Soleils berättelse

Av Soleil

Jag blev igångsatt fredag den 13 augusti klockan 09.00 på morgonen. Jag gick sedan med klart uthärdliga värkar hela dagen och öppnade mig sakta men säkert. Vid 9-tiden på kvällen började värkarna bli riktigt jobbiga och jag öppnade mig väldigt sakta. Vid 1-tiden på natten blev värkarna så pass jobbiga att jag gick direkt på EDA och hoppade lustgasen. Tills dess hade jag klarat mig med andning. Förhoppningen hade ju också varit att jag inte skulle använda smärtlindrande, men det gick som sagt inte. Tyvärr tog första sprutan fel och de fick ge mig ytterligare en spruta i ryggmärgen. EDAn tog heller inte överallt utan på höger sida hade jag ingen smärtlindring. Lite senare tog jag dock lustgasen och den blev min räddare, även om jag andades lite fel.

Under de följande timmarna öppnade jag mig ingenting, däremot fick jag hela tiden mer och mer värkstimulerande dropp som gjorde att värkarna blev starkare och starkare. När klockan närmade sig fem på morgonen hade jag så ont av förlossningsvärkar och krystvärkar att jag trodde att jag skulle tuppa av och skrek att de skulle använda sugklocka eller snitta mig. Barnmorskan försökte övertala läkaren som inte ville göra det.

Vid 9-tiden upptäckte barnmorskan att bebisens huvud satt fast i spinae ovanför bäckenet. Bebisen hade tryckt på under så pass lång tid att det hade bildats en svulst i hans huvud som hela tiden svullnade. Det var alltså omöjligt att få ut bebisen den vanliga vägen. Därav den oerhörda smärtan och krystvärkarna. Sugklocka skulle inte hjälpa att få ut barnet så det bestämdes att jag skulle få akutsnitt. Sonen föddes sedan kl 11.48 på lördagen och det var en helt fantastisk känsla! Han vägde 4.485 g och var 53 cm lång. Så det var en bastant liten krabat!

Under natten till söndag upptäckte jag dock att sonen verkade lite grynig på ögonen och var väldigt trött. Vid 5-tiden på morgonen bars han iväg för att ta prover. Proverna fortsatte sedan under söndagen och det visade sig då att han dels hade gulsot men också att han hade en infektion i kroppen. Hans värden låg på 171 och skulle egentligen ligga under 10. Hans fötter var också sneda då han hade legat och tryckt mot revbenen. Dessutom är han oerhört svårstucken och man var tvungen att sticka i honom ett otal gånger för att kunna sätta nålar osv. Han hade blåmärken överallt. Det skar verkligen i en moders hjärta.

Det visade sig nu att de behövde lägga sonen i ett rum med övervakning 24 timmar om dygnet för att hålla koll på honom. Där låg han i en solbädd för att få bort gulsoten, med sond genom näsan för att få mat i sig, elektroder på kroppen för att dygnet runt hålla koll på hans hjärtljud, syre osv samt en infartskanyl som de hade lyckats sätta i huvudet efter många försök och dropp för att få vätska i sig. De var också tvungna att magpumpa honom för att få bort mekonium som hade hamnat i fostervattnet. På söndagen och måndagen var han rejält dålig och det var en svår tid. Jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket som under de dagarna, tanken på att förlora honom var fruktansvärd. Det var de absolut värsta dagarna i mitt liv.

Sakta men säkert blev han dock bättre och värdena stabiliserades. Han åt dock antibiotika i flera dagar. Vi fick sedan åka hem från sjukhuset efter ett par dagar, men var inskrivna på hemsjukvård, vilket betydde att två ggr/dag kom en barnmorska hit och gav sonen antibiotika i infartskanylen.

På mig släppte också en del av livmodern och jag fick väldiga blödningar, men det blev bättre sen.

Den smärta, den oro och den ångest som fullkomligt översköljde våra hjärtan under dessa dagar var obeskrivbar, det var så fruktansvärt och ogripbart. Och känslan när vi fick reda på att sonen skulle överleva, den går inte heller att beskriva. Livet började om på nytt.

/Soleil