Så plötsligt en dag bröt jag ihop över att barnläkaren bara tagit mitt barn och gått. Han frågade inte ens, bara tog barnet. Jag grät och grät. Hur kunde han göra så?
Sen kom jag ihåg att det inte var så det gått till. Han pratade så länge om varför det var bråttom iväg att jag började undra om det verkligen var så bråttom...? Att minnet kunde spela mig sådana spratt, det trodde jag aldrig förut.
En annan dag ville jag bara försvinna. Det kändes som om någon hade tagit mitt barn från mig. Någon hade tagit bort min bebis i magen, stulit min fina, runda bebismage och gett mig ett annat barn.
Jag fick inte ens upp bebin på magen på en gång. Jag tänkte att det kändes i mig som att de hade klippt av navelsträngen innan han låg i min famn, att det fanns ett tomrum där mellan oss som inte skulle få finnas. Och sen kom jag ihåg att det var precis så det hade gått till. Och det gör ont att tänka på.
fredag, april 28, 2006
torsdag, april 27, 2006
Bilden av en nyfödd
Jag måste vara lite skadad. Häromdagen tittade jag igenom ett gäng bebisbilder på nätet. Fina små barn, de flesta nyfödda. Ett foto på en liten bebis med CPAP (andningshjälp) och nässond som låg känguru på en förälders mage bläddrade jag oberört förbi, utan att ens märka alla sladdar och grejer. Inte förrän flera bilder senare tänkte jag:
"Var det inte en prematurbebis på den där bilden? Jag tyckte jag såg en CPAP...?"
Jag fick lov att bläddra tillbaka, och mycket riktigt var det en liten prematur. Det hade jag inte ens lagt märke till, för så ser nyfödda ut i min värld. Hur ser nyfödda ut i din värld?
/Tina
onsdag, april 26, 2006
Edvins födelse
berättad av Jenny
Hemma
Vaknar vid tretiden på natten (tisdagen 14 juni) av att jag har ont i magen. Är först lite osäker på om det är värkar för det molar mest hela tiden i början. Så småningom blir det värkar som jag andas mig igenom. Hade sovit i gästsängen för att slippa bli störd av N´s snarkande, men efter någon timme vill jag inte vara själv längre. Väcker N och vi ligger en stund i sängen, men jag börjar känna att det är jobbigt att ligga ner och vill upp och gå. N dukar fram frukost och jag äter lite yoghurt och dricker vatten.
Värkarna blir jobbigare och jag hanterar dem bäst när jag är uppe och går. N hjälper mig att andas. Vi börjar ta tiden på värkarna för att veta vad vi ska säga när vi ringer in till förlossningen. De är inte särskilt långa, men ganska täta. Börjar må illa och känner mig lite matt, värkarna blir jobbigare eftersom jag inte riktigt har ork att ”ta dem”. Kräks och mår sen bättre. Har läst att man kan kräkas när man är öppen 8 cm, men så långt kan det väl inte ha gått än? Ringer in till förlossningen för att kolla, men hon tror att jag kräks pga smärtan, jag är dock välkommen in om jag vill.
Eftersom jag mår bättre bestämmer jag mig för att vara hemma ett tag till. Går omkring i lägenheten och när det kommer en värk så kommer N och hjälper mig att andas. Efter ett tag börjar jag må illa igen, kräks men den här gången blir det inte bättre efteråt. Blir matt och nu känns det läskigt att vara hemma. Ringer in och denna bm verkar tycka att mina värkar är lite korta men vi får komma in i alla fall. N går ner och kör fram bilen, men under tiden börjar jag må illa igen. Vi beslutar att vänta med att åka in till jag har kräkts men jag kräks aldrig och mår bara sämre och till slut känns det som att jag måste åka nu om jag överhuvudtaget ska orka. Vi går ner till bilen och får stanna när jag får en värk. Tidigare hade jag tänkt att det skulle kännas fånigt om någon såg mig ha värkar, men nu struntar jag fullständigt i det. N kör lugnt och försiktigt, vid två tillfällen kör han in till kanten och stannar när jag har värkar.
Förlossningen
När vi kommer fram till förlossningen får vi komma in på inskrivningsrummet och efter en stund (8:45) (Tiderna är från journalen, jag hade ingen tidsuppfattning.) kommer barnmorskan. Det känns som hon är stressad och egentligen tycker att jag inte skulle kommit än. Hon kommenterar att jag har rätt korta värkar.
Jag får lägga mig på en brits för att hon ska ta en ctg-kurva under en halvtimme. Jag fattade det nog inte då, men värkarna blev förmodligen jobbigare för att jag låg ner. Bm är inte nöjd med ctg-kurvan och jag får lägga mig på sidan. Jag ligger på sidan men det blir ändå inte bra. Tar tempen som är 38,1, vilket är för högt. Nu får jag komma in på förlossningsrummet (10:00). Byter om till sjukhusskjorta. Får panodil för att få ner febern.
Bm sätter en skalpelektrod på bebisen och kopplar ctg. (Under tiden jag är i förlossningsrummet kollar bm ctg-kurvan då och då och jag förstår att hon inte är helt nöjd med den.) Blir rätt knäckt när jag får veta jag inte har öppnat mig mer än 2 cm. Bm tror ändå inte att det ska ta så lång tid eftersom värkarna är så täta.
