bara.
Jenny och Tina: Precis så tänker jag också. Med en sån kommentar upp i ansiktet på mig så fråntas jag rätten till mina känslor. Om jag bara ska vara glad över att vi lever så är det meningen att jag inte ska bry mig om allt det som hände. Jag tror aldrig man skulle säga så om man själv varit med om en riktigt tung förlossning, för då ser man inte det där sambandet på det sättet, mellan förlossningen och barnet. Jag kan inte på något som helst sätt tycka att det var "värt" min förlossning för att jag fick Ellen då. (Det är också en sån komentar som jag kan bli vansinnig på...) Det kan vara värt att jobba och kämpa för sitt barn. Men att vara med om något så fruktansvärt som en hemsk förlossning är, att ha en sån vidrig smärta, bli överkörd och utsatt för ett sådant övergrepp som det kan bli - det är inget man kan acceptera, det är inget man förväntar sig eller kan tycka det vara "värt". Det har liksom inte med vartannat att göra. För mig är det totalt skilda saket. Jag var med om en vidrig förlossning och så fick jag ett barn. Har för mig inget med vartannat att göra.
Nu känner jag mig så normal Lin, nästan ingen som jag försökt förklara det där med att förlossningen och barnet är helt olika saker för har fattat nånting. Tack!
Tack själv Tina! Jag sitter här med ett stort lyckligt leende, jag som trodde jag var helt ensam om de här tankarna. Jag har inte ens försökt att ge mig in på det innan. Jag menar säger någon åt mig att jag ska vara glad för att... Då förstår de i alla fall inte...
Hej! Känner också igen mig. Hade en jobbig förlossning som fortfarande ger mig fysiska problem nästan ett år efteråt - och så klämkäcka "folk" som bagatelliserar MITT trauma, MIN skada. Lärde mig kvickt att ljuga när folk kastade ur sig den tydligen obligatoriska frågan "Gick allt bra?" För de var inte beredda att höra något annat än "jaa!". Och jag önskar att jag utdelat en och annan käftsmäll istället för att gå hem och lipa, men blev ju så deppig att all sådan kämpaglöd kom av sig. Om någon bryter ett ben tycker man ju normalt sätt lite synd om personen, ger lite stöd och empati, men har man fött barn, då är den smärta man känner plötsligt ingenting som ska få ta plats. (Jovisst finns det nära vänner som varit jättesnälla och förstående också)
För mig är förlossningen och barnet som följde också helt åtskiljt. Underbart ljuvlig bebis - hemsk förlossning som jag önskar hade blivit snitt istället. Bebisen hade jag ju fått oavsett, och ja, jag är oändligt tacksam att han är så fin och frisk. Men jag är inte tacksam för min skada, liksom. Hade gärna varit utan den...
Ja usch, "Gick allt bra?"... den fasade jag för i månader. Till slut blev jag så less att jag började svara "Nej, det kan man inte påstå."
Det blir som ytterligare en kränkning. Först är allt hemskt och sen ska man säga "Jotack fint" :^/
*skrattar* Ja, jag chockade nog rätt många i början genom att ofta svara "NEJ!" när de undrade om det gått bra. Och när de sen kom med sina hurtfriska kommentarer, som om de ville släta över vad jag sagt och liksom få mig att erkänna att det inte var så illa i alla fall... "Jamen sen gick det väl bra i alla fall?" Och jag var så förbannad på hela världen att jag vräkte det i ansiktet på dem: "Nej, vi var på väg att förlora vårt barn. Nej, det gick inte så bra." Och så alla de där dumheterna om att när det är över så är det övre, då glömmer man att det gjorde ont. SKITSNACK! Jag hade ont i månader efteråt och den psykiska smärtan finns ju fortfarande kvar...
Men är det inte lustigt, att man känner sig så skyldig? Jag fick alltid dåligt samvete när jag svarade något så när saningsenligt. Som om det var fult att erkänna att det gick så som det gick. Som om jag bara borde vara tacksam och glad att vi levde.
Jag har läst nånstans att människor som blir utsatta för våld, tex tortyr, känner skuld och skam över det. Jag tror att det är lite samma sak, att känslan av kränkning skapar skuldkänslor i sig.
Nej vänta, nu förstod jag dig fel Lin. Du menade att du kände dig skyldig för att du inte svarade "rätt" och var trevlig, eller?
Tina: Både och. ;-)
Jag känner mig skyldig över allt som hände, som att jag är fel på något sätt, att jag för skylla mig själv. Att jag är en sån usel värdelös liten människa som inte förtjänade något annat än att bli överkörd och kränkt och utsatt för allt möjligt.
Men jag kände också skuld över att jag svarade med sanningen när någon frågade. Det kändes (känns) som att man ska vara tacksam över att man lever och man ska inte belasta någon annan med sina problem. Man SKA ha haft en bra förlossning och vara lycklig. Och har man inte haft en bra förlossning så ska man i alla fall tycka att det var värt det för att man fick en så fin bebis och man ska tycka att allt är bra i efterhand i alla fall. Och om man inte tycker det och känner så, då är det bäst att hålla tyst så att man inte stör andras föreställningar och verklighetsuppfattning. För en kvinna som avskyr blotta tanken på förlossningen och som tycker det varit något av det värsta hon varit med om, som inte kan känna sig lycklig över dagen då hennes barn föddes, en sån kvinna är det något fel på? Det är liksom inget folk vill veta. De vill bara veta att allt är så lull lull och gull gull och underbart och förlossningen var faaaantaaastiiiskt ("ja visst gjorde det ont, men det glömmer man ju...") och när bebisen kom upp på magen första gången och puttenutt och ännu mer gulle gull. (Sånt som jag är fullkomligt allergisk mot eftersom det överhuvudtaget inte alls är min verklighet...)
*kram*
Fast JAG tycker inte att du SKA ha haft en bra förlossning eller tycka det var värt det. Så det så. För vad de nu är värt.
Skicka en kommentar