Dagen som inte blev som jag tänkt mej…

av Hanna

Tisdagen den 27 september 2005 föddes vårt underverk Elias. Det har nu gått över 10 månader men f-n vad ont det gör inuti när jag tänker på denna mardrömsförlossningen. Jag som hade så mycket tankar innan att, visst det skulle göra ont, det visste jag (men herregud folk föder ju barn varje dag å tänk på i Afrika å förr i tiden då fanns det ingen bedövning!)... Sen så skulle Elias ligga där på mitt bröst och jag skulle vara världens lyckligaste och gråta av lycka. Istället blev allt totalt TVÄRTEMOT vad jag föreställt mej.

Jag vaknade natten till tisdagen av en rejäl värk kl 1.30 på natten å steg upp. Tänkte inte så mkt på det eftersom jag haft förvärkar innan. men när de hela tiden kom tillbaka med 3-6 min mellanrum förstod jag nästan att det var dax. 2 h senare väckte jag Mariano som blev skitglad märkte jag, samtidigt nervös. Ringde kvinnokliniken å de sa att jag skulle vänta tills jag hade 3 min mellan värkarna å sa åt mej att ställa mej i duschen ett tag. Kl 4.45 åkte vi in till KK. Blev undersökt å fick tyvärr reda på att jag endast var öppen 1 ynka cm. fick ställa mej i duschen ett bra tag, nästan 3 h. kl 8 var jag öppen 1,5 cm... jag rekommenderades att prova sk. sterila kvaddlar vilket injiceras under huden. Setta skulle ta bort smärtan i ca en timme.
Set gjorde FRUKTANSVÄRT ont att ta dessa å det värsta var så klart att de tyvärr inte hjälpte ett endaste dugg! Blev körd till förlossningsrummet å fick börja med lustgas. Detta gjorde mej väldigt yr kände mej hur full som helst. Bara låg å blundade avdomnad. Värkarna kändes ungefär lika mkt som innan men det var på ngt sätt skönt att lite fly bort från smärtan. Kl 11 var jag öppen 3,5 cm å blev erbjuden morfin eller ryggbedövning. Morfin ville jag helst undvika eftersom detta oxo påverkar bebisen. Men bestämde mej för ryggbedövning eftersom jag kände att jag ville ha något mer smärtlindrande som var starkare å eftersom jag blev så yr av lustgasen kände jag att jag ville slippa detta, ville kunna se tillbaka på förlossningen å minnas den... Fick då denna ryggbedövning. Den gav effekt ett tag men sedan började tyvärr effekten avta igen. De allra flesta, 90 %, blir hjälpa av denna ryggbedövning men jag tillhörde tyvärr de 10 procenten som den inte verkade bra på...
Kl halv 2 alltså 12 h efter första värken var jag öppen 4 cm... inte ens hälften hur mkt man måste vara öppen för att kunna börja krysta… Då började jag bli j-t desperat eftersom det var så seegt det hände så lite jag hade ont som f-n å ingen bedövning hjälpte. Visste om att den enda mer bedövningen jag kunde få var morfin å att när man e öppen 5-10 cm gör det som allra ondast. Jag bad faktiskt om ett kejsarsnitt ville bara att helvetet skulle vara över. Men blev nekad.
Bad om att höja ryggbedövningen vilket gjordes. Det sattes oxo in värkstimulerande dropp. Då började det hända saker. Fick kraftigare å smärtsammare värkar då å lustgasen blev min bästa vän... Inte för att det hjälpte direkt mot smärtan men det var skönt ändå att bara komma bort... Efteråt har barnmorskan sagt att det var j-t konstigt att jag hade ryggbedövningen inställd på 7.0 å samtidigt använde lustgasen så flitigt. Började öppna mej rätt så fort å kl 15-16 var jag öppen nästan 8 cm. Försökte helt enkelt bara stå ut med smärtan å det kändes ändå positivare eftersom jag började närma mej krystningsstadiet.
Det var då jag började blöda mkt, ovanligt mkt för att vara i öppningsskedet. Hjärtljuden på barnet sänktes oxo efter värkarna. jag hade hela tiden ont på samma fläck nedanför naveln. barnmorskan började misstänka att en bit av moderkakan lossnat. Hon sa att hon var orolig för barnet. Åh jag glömmer aldrig när hon sa så, jag kan stå ut med mycket smärta så länge det e bra med barnet. Allt var bara ett helvete!
Det kom in 3 st läkare i rummet å dom ville ta prover på mej för att se vart blodet kom ifrån. Man stack hål på fosterhinnan för att se om fostervattnet var blodblandat. Men det kunde man inte avgöra. En kort stund senare kommer läkarna in i rummet igen å säger att dom misstänker att barnet blödde.... Man hade tagit ett prov på blodet för att kolla om blodet kom ifrån mej eller Elias å provet visade att det kom från Elias. Därför tog man ett snabbt beslut om urakut kejsarsnitt, barnet behövde komma ut så fort som möjligt... Vi blev naturligtvis skiträdda å minuterna som följde var hemska. Mariano som tidigare varit stark bröt ihop å det var jag som fick trösta honom och säga att det kommer bli bra. Minns att barnmorskan oxo försökte trösta honom men jag hörde på hennes röst att hon inte visste själv egentligen.
Mariano blev ensam kvar i rummet medan jag kördes till operation. Fick panik när jag insåg att de stängt av lustgasen å pallade inte med värkarna utan lustgasen. så jag fick ta med mej slangen å masken iaf (som var avstängd... ) Sen så gick det hela väldigt fort å jag blev sövd. Jag längtade efter att bli sövd i det ögonblicket ville bara bort... Låg å blundade för att slippa se alla operationsklädda människor å OP utrustning.
Sedan minns jag bara att jag hör en röst som säger grattis till er son å jag frågar hur det e med honom å de säger att allt e bra... Dom säger oxo att han inte hade blött å då säger jag hade läkarna fel då å då svarar rösten ja för en gång skull hade de det. Elias föddes 16.35.
Sen låg jag på uppvakningsavdelningen i 5 h å ville så klart träffa Elias men det fick jag inte. Mariano kom däremot en stund å det var skönt.
Jag var fortfarande väldigt borta å yr å spydde. Fick kl 22 komma till BB å fick då Elias i min famn vilket kändes hur konstigt som helst jag hade ju inte varit vid medvetande vid förlossningen.
Dagarna som följde var jobbiga på så sätt att jag inte kunde ta hand om Elias själv pga smärta å yrsel så Mariano fick stå för matning å blöjbyte. Samtidigt kom barnmorskorna till mej med Elias för att jag skulle komma igång med amningen. Första gången jag skulle på toa efter operationen blev jag körd i rullstol. Usch va väck man var.
Elias sov dessutom inte på nätterna så jag var totalt slutkörd. Fick dessutom dela rum med 3 andra mammor och Marre fick bara komma på besökstiden, jag behövde ju honom där!! Ovanpå detta krånglade amningen och jag hade aldrig tillräckligt med mjölk till Elias, antar att det var lite psykiskt oxo...

Tja, detta var min berättelse. Jag får panikkänslor av att tänka på eventuella ytterligare förlossningar, vågar inte... Allt snack om att man glömmer fort e bara skitsnack... Jag glömmer aldrig!

/Hanna