Ligger på sidan i sängen. (Nu efteråt undrar jag varför jag låg ner? Var det för att hjärtljuden inte var bra? Jag är helt säker på att värkarna inte hade blivit så jobbiga om jag hade varit uppe och gått.) Värkarna är jättejobbiga. Jag får lustgas och blir instruerad att jag måste börja andas direkt när värkarna börjar för att det ska hinna ge effekt. N hjälper mig genom att titta på ”värk-kurvan” och talar om när jag ska börja. Det är bara det att värkarna blir starka så snabbt, så jag hinner inte få i mig så många andetag som behövs. Värkarna är också väldigt täta, jag får inte särskilt lång paus emellan. Ibland andas jag in av rädsla att missa en värk. Känner mig bitvis ”packad” och helt borta. Kramar N´s hand så mycket jag kan när värkarna kommer.
N är under hela förlossningen min fasta punkt i tillvaron. Han finns hela tiden hos mig och uppmuntrar mig. Han hjälper mig i kommunikationen med personalen när jag själv inte riktigt orkar. Efter ett tag (11:30) undersöker bm mig och konstaterar att jag är tillräckligt öppen för eda, vilket jag gladeligen tackar ja till, trots att jag tidigare varit tveksam till det.
Narkosläkaren kommer och jag får sätta mig på sängkanten och kröka rygg. N får hålla lustgasmasken, det enda jag orkar säga är ”mage ont”. Att läkaren håller på och sticker mig i ryggen känner jag inte så mycket av, men tydligen är det svårt att få det rätt. När jag uppfattar att han ska göra ett sista försök får jag lite panik – tänk om det inte går? Det lyckas i alla fall och när han frågar om jag kan röra fötterna så viftar jag allt vad jag kan, så jag inte ska gå miste om bedövningen.
När bedövningen börjar verka så är det som att komma tillbaka till världen. Jag tittar på klockan och upptäcker till min förvåning att den är halv ett redan. Jag kan prata med N och sköterskan. Tittar på ”värk-kurvan” och ser att jag har starka värkar som jag inte känner ett dugg. Härligt! Försöker att gå upp och gå, men ena benen är lite bedövat och så är jag nog lite snurrig efter att ha legat så länge.
Jag vill kissa och får in ett bäcken, men lyckas inte. Bm sätter en kateter. Nu är tydligen fosterljuden inte bra och bm kallar på läkaren, men det är inte bråttom, hon kan komma när hon hinner. Doktorn kommer och hon vill kolla bebisens syresättning.
Jag blir tillfrågad om jag kan tänka mig att delta i en studie, vilket jag svarar ja till. Hon lottar om det ska bli pH eller laktat och det blir laktat. Jag blir överflyttad i en annan säng med byglar och hon tar provet på bebisens skalp (tror jag). Tydligen är fördelarna med laktat att man får provsvaret direkt i rummet och att det går ganska snabbt.
Efter en stund (13:00) kommer doktorn fram till mig och säger att provet inte var bra och att de ska göra kejsarsnitt. Det är inte bråttom, men om en halvtimme ska barnet vara ute. Jag blir jätteledsen och bara gråter. N försöker trösta och säger att det är ingen fara, men jag är inte rädd för att det ska hända bebisen eller mig något. Jag känner på mig att jag inte ska få upp barnet på bröstet och det är därför jag är ledsen plus att det här var jag inte alls förberedd på.
Nu blir det snurrigt, en massa folk kommer in i rummet, jag ska rakas och tvättas och flyttas tillbaka till sängen. Alla är iofs trevliga och det känns inte stressigt. Jag är bara ledsen hela tiden och minns inget av flytten in till operationssalen eller hur det ser ut där inne. Minns bara att N visar upp sina operationskläder och att narkosläkaren frågar hur mycket jag väger, vilket jag kan svara exakt på, 81,5 kg. När jag somnar hör jag N´s röst blandat med andra. (Från det att eda´n börjar verka till att beslut om kejsarsnitt tas går det en halvtimme. Efteråt känns det som att den halvtimmen var den förlossning jag fick. Från beslutet om snitt tills barnet är ute tar det en kvart.)
Uppvaket
Även när jag vaknar hör jag N´s röst blandat med andra. Det känns inte som att jag har sovit alls länge. (Får senare veta att det var tre timmar.) Har div. sladdar och slangar kopplade till mig och mask för mun och näsa. Försöker få dem att fatta att jag är vaken genom att öppna ögonen, men de glider igen hela tiden. Lyckas till slut få kontakt. N berättar att vi har fått en son, att han ska ligga på neonatal över natten och att sköterskorna gullar med honom och tar väl hand om honom. Han har en infektion och hade navelsträngen fem varv runt halsen när han föddes. Inte nog med att jag inte fick vara vaken när han föddes och att jag ligger på uppvaket i stället för att vara med honom, ska jag inte få vara på samma avdelning när jag kommer från uppvaket?
Nu börjar gråten som varar stor del av tiden på uppvaket. Det hjälper inte vad N och personalen säger för att trösta, jag blir ledsen av allt. N har fått rummet, fikabricka och div. saker; jag skulle ju ha varit med och fått det! Jag känner inte att jag har fött barn, inte heller som en mamma, är rädd att jag inte ska tycka om honom. Ont har jag och snor och saliv rinner utan att jag kan göra något åt det. N sitter hos mig en stund, sen ber jag honom att gå upp till vår son och ta bilder med digitalkameran så att jag kan få se honom. Ibland är jag själv och ibland sitter det någon hos mig. Bla en bm som kommer för att känna på livmodern, hon sitter länge och småpratar och tröstar.
