Igångsättning pga havandeskapsförgiftning, sängläge och inga hjärtljud!

Av anonym

I slutet av augusti 2002, blev jag inlagd pga havandeskapsförgiftning, var då i v. 38. Egentligen hade jag mått lika dåligt, (dvs haft för högt BT och 2+ protein i urinen) i över två veckor. Men just då blev det plötsligt nödvändigt att lägga in mig. Vet fortfarande inte varför.
Två dagar (och sömlösa nätter) gick utan att något ändrades, då bestämde läkarna att jag skulle bli igångsatt. Sagt och gjort. Iom att min kropp var inte alls var förberedd för att föda så satte dom in någon typ av gel för att livmodertappen skulle mjukna och öppna sig. Nästan direkt fick jag värkar. 45 sek värk och sen en paus på ca 2 min. Så gick hela den eftermiddagen.
Senare, på kvällen undersökte en BM mig, men inte ett dugg hade hänt. Och värkarna fortsatte. Jag fick inte vara uppe pga blodtrycket och det gjorde det väldigt svårt att hantera värkarna. Jag hade ganska ont, och sa det till BM men hon tyckte att jag inte kunde ha ont för förlossningen hade inte ens kommit igång.
Iom att inget hänt så skulle jag få sovdos och vi skulle fortsätta morgonen där på. Ok, det var bara ett litet problem. Det funkade inte. Trots sovdosen hade jag värkar som gjorde ondare och ondare, och kom tätare. Vid tretiden på natten hade jag inte fått sova alls och var jätte trött och hade riktigt ont. Läkaren kom och kollade läget, jag hade öppnat mig 2cm och barnet var fortfarande helt rörlig. Trotts att jag inte var mycket öppen så bestämde hon att jag skulle få EDA om jag ville. Vad som helst bara jag kan sova lite tänkte jag.
Men det var inte helt lätt att fixa EDAn, jag hade värkar varannan minut och det gjorde så förbannat ont. Efter ca en timme och tre försök så lyckades narkosläkaren fixa det. Och det hjälpte. Jag kunde slappna av, visst kände jag värkarna, men det gjorde inte så ont längre. Kunde tom sova några timmar, tills det började göra riktigt ont igen. Det visade sig att under dom timmarna jag hade öppnat mig 3cm till. BM började tala om att ta hål på hinnorna, men det behövdes aldrig. Vattnet gick bara några minuter senare.
Barnet var forfarande rörlig, så absolut sängläge... Dom försökte sätta en elektrod på hans huvud och efter en massa krongel och ännu mera ont för mig lyckades dom. Tror att klockan var runt 8 på morgonen då.
Trots EDA hade jag ganska ont av värkarna, men det gick i alla fall att hantera smärtan. Förmiddagen gick och jag öppnade mig sakta men säkert. Och han sjönk ner lite och vara inte helt rörlig längre. Runt 12 kände jag behövde bajsa. BM sa att det är bara barnet som trycker och jag var alldeles för utmattad att börja bråka om saken. Så jag gick aldrig på toa. (Senare när han skulle ut så bajsade jag på mig sen... Vad jag skämdes!!!!!)
Ungefär en timme senare tycker jag att det trycker ganska mycket neråt. BM kollar jag är ”bara” 9cm öppen så det kan inte vara dags att krysta än. Jag kan inte hålla emot, kroppen vill krysta och det går inte att göra något emot. Frågar om jag kan stå upp då det känns jätteonaturligt att ligga. Visst kan jag göra det tyckte BM.
Hann vara uppe en liten kort stund innan barnets hjärtljus sjunker till under 50. Ok, tillbaka till liggande. Men nu kan jag inte längre ligga på rygg. Det gör så sjukt ont i ryggen. Får ligga på sidan. Vid varje värk sjunker hjärtljuden riktigt mycket och går aldrig upp till normala. Så nu är det plötslig jättebråttom att få ut barnet.
Men han sitter fast, BM säger att hon se en hand och huvudet. Sen försvinner hjärtljudet helt, men kommer tillbaka efter en stund. Och nu är det en annan BM som typ hänger på min mage och säger att jag måste krysta för nu måste han ut och det på en gång. Sen kommer jag ihåg bara en smärta som jag aldrig upplevt, och kommer säkert aldrig mera uppleva. Sen är han ute, helt blå och tyst. Jag var säker på att det var kört, han skulle vara borta för alltid. Men efter en stund börjar han andas. Han lever, men han var utan syre att bra tag. Efter en halv timme verkar allt vara ok. Han andas fin och har fått bra färg. (Han har troligtvis ADHD, pga syrebristen.)
Samtidigt som dom håller på med pojken börja en BM inspektera mina skador och sy ihop mig. Vad mycket en hattmått på 37cm + en hand kan göra. Hon bedövade mig, men det hjälpte inte. Egentligen borde dom sytt mig under narkos.

Vet att det saknas delar av förlossningen. Vad jag har skrivit nu är mera en klinik berättelse. Att försöka skriva om känslor som hör ihop med förlossingen är omöjligt. Två ord som bäst beskriver mina känslor om förlossningen är överkörd och helt värdelös.