Elins förlossning

av Cajsa

För att förstå hur läget var så kommer först lite bakgrundsinfo. Jag och min dåvarande sambo, numera man, hade varit ihop nästan två år och båda kände att det var dags att få barn, så Elin är väldigt välplanerad. Dock ansåg inte min mamma att jag borde få barn än, eller snarare, hon var inte redo att bli mormor. Så även om hon aldrig var direkt emot det så dröjde det länge innan vi berättade för henne och hennes första reaktion var ”Nej”… Sen blev det bättre men särskilt stöttande var hon aldrig.

Min svärfar var sjuk i cancer och var relativt dålig under hela graviditet så han undrade mest när barnet skulle komma ut så han fick se det. Min man hade det väldigt jobbigt att se sin pappa så pass dålig och hade svårt att hantera det. Så hela min graviditet kom väldigt mycket i skymundan och jag fick inte glädjas så mycket åt den som jag önskar att jag kunde ha fått.

Jag gick över tiden och till slut fick jag komma in för överburenhetskontroll. Redan där började jag tappa modet… Jag skulle ju ha en förlossning utan smärtlindrig mer än akupunktur och lustgas och andas mig igenom det hela, och överläkaren muttrar under gynkontrollen att här var det helt omoget. Men på UL visade det sig att barnet var stort och det var dåligt med fostervatten. Men det mådde utmärkt än så länge. Så det beslutades att jag skulle sättas på cytotec dagen efter och fick veta att det kunde ta lite tid innan det verkade men runt ett dygn. Så torsdag morgon hade vi packat våran BB väska med matsäck och allt annat och trodde att snart skulle vi bli föräldrar.

Men för att göra en lång historia lite kortare, på lördagen blir jag hemskickad på permission och inget har fortfarande hänt… Då hade det varit CTG remsor reglbundet under dagarna och gynkontroll morgon och kväll/em. Vi var tack och lov tre stycken som låg inne för ingångsättning och utan dem hade jag nog brutit ihop… Men av någon andledning fick ingen av oss dela rum med varandra utan jag fick ständigt nya rumskramter med värkar som under natten åkte ner till förlossningen, inte en hel natt fick jag ligga i fred. Min man åkte emellan mig och svärfar som först låg på samma lasarett men sedan blev flyttade till hemsjukhuset.

Natten mellan lördag och söndag börjar jag få värkar, regelbundet men inte så starka. På söndag efm får jag komma in på kontroll och de vill behålla mig där. Så vi får åka upp på avdelningen, får eget rum äntligen och TV på rummet. Värkarna kommer allt tätare och det börjar bli allt jobbigare. Men än så länge tycker jag att det fungerar bra. Jag hade en underbar BM som satt hos mig nästan hela tiden och hjälpte mig att andas och små pratade med oss om allt möjligt.

Framåt natten får jag åka tillbaka till förlossningen då jag kände att jag ville ha lustgas. Jag får en sk ”sovdos” och får faktiskt någon timmes slummer. Karl’n sover som en stock och det var nog tur det. Hela måndagen går med olika försök att få fart på värkarna. Håll på fosterhinnor, dropp, morfinspruta, akupunktur osv Men det enda som händer är att jag upplever att det gör mer och mer ont, men till ingen som helst nytta. Jag hittar ingen ställning där jag får någon lindring, tillslut hamnar jag i sängen, liggande för jag är så slut. De försöker få mig att äta och dricka men det enda jag får i mig är saft som kommer upp igen med jämna mellanrum.

Till slut har jag så ont att jag vill ha någon mer smärtlindring, fram till dess hade jag haft väldigt trevliga BM och Uskor som hade tagit hand om mig. Denna gång jag ringde på klockan kommer det in en ny och hon anser helt klart att jag har överdrivit min smärta och är allmänt hårdhänt när hon ska ”känna”. Hon talar om för mig att jag minsann inte har haft några värkar att tala om och epidural får man inte förrän värkarbetet är etablerat… Där föll min självförtroende som en sten och jag bara grät och konstaterade att jag inte kunde föda barn.

Då kom min räddande ängel, förlossningsläkaren för kvällen. Han ansåg att något måste vara problem, och hans gissning i det läget var att min livmoder inte arbetade på rätt sätt, men han ansåg att det var bäst för mig och barnet att vi skulle snitta. Och jag kunde bara hålla med, när jag hade fått min bricanyl så började jag känna mig som en människa igen och kunde börja registrera vilka som var i rummet och vad de hette.

Vi fick lov att vänta ett bra tag för mitt snitt ansågs inte ”jätteakut” och det var mitt i natten och narkosläkaren hade fullt upp. Men jag mådde riktigt bra för första gången på nästan två dygn och konverserade för fullt.

Till slut fick jag komma in på snitt, och några minuter senare fick jag se Elin för första gången. Fast just då var hon en Magda… De höll henne över skynket och sedan var de tvungna att gå iväg med henne.

Under själva snittet var det nog värst för karl’n, jag mådde finemang och såg ett slut… Han stackaren fick först lov att följa med Elin in i rummet bredvid, och eftersom hon var slemmig i halsen så skulle de suga rent. Det var inte så trevligt att titta på så han vände sig om, och där var det ett fönster in till mig, så han fick se när de sydde ihop mig. Han gillar verkligen inte sjukhus så det var inte heller något som han uppskattade, och när han åter igen vänder på sig kommer de med moderkakan och undrar om han vill se…

Sen får jag hålla min Elin ett par minuter innan jag körs iväg till uppvaket och karl’n och Elin får åka upp till BB. Där någonstans började jag tycka att det blev jobbigt igen. Jag ville ju vara med mitt barn och min man. Men personalen på uppvaket hade knappt tid med mig pga överbelastning, så jag fick mesta dels ligga ensam och bara vänta.

Fyra på morgonen fick jag äntligen komma dit och se mina älsklingar igen. För att få se karl’n iväg körd hem, för där fick han inte sova kvar, och Elin tog personal för nu behövde jag sova… Det blev inte många minuters sömn och jag hade ännu inte fått en chans att amma henne. Kl 6 30 kördes hon in i sin plastlåda och lämnades gallskrikande bredvid min säng. Där låg jag nysnittad och med kateter och hade inte en aning om hur mycket jag tordes röra mig. Så det var bara att ringa på klockan och be någon lyfta upp henne till mig och sedan försöka mig på konsten att amma. Men det är en helt annan historia som är sorglig i sig.

Förlossningsläkaren var helt underbar och kom upp och prata med mig ett par dagar senare, han förklarade att min livmoder hade arbetat rejält och var helt full med mjölksyra men att Elin hade legat med ansiktet nedåt och inte tagit sig ner i bäckenet, det var andledningen till att jag inte hade öppnat mig, för värkarna hade varit tillräckligt starka.

Sjukhuset kurator kom också och ville prata men henne kändes jag inget som helst förtroende för och hon inledde hela samtalet med att hon bara var sommarvikarie och skulle sluta om några dagar… Min Bm har jag däremot kunnat diskuterat mycket med och det var nog tack vare henne att jag inte ”krävde” ett snitt när Fredrik föddes.

Cajsa