N delar sin tid mellan mig pojken. Jag får se honom för första gången på en liten skärm på kameran, givetvis gråter jag då också. Mot slutet får jag ont i magen, tydligen har jag fått livmodersammadragande medicin, vilket gör att livmodern drar ihop sig extra kraftigt och det gör ont. Får någon bedövning, morfin kanske. Blir hämtad och ska köras upp till Neonatal. Givetvis krånglar hissen, men till slut kommer vi upp. Sängen parkeras i korridoren, Skrutten hämtas och läggs på min arm. Jag pratar och pratar med honom, minns inte om vad, men det viktiga var inte vad jag sa utan att jag fick prata med honom. Är fortfarande lite ”groggy” och fokuserar blicken på hans näsa, den är prickig. Så småningom känner jag att jag nästan håller på att somna så Skrutten bärs in till sin sal och jag körs ner till BB. Ringer mamma, mormor och syster. På natten har jag ont, somnar halv fem när jag fått en morfinspruta.
Det jag önskar hade blivit annorlunda:
Att jag hade fått vara vaken under snittet så jag hade kunnat ”känna” att han kom ut ur mig och att jag hade fått ha honom på bröstet.
Att jag hade kommit upp till Neonatal snabbare och haft honom hos mig, gärna hud mot hud.
Att jag hade kommit igång snabbare med handmjölkning/pumpning så han hade fått min mjölk tidigare.
Hemma
Vaknar vid tretiden på natten (tisdagen 14 juni) av att jag har ont i magen. Är först lite osäker på om det är värkar för det molar mest hela tiden i början. Så småningom blir det värkar som jag andas mig igenom. Hade sovit i gästsängen för att slippa bli störd av N´s snarkande, men efter någon timme vill jag inte vara själv längre. Väcker N och vi ligger en stund i sängen, men jag börjar känna att det är jobbigt att ligga ner och vill upp och gå. N dukar fram frukost och jag äter lite yoghurt och dricker vatten.
Värkarna blir jobbigare och jag hanterar dem bäst när jag är uppe och går. N hjälper mig att andas. Vi börjar ta tiden på värkarna för att veta vad vi ska säga när vi ringer in till förlossningen. De är inte särskilt långa, men ganska täta. Börjar må illa och känner mig lite matt, värkarna blir jobbigare eftersom jag inte riktigt har ork att ”ta dem”. Kräks och mår sen bättre. Har läst att man kan kräkas när man är öppen 8 cm, men så långt kan det väl inte ha gått än? Ringer in till förlossningen för att kolla, men hon tror att jag kräks pga smärtan, jag är dock välkommen in om jag vill.
Eftersom jag mår bättre bestämmer jag mig för att vara hemma ett tag till. Går omkring i lägenheten och när det kommer en värk så kommer N och hjälper mig att andas. Efter ett tag börjar jag må illa igen, kräks men den här gången blir det inte bättre efteråt. Blir matt och nu känns det läskigt att vara hemma. Ringer in och denna bm verkar tycka att mina värkar är lite korta men vi får komma in i alla fall. N går ner och kör fram bilen, men under tiden börjar jag må illa igen. Vi beslutar att vänta med att åka in till jag har kräkts men jag kräks aldrig och mår bara sämre och till slut känns det som att jag måste åka nu om jag överhuvudtaget ska orka. Vi går ner till bilen och får stanna när jag får en värk. Tidigare hade jag tänkt att det skulle kännas fånigt om någon såg mig ha värkar, men nu struntar jag fullständigt i det. N kör lugnt och försiktigt, vid två tillfällen kör han in till kanten och stannar när jag har värkar.
Förlossningen
När vi kommer fram till förlossningen får vi komma in på inskrivningsrummet och efter en stund (8:45) (Tiderna är från journalen, jag hade ingen tidsuppfattning.) kommer barnmorskan. Det känns som hon är stressad och egentligen tycker att jag inte skulle kommit än. Hon kommenterar att jag har rätt korta värkar.
Jag får lägga mig på en brits för att hon ska ta en ctg-kurva under en halvtimme. Jag fattade det nog inte då, men värkarna blev förmodligen jobbigare för att jag låg ner. Bm är inte nöjd med ctg-kurvan och jag får lägga mig på sidan. Jag ligger på sidan men det blir ändå inte bra. Tar tempen som är 38,1, vilket är för högt. Nu får jag komma in på förlossningsrummet (10:00). Byter om till sjukhusskjorta. Får panodil för att få ner febern.
Bm sätter en skalpelektrod på bebisen och kopplar ctg. (Under tiden jag är i förlossningsrummet kollar bm ctg-kurvan då och då och jag förstår att hon inte är helt nöjd med den.) Blir rätt knäckt när jag får veta jag inte har öppnat mig mer än 2 cm. Bm tror ändå inte att det ska ta så lång tid eftersom värkarna är så täta.
Ligger på sidan i sängen. (Nu efteråt undrar jag varför jag låg ner? Var det för att hjärtljuden inte var bra? Jag är helt säker på att värkarna inte hade blivit så jobbiga om jag hade varit uppe och gått.) Värkarna är jättejobbiga. Jag får lustgas och blir instruerad att jag måste börja andas direkt när värkarna börjar för att det ska hinna ge effekt. N hjälper mig genom att titta på ”värk-kurvan” och talar om när jag ska börja. Det är bara det att värkarna blir starka så snabbt, så jag hinner inte få i mig så många andetag som behövs. Värkarna är också väldigt täta, jag får inte särskilt lång paus emellan. Ibland andas jag in av rädsla att missa en värk. Känner mig bitvis ”packad” och helt borta. Kramar N´s hand så mycket jag kan när värkarna kommer.
