av Ullis
Vaknade 03.30 av att mitt vatten gick, kände inget mer än lite \"mensvärk\" så jag gick och la mig igen.
Vaknade vid 8 då dottern på 2 år satte igång å busa.
Gick upp och gjorde frukost och vid halv 9 kände jag en svag värk som följdes av mer regelbundna värkar med 3 min mellan.
Tänkte inte så mkt på det eftersom dom inte gjorde så ont men ringde förlossningen i alla fall pga av att vattnet hade gått.
Skulle komma in på kontroll så jag ringde min mamma som skulle sitta barnvakt.
Värkarna kom med 1 min mellan nu men gjorde fortfarande inte särskilt ont!
Halv 11 åkte vi in till förlossningen och i bilen fick jag en rejäl värk på 3 min som gjorde fruktansvärt ont.
Blev inskriven kl: 10.50 på förlossningen!
Fick ytterligare 1 rejäl värk på 3 min och med krystkänsla på slutet och en Bm började skrika på min sambo att hon måste in på salen NU!! Vi fattade inte alls vad hon menade, vi skulle ju bara in på kontroll ju...
Kom in på salen vid 11.00 och då fick jag en krystvärk!! När Bm sa att det var dax för mig att ta av mig för jag skulle föda nu fick jag ren panik!!! Jag var inte redo!! Och jag fattade verkligen inte vad hon menade... Stog upp mot sängen och bara skrek.... Nån gång under dom 8 min som krystvärken höll på utan paus !!! slutade min hjärna att fungera å \"överlevarinstinkten\" tog över... När jag kände huvudet komma så började jag i ren panik att trycka tillbaka det igen... å jag bara skrek, skrek å skrek rakt ut! Bm lyckades fånga upp Alva i luften då dom inte lyckades flytta isär mina ben eller få mig att komma upp i sängen. Vet att dom bad mig men jag kunde inte röra mig, var som förstenad...
Sprack inget alls konstigt nog trots att det bara tog 8 min att krysta ut henne å 18 min inne på förlossningen!
Efter förlossningen hade jag mkt svårt att förstå att jag fött barn.. Att hon verkligen var min lilla bebis..
Allt kändes som ett stort skämt! Att nån drev med mig eller att jag drömt alltihop.
Tog Alva till mig direkt så det var inga problem där utan dom kom smygande efter...
Började få panikattacker, grät hysteriskt och utan anledning.
Massor med mardrömmar där det bara handlade om blod, död och att jag inte hann in till förlossningen utan allt gick så fel det bara kan gå...
Har fått gå och prata med psykolog för att jag inte lyckades reda ut detta på egen hand.
Ville ju inte ens tänka på min förlossning, slår bort tanken när den kommer...
De flesta säger att jag ska vara glad och tacksam över att min förlossning gick så fort och smidigt... Men dom förstår inte!
Min hjärna bearbetar allt nu efteråt och jag försöker få grepp om allt genom att prata och tänka på det, vilket är svårt! Så nu delar jag det med er...
Hade med glädje tagit mig igenom en förlossning på 20 timmar bara jag sluppit detta...
På ett sätt är jag glad över att det gick fort men det gick alldeles för fort så t.o.m Bm skakade efteråt, vilket skrämde mig ännu mer...
Älskar mina barn över allt annat och jag ångrar inte att jag gått/går igenom detta. Var bara inte alls beredd på att hjärnan kan bearbeta en traumatisk
upplevelse utan att man själv kan vara med å styra över det... Känner mig ganska hjälplös.... Och jag har en envis känsla som gör mig så ledsen, känns som jag helt missat min andra dotters födelse... för jag var inte riktigt närvarande...
Så en snabb förlossning behöver inte alltid vara positiv.
Som dom säger: Lagom är alltid bäst!
/Ullis
tisdag, oktober 10, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentarer:
Känner så med dig och tror att jag förstår. Skulle antagligen själv känna på liknande vis - för mig var det väldigt viktigt att känna in varje fas och "förstå" den. Hade till och med svårt med övergångarna till nästa skede, så att säga. Förändringsobenägen kanske och ängslig för nästa skede. Har personer i min närhet som mer accepterar det som sker, "det är som det är", och som inte ser tillbaka annat än för att lyfta fram det positiva. Undrar hur de gör - skulle vara skönt med lite mer av den varan.
Skicka en kommentar