Jag låg inlagd för havandeskapsförgiftning för andra gången. Alla, även jag själv, visste att jag inte skulle gå tiden ut med det här barnet. En långtråkig eftermiddag passade jag på att "hälsa på" på neo igen, i ett försök att stålsätta mig inför det oundvikliga. När dörren öppnades och lukten av handsprit och orörlig luft slog emot mig var det som om tiden stått stilla. Jag befann mig plötsligt och ytterst motvilligt i en annan tid, ett annat liv, en annan värld, som bara handlade om ett litet, litet barn.
Att vara inskriven på neonatalavdelning är som att leva i en bubbla. När jag blundar kan jag än idag känna doften av desinfektionsmedel och höra väsandet, puffandet och blippandet av apparaterna som står i varje hörn. Det är halvmörkt och för varmt, alla talar med dämpade röster. En bebis ligger och "gruntar", en annan piper lite svagt. I en kuvös är UV-lampan på. Tiden mäts inte i sekunder, utan i hjärtslagen som plottas på skärmarna bredvid kuvösen. 200 slag i minuten. 160. 180.
Jag minns den lilla, lilla bebin som ambulanshelikoptern kom och hämtade. Vecka 23. Jag undrar hur det gick? Jag kan se sköterskan som bar in ett annat barn, stort som en fågelunge, i intensivvårds-salen. Hon höll barnet i ena handflatan med den andra försiktigt kupad över. Jag minns mamman som satt i korridoren och grät medan personalen förgäves försökte återuppliva hennes ena tvillingflicka.
Jag öppnar ögonen igen. Jag vill inte minnas mer.
/Tina
tisdag, maj 30, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Jag ryser när jag läser det du skrivit Tina. Kan inte skriva mer.
Stora kramar till dig vännen!
Visst är det väl märkligt änd, hur vardagliga saker gör att man plötsligt befinner sig där och då igen? En liten minnesbild här, ett par ord där. Det är som att man måste smälta allt i små, små tuggor.
Jag har aldrig förut tänkt på att jag faktiskt utsattes för andras trauman där på neo också, förutom mitt eget kaos. Barnen som dog, t ex. Det påverkade alla, personal som föräldrar. Där satt man och undrade om det var ens eget barn som skulle dö härnäst. Och vad säger man till någon som har mist sitt barn, sin lilla kämpe? Det är svårt att tänka på.
Vissa saker fastnar så hårt att de aldrig försvinner. Och vissa saker är för stora för att upplevas på annat vis än i små, små tuggor.
Jag hoppas att det lättar för dig så småningom, att du ska kunna minnas utan att dras tillbaka in i det. Äsch, jag kan inte formulera mig. Vill skriva nåt bra... Kram!
Jag förstår hur du menar Jenny! Tack!
Vet inte vad jag ska skriva, så det blir bara en kram.
Tack Jenny!
Lite nyfiket bara: ni som läser det här, har ni någonsin varit på en neonatalavdelning (alltså varit där, inte nödvändigtvis varit inskrivna)?
Tina skrev:
"Lite nyfiket bara: ni som läser det här, har ni någonsin varit på en neonatalavdelning (alltså varit där, inte nödvändigtvis varit inskrivna)?"
Jo, Ellen låg ju ungefär två veckor på Neo. Första nio dagarna på IVA, men det var samma avdelning ändå så att säga. Sen var vi tillbaka några gånger på återbesök/uppföljning. Väldigt jobbigt varje gång vi kom dit igen, allting kommer ju tillbaka...
Tina skrev:
"Lite nyfiket bara: ni som läser det här, har ni någonsin varit på en neonatalavdelning (alltså varit där, inte nödvändigtvis varit inskrivna)?"
Nej, inte sen jag själv blev utskriven vid tre veckors ålder (mamma hade också hsf och jag är född med kejsarsnitt. Jag kanske skulle tipsa henne om den här bloggen...?). När Sara var född åkte vi tillbaka upp till den specialistavdelning för riskgraviditeter som jag låg på innan, och jag anar att atmosfären där var helt annorlunda än på neo. Jag vet alltså inte egentligen vad du pratar om. :-)
Tina skrev:
"Lite nyfiket bara: ni som läser det här, har ni någonsin varit på en neonatalavdelning (alltså varit där, inte nödvändigtvis varit inskrivna)?"
Ja, vi låg tio dagar pga E´s infektion. Dock var det den lite "lättare" avdelningen, så det med riktigt allvarligt sjuka barn har jag inte upplevt.
Kikade in lite eftersom jag blev nyfiken och läste berättelser och dina minnen som dyker upp. Förstår att det etsat sig fast. Jag besökte neo när mina tvillingar ville ut tio veckor för tidigt och de jag mötte därinne glömmer jag nog aldrig. Vi behövde aldrig komma dit igen eftersom tjejerna väntade till v 36.
Kram
Skicka en kommentar