N är under hela förlossningen min fasta punkt i tillvaron. Han finns hela tiden hos mig och uppmuntrar mig. Han hjälper mig i kommunikationen med personalen när jag själv inte riktigt orkar. Efter ett tag (11:30) undersöker bm mig och konstaterar att jag är tillräckligt öppen för eda, vilket jag gladeligen tackar ja till, trots att jag tidigare varit tveksam till det.
Narkosläkaren kommer och jag får sätta mig på sängkanten och kröka rygg. N får hålla lustgasmasken, det enda jag orkar säga är ”mage ont”. Att läkaren håller på och sticker mig i ryggen känner jag inte så mycket av, men tydligen är det svårt att få det rätt. När jag uppfattar att han ska göra ett sista försök får jag lite panik – tänk om det inte går? Det lyckas i alla fall och när han frågar om jag kan röra fötterna så viftar jag allt vad jag kan, så jag inte ska gå miste om bedövningen.
När bedövningen börjar verka så är det som att komma tillbaka till världen. Jag tittar på klockan och upptäcker till min förvåning att den är halv ett redan. Jag kan prata med N och sköterskan. Tittar på ”värk-kurvan” och ser att jag har starka värkar som jag inte känner ett dugg. Härligt! Försöker att gå upp och gå, men ena benen är lite bedövat och så är jag nog lite snurrig efter att ha legat så länge.
Jag vill kissa och får in ett bäcken, men lyckas inte. Bm sätter en kateter. Nu är tydligen fosterljuden inte bra och bm kallar på läkaren, men det är inte bråttom, hon kan komma när hon hinner. Doktorn kommer och hon vill kolla bebisens syresättning.
Jag blir tillfrågad om jag kan tänka mig att delta i en studie, vilket jag svarar ja till. Hon lottar om det ska bli pH eller laktat och det blir laktat. Jag blir överflyttad i en annan säng med byglar och hon tar provet på bebisens skalp (tror jag). Tydligen är fördelarna med laktat att man får provsvaret direkt i rummet och att det går ganska snabbt.
Efter en stund (13:00) kommer doktorn fram till mig och säger att provet inte var bra och att de ska göra kejsarsnitt. Det är inte bråttom, men om en halvtimme ska barnet vara ute. Jag blir jätteledsen och bara gråter. N försöker trösta och säger att det är ingen fara, men jag är inte rädd för att det ska hända bebisen eller mig något. Jag känner på mig att jag inte ska få upp barnet på bröstet och det är därför jag är ledsen plus att det här var jag inte alls förberedd på.
Nu blir det snurrigt, en massa folk kommer in i rummet, jag ska rakas och tvättas och flyttas tillbaka till sängen. Alla är iofs trevliga och det känns inte stressigt. Jag är bara ledsen hela tiden och minns inget av flytten in till operationssalen eller hur det ser ut där inne. Minns bara att N visar upp sina operationskläder och att narkosläkaren frågar hur mycket jag väger, vilket jag kan svara exakt på, 81,5 kg. När jag somnar hör jag N´s röst blandat med andra. (Från det att eda´n börjar verka till att beslut om kejsarsnitt tas går det en halvtimme. Efteråt känns det som att den halvtimmen var den förlossning jag fick. Från beslutet om snitt tills barnet är ute tar det en kvart.)
Uppvaket
Även när jag vaknar hör jag N´s röst blandat med andra. Det känns inte som att jag har sovit alls länge. (Får senare veta att det var tre timmar.) Har div. sladdar och slangar kopplade till mig och mask för mun och näsa. Försöker få dem att fatta att jag är vaken genom att öppna ögonen, men de glider igen hela tiden. Lyckas till slut få kontakt. N berättar att vi har fått en son, att han ska ligga på neonatal över natten och att sköterskorna gullar med honom och tar väl hand om honom. Han har en infektion och hade navelsträngen fem varv runt halsen när han föddes. Inte nog med att jag inte fick vara vaken när han föddes och att jag ligger på uppvaket i stället för att vara med honom, ska jag inte få vara på samma avdelning när jag kommer från uppvaket?
Nu börjar gråten som varar stor del av tiden på uppvaket. Det hjälper inte vad N och personalen säger för att trösta, jag blir ledsen av allt. N har fått rummet, fikabricka och div. saker; jag skulle ju ha varit med och fått det! Jag känner inte att jag har fött barn, inte heller som en mamma, är rädd att jag inte ska tycka om honom. Ont har jag och snor och saliv rinner utan att jag kan göra något åt det. N sitter hos mig en stund, sen ber jag honom att gå upp till vår son och ta bilder med digitalkameran så att jag kan få se honom. Ibland är jag själv och ibland sitter det någon hos mig. Bla en bm som kommer för att känna på livmodern, hon sitter länge och småpratar och tröstar.
N delar sin tid mellan mig pojken. Jag får se honom för första gången på en liten skärm på kameran, givetvis gråter jag då också. Mot slutet får jag ont i magen, tydligen har jag fått livmodersammadragande medicin, vilket gör att livmodern drar ihop sig extra kraftigt och det gör ont. Får någon bedövning, morfin kanske. Blir hämtad och ska köras upp till Neonatal. Givetvis krånglar hissen, men till slut kommer vi upp. Sängen parkeras i korridoren, Skrutten hämtas och läggs på min arm. Jag pratar och pratar med honom, minns inte om vad, men det viktiga var inte vad jag sa utan att jag fick prata med honom. Är fortfarande lite ”groggy” och fokuserar blicken på hans näsa, den är prickig. Så småningom känner jag att jag nästan håller på att somna så Skrutten bärs in till sin sal och jag körs ner till BB. Ringer mamma, mormor och syster. På natten har jag ont, somnar halv fem när jag fått en morfinspruta.
Det jag önskar hade blivit annorlunda:
Att jag hade fått vara vaken under snittet så jag hade kunnat ”känna” att han kom ut ur mig och att jag hade fått ha honom på bröstet.
Att jag hade kommit upp till Neonatal snabbare och haft honom hos mig, gärna hud mot hud.
Att jag hade kommit igång snabbare med handmjölkning/pumpning så han hade fått min mjölk tidigare.
Om havandeskapsförgiftning och Saras första tid
av Jenny
Det här är inte en berättelse om min förlossning, som egentligen var väldigt ljus eftersom själva födandet var en fantastisk, urjobbig och djupt meningsfull händelse. Min berättelse handlar istället om det jobbiga som kom före och efter förlossningen. Jag var nämligen sjuk i havandeskapsförgiftning, fast jag hade svårt att förstå det själv.
I åttonde månaden började jag svullna ordentligt i kroppen (men det är ju normalt när man är gravid, sa mvc-barnmorskan) och bli allt tröttare (också normalt), men sen började blodtrycket öka (och barnmorskan se försiktigt bekymrad ut) och nån vecka senare fick jag äggvita (1+ på en 3-gradig skala) i urinen. Jag skickades till specialist-mvc för ctg och flödeskontroll, men allt såg bra ut och det var ingen fara. Jag hade lindrig havandeskapsförgiftning men det fanns gott hopp om att jag skulle kunna gå tiden ut (5 veckor till) eftersom de flesta har ett ganska långsamt sjukdomsförlopp. Jag skickades hem med stränga order om att vila och se upp för magont, synrubbningar och elak huvudvärk. Och jag vilade! Sov så mycket jag nu kunde, det var ju ändå rätt obekvämt med den stora magen och kissnödighet och sparkar och foglossningen när jag skulle vända mig... Tre dagar senare hade äggvitan ökat (2+) och blodtrycket stigit, barnmorskan ringde spec-mvc och jag fick order om att komma in för koll på en gång. Allt såg bra ut med barnet på ctg men en vänlig läkare förklarade att de gärna ville behålla mig där på sjukhuset. För att kunna hålla koll på mitt blodtryck, för mitt och barnets bästa. Jag ville absolut inte bli inlagd, det kändes jättehemskt, men kände att jag inte hade något val. Det var ju för mitt eget bästa.
Jag fick komma upp på en sal, fixade telefon, pratade lite med en vänlig barnmorska och kollade blodtrycket och sen när jag blev ensam grät jag en skvätt och ringde maken. Han skulle komma upp senare efter jobbet med ombyteskläder, pyjamas och toalettsaker som jag inte hade fått med mig eftersom jag åkte direkt dit från mvc.
Jag var chockad och ställd, det ingick inte alls i mina planer att bli inlagd. För mig var det väldigt oväntat och plötsligt. Och jag kände mig inte alls sjuk, bara trött och sur. Och rädd, för nu visste jag inte alls vad som skulle hända. Läkaren hade förklarat att det nu var osannolikt att jag skulle få gå tiden ut, bebisen skulle antingen vilja komma ut i förtid (det är tydligen vanligt vid havandeskapsförgiftning) eller så skulle jag bli igångsatt eller, om jag snabbt blev sämre, kejsarsnitt. Men det gick inte att säga hur lång tid det skulle ta och det var drygt fyra veckor kvar till beräknad förlossning.
Jag fick stanna över natten och hela nästa dag med ctg, urinprov och blodprov och regelbundna blodtryckskontroller, men lyckades tjata (dvs gråta) mig till permission nästa natt. Det var underbart att få sova hemma utan alla konstiga ljud och ljus på lasarettet. När jag kom tillbaka tänkte jag bara på att få komma hem igen, men blodtrycket steg och de ville inte släppa iväg mig. Jag fick blodtryckssänkande medicin och skulle vila, men blev bara mer och mer uppstressad, en tyst panik som bubblade inom mig av instängdhet och av hela situationen. Varje blodtryckskontroll var som ett prov jag misslyckades med, eftersom trycket fortsatte att stiga och jag visste att så länge det steg skulle jag inte få åka hem. Jag såg framför mig fyra oändliga veckor av instängdhet (jag kände det verkligen som att jag klättrade på väggarna) och mådde inte alls bra. Det var som att jag var fångad mellan min själviska vilja att slippa vara på sjukhus och det som var bäst för barnet - att skjuta upp födseln så länge som möjligt. Jag kände mig som en dålig mamma som inte kunde svälja de jobbiga känslorna och sätta mitt barn främst.
Jag var inte vidare trevlig, måste jag erkänna, och personalen tyckte säkert att jag var jättejobbig men de var vana sa de när jag frågade. Jag skämdes för mitt beteende men kunde liksom inte hjälpa att jag gnällde när jag mådde så dåligt.
Den femte dagen hade äggvitan ökat till 3+ och blodtrycket stigit ännu mer och läkarna var inte glada. De ville sätta igång mig nästa dag, när jag skulle vara i vecka 36+0 och barnet inte längre skulle behöva bli rutinmässigt inlagt på neo, som de tydligen blir fram till 35+7.
Det var ett omtumlande besked, men samtidigt otroligt befriande. Jag skulle inte behöva sitta fånge i flera veckor till! Jag var så lättad, och skämdes lite för det. Men äntligen fanns det ett ljus i tunneln!
Själva förlossningen gick väldigt bra efter ett första misslyckat försök till ballonginduktion. Jag fick en liten hormontampong instoppad och värkarna kom inom en timme. Jag var inställd på ett långt förlopp eftersom igångsättningar ofta drar ut på tiden, och trodde väl inte att det var riktiga värkar innan vi började klocka dem och insåg att de kom ganska tätt. Jag hade väntat mig mycket mera smärta men det gick alldeles utmärkt att andas igenom dem.
Efter fyra timmar var jag öppen 2-3 cm och kördes ner till förlossningen för hinnsprängning. Det var inte helt behagligt eftersom att jag var rejält öm i slidan efter alla underökningar och för att värkarna ökade markant i styrka efteråt. Sen skulle det tydligen sättas skalpelektrod ("Det gör vi på alla igångsättningar") och det var jättehemskt, gjorde otroligt ont. Den glappade dessutom och fick sättas om efter en halvtimme och då fick jag panik ett ögonblick för det var så obehagligt. Jag var ju inte särskilt mycket öppen än och antagligen väldigt känslig i livmodermunnen där barnmorskan var och pillade med elektroden. Till slut fick hon i alla fall dit den ordentligt och jag kunde gå upp och röra mig igen, så långt som sladden nu tillät.
Jag bad om att få akupunktur som hjälp att slappna av, men fick veta att det tydligen bara ges vid normala förlossningar. Men jag kanske ville duscha istället? Det ville jag, och det var ljuvligt. Värkarna gjorde rejält ont nu men det varma vattnet hjälpte och jag kunde röra mig fritt och ändra ställning. Ibland stod jag på alla fyra när det kändes som att det tryckte på för mycket. Efter nån timme kände jag att jag var färdigduschad och gick ut igen.
Den sista timmen kom värkarna väldigt tätt, en del hade två toppar och det var svårt att hålla fokus på andning och avslappning. Jag fick lustgas som hjälpte mig att flyta ovanpå smärtan. Sen började det kännas som att jag höll på att bajsa ut en grapefrukt, och det var dags att krysta. Nu började barnets hjärtljud att åka jojo, jag var tydligen inte den enda som tyckte det var jobbigt med täta värkar. Jag var så inne i det jag gjorde att jag inte riktigt fattade mer än att nånting inte var bra och att det började bli bråttom. Efteråt har jag insett att de började förbereda med sugklocka. Som tur var behövdes den aldrig, det gick fort nog ändå fast de var tvungna att gå ut med bebisen till barnrummet ett tag och sätta fart på henne.
Efter bara en liten stund var hon (en dotter!) tillbaka hos mig och fick ligga på min mage och mysa. Det var en fantastisk och underlig känsla att ha henne utanpå magen och jag var otroligt glad, nästan hög efter förlossningen.
Vi fick stanna på sjukhuset i en dryg vecka eftersom lillskruttan fick gulsot och de ville se att mitt blodtryck gick ned. Det var jobbigt, särskilt när de första dagarnas glädje gick över i förlossningsblues och ömma bröst.
Eftersom hon inte orkade amma (vi försökte!) och hade lågt blodsocker fick hon ersättning var tredje timme under hela vistelsen. Amningen kom inte igång riktigt eftersom hon inte kunde gapa stort nog. Tillslut fick jag en amningsnapp, och då gick det bättre, hon kunde äta i några minuter innan hon somnade och jag fick ta till alla möjliga trick för att hålla henne vaken. Först blodsockret och sen gulsoten gjorde henne nämligen väldigt trött men alla påpekade hur viktigt det var att hon åt ordentligt. Hon fick också tillbringa två dygn under lampa för att dämpa gulsoten, och det var det allra jobbigaste. Jag skulle helst inte ta upp henne annat än korta stunder för att mata eller byta underlag om hon hade kissat, och det var jättesvårt att sova i det blåa ljuset. (Jag ville ju inte lämna henne ifrån mig heller.) Maken sov hemma efter de första nätterna så jag var alldeles ensam också på natten, hade svårt att sova och grät mycket. Det hände att jag stängde av lampan och tog upp henne ändå bara för att jag måste ha nån att krama för att inte gå under.
Jag led och hade fruktansvärt dåligt samvete för att jag hade fött henne för tidigt, för att vi inte kunde amma som vi borde och för att hon var sjuk och liten. Det kunde också bli påfrestande med alla undersköterskor som kom med välmenande råd om amning och kläder och "ska jag inte ta henne så du får sova" och så vidare. En natt sov jag över en matning, de hade varit inne och hämtat henne utan att jag märkte det (och utan att väcka mig, jag brukade alltid försöka amma före matningen!). Det kändes väldigt konstigt efteråt.
Mitt blodtryck ville inte heller sjunka som de hoppades (kanske av stressen, jag vet inte) utan jag fick fortsätta äta blodtryckssänkande ett tag när vi kom hem men till efterkontrollen var det bra.
Efter en vecka hade i alla fall vikten vänt uppåt och bilirubinet nedåt och hon åt bättre och bättre så vi fick åka hem. Väl hemma så lyckades vi så småningom arbeta bort både ersättning och amningsnapp och Sara ökade från lägsta viktkurvan till strax över medel på tre månader. Ändå tog det lång tid innan jag fattade att hon inte var nån skör lite preemie längre utan en robust och frisk bebis, att allt var som det skulle.
Det som hände mig och Sara var trivialt om man jämför med svårare förlossningar. Det var aldrig någon större fara för någon av oss utan det som var jobbigast var det som hände i mitt huvud. Jag tror att detta att bära och föda ett barn är så stort och känsligt att även mindre dramatiska händelser utanför det normala kan upplevas som väldigt jobbiga och ta lång tid att bearbeta efteråt.
Det här är inte en berättelse om min förlossning, som egentligen var väldigt ljus eftersom själva födandet var en fantastisk, urjobbig och djupt meningsfull händelse. Min berättelse handlar istället om det jobbiga som kom före och efter förlossningen. Jag var nämligen sjuk i havandeskapsförgiftning, fast jag hade svårt att förstå det själv.
I åttonde månaden började jag svullna ordentligt i kroppen (men det är ju normalt när man är gravid, sa mvc-barnmorskan) och bli allt tröttare (också normalt), men sen började blodtrycket öka (och barnmorskan se försiktigt bekymrad ut) och nån vecka senare fick jag äggvita (1+ på en 3-gradig skala) i urinen. Jag skickades till specialist-mvc för ctg och flödeskontroll, men allt såg bra ut och det var ingen fara. Jag hade lindrig havandeskapsförgiftning men det fanns gott hopp om att jag skulle kunna gå tiden ut (5 veckor till) eftersom de flesta har ett ganska långsamt sjukdomsförlopp. Jag skickades hem med stränga order om att vila och se upp för magont, synrubbningar och elak huvudvärk. Och jag vilade! Sov så mycket jag nu kunde, det var ju ändå rätt obekvämt med den stora magen och kissnödighet och sparkar och foglossningen när jag skulle vända mig... Tre dagar senare hade äggvitan ökat (2+) och blodtrycket stigit, barnmorskan ringde spec-mvc och jag fick order om att komma in för koll på en gång. Allt såg bra ut med barnet på ctg men en vänlig läkare förklarade att de gärna ville behålla mig där på sjukhuset. För att kunna hålla koll på mitt blodtryck, för mitt och barnets bästa. Jag ville absolut inte bli inlagd, det kändes jättehemskt, men kände att jag inte hade något val. Det var ju för mitt eget bästa.
Jag fick komma upp på en sal, fixade telefon, pratade lite med en vänlig barnmorska och kollade blodtrycket och sen när jag blev ensam grät jag en skvätt och ringde maken. Han skulle komma upp senare efter jobbet med ombyteskläder, pyjamas och toalettsaker som jag inte hade fått med mig eftersom jag åkte direkt dit från mvc.
Jag var chockad och ställd, det ingick inte alls i mina planer att bli inlagd. För mig var det väldigt oväntat och plötsligt. Och jag kände mig inte alls sjuk, bara trött och sur. Och rädd, för nu visste jag inte alls vad som skulle hända. Läkaren hade förklarat att det nu var osannolikt att jag skulle få gå tiden ut, bebisen skulle antingen vilja komma ut i förtid (det är tydligen vanligt vid havandeskapsförgiftning) eller så skulle jag bli igångsatt eller, om jag snabbt blev sämre, kejsarsnitt. Men det gick inte att säga hur lång tid det skulle ta och det var drygt fyra veckor kvar till beräknad förlossning.
Jag fick stanna över natten och hela nästa dag med ctg, urinprov och blodprov och regelbundna blodtryckskontroller, men lyckades tjata (dvs gråta) mig till permission nästa natt. Det var underbart att få sova hemma utan alla konstiga ljud och ljus på lasarettet. När jag kom tillbaka tänkte jag bara på att få komma hem igen, men blodtrycket steg och de ville inte släppa iväg mig. Jag fick blodtryckssänkande medicin och skulle vila, men blev bara mer och mer uppstressad, en tyst panik som bubblade inom mig av instängdhet och av hela situationen. Varje blodtryckskontroll var som ett prov jag misslyckades med, eftersom trycket fortsatte att stiga och jag visste att så länge det steg skulle jag inte få åka hem. Jag såg framför mig fyra oändliga veckor av instängdhet (jag kände det verkligen som att jag klättrade på väggarna) och mådde inte alls bra. Det var som att jag var fångad mellan min själviska vilja att slippa vara på sjukhus och det som var bäst för barnet - att skjuta upp födseln så länge som möjligt. Jag kände mig som en dålig mamma som inte kunde svälja de jobbiga känslorna och sätta mitt barn främst.
Jag var inte vidare trevlig, måste jag erkänna, och personalen tyckte säkert att jag var jättejobbig men de var vana sa de när jag frågade. Jag skämdes för mitt beteende men kunde liksom inte hjälpa att jag gnällde när jag mådde så dåligt.
Den femte dagen hade äggvitan ökat till 3+ och blodtrycket stigit ännu mer och läkarna var inte glada. De ville sätta igång mig nästa dag, när jag skulle vara i vecka 36+0 och barnet inte längre skulle behöva bli rutinmässigt inlagt på neo, som de tydligen blir fram till 35+7.
Det var ett omtumlande besked, men samtidigt otroligt befriande. Jag skulle inte behöva sitta fånge i flera veckor till! Jag var så lättad, och skämdes lite för det. Men äntligen fanns det ett ljus i tunneln!
Själva förlossningen gick väldigt bra efter ett första misslyckat försök till ballonginduktion. Jag fick en liten hormontampong instoppad och värkarna kom inom en timme. Jag var inställd på ett långt förlopp eftersom igångsättningar ofta drar ut på tiden, och trodde väl inte att det var riktiga värkar innan vi började klocka dem och insåg att de kom ganska tätt. Jag hade väntat mig mycket mera smärta men det gick alldeles utmärkt att andas igenom dem.
Efter fyra timmar var jag öppen 2-3 cm och kördes ner till förlossningen för hinnsprängning. Det var inte helt behagligt eftersom att jag var rejält öm i slidan efter alla underökningar och för att värkarna ökade markant i styrka efteråt. Sen skulle det tydligen sättas skalpelektrod ("Det gör vi på alla igångsättningar") och det var jättehemskt, gjorde otroligt ont. Den glappade dessutom och fick sättas om efter en halvtimme och då fick jag panik ett ögonblick för det var så obehagligt. Jag var ju inte särskilt mycket öppen än och antagligen väldigt känslig i livmodermunnen där barnmorskan var och pillade med elektroden. Till slut fick hon i alla fall dit den ordentligt och jag kunde gå upp och röra mig igen, så långt som sladden nu tillät.
Jag bad om att få akupunktur som hjälp att slappna av, men fick veta att det tydligen bara ges vid normala förlossningar. Men jag kanske ville duscha istället? Det ville jag, och det var ljuvligt. Värkarna gjorde rejält ont nu men det varma vattnet hjälpte och jag kunde röra mig fritt och ändra ställning. Ibland stod jag på alla fyra när det kändes som att det tryckte på för mycket. Efter nån timme kände jag att jag var färdigduschad och gick ut igen.
Den sista timmen kom värkarna väldigt tätt, en del hade två toppar och det var svårt att hålla fokus på andning och avslappning. Jag fick lustgas som hjälpte mig att flyta ovanpå smärtan. Sen började det kännas som att jag höll på att bajsa ut en grapefrukt, och det var dags att krysta. Nu började barnets hjärtljud att åka jojo, jag var tydligen inte den enda som tyckte det var jobbigt med täta värkar. Jag var så inne i det jag gjorde att jag inte riktigt fattade mer än att nånting inte var bra och att det började bli bråttom. Efteråt har jag insett att de började förbereda med sugklocka. Som tur var behövdes den aldrig, det gick fort nog ändå fast de var tvungna att gå ut med bebisen till barnrummet ett tag och sätta fart på henne.
Efter bara en liten stund var hon (en dotter!) tillbaka hos mig och fick ligga på min mage och mysa. Det var en fantastisk och underlig känsla att ha henne utanpå magen och jag var otroligt glad, nästan hög efter förlossningen.
Vi fick stanna på sjukhuset i en dryg vecka eftersom lillskruttan fick gulsot och de ville se att mitt blodtryck gick ned. Det var jobbigt, särskilt när de första dagarnas glädje gick över i förlossningsblues och ömma bröst.
Eftersom hon inte orkade amma (vi försökte!) och hade lågt blodsocker fick hon ersättning var tredje timme under hela vistelsen. Amningen kom inte igång riktigt eftersom hon inte kunde gapa stort nog. Tillslut fick jag en amningsnapp, och då gick det bättre, hon kunde äta i några minuter innan hon somnade och jag fick ta till alla möjliga trick för att hålla henne vaken. Först blodsockret och sen gulsoten gjorde henne nämligen väldigt trött men alla påpekade hur viktigt det var att hon åt ordentligt. Hon fick också tillbringa två dygn under lampa för att dämpa gulsoten, och det var det allra jobbigaste. Jag skulle helst inte ta upp henne annat än korta stunder för att mata eller byta underlag om hon hade kissat, och det var jättesvårt att sova i det blåa ljuset. (Jag ville ju inte lämna henne ifrån mig heller.) Maken sov hemma efter de första nätterna så jag var alldeles ensam också på natten, hade svårt att sova och grät mycket. Det hände att jag stängde av lampan och tog upp henne ändå bara för att jag måste ha nån att krama för att inte gå under.
Jag led och hade fruktansvärt dåligt samvete för att jag hade fött henne för tidigt, för att vi inte kunde amma som vi borde och för att hon var sjuk och liten. Det kunde också bli påfrestande med alla undersköterskor som kom med välmenande råd om amning och kläder och "ska jag inte ta henne så du får sova" och så vidare. En natt sov jag över en matning, de hade varit inne och hämtat henne utan att jag märkte det (och utan att väcka mig, jag brukade alltid försöka amma före matningen!). Det kändes väldigt konstigt efteråt.
Mitt blodtryck ville inte heller sjunka som de hoppades (kanske av stressen, jag vet inte) utan jag fick fortsätta äta blodtryckssänkande ett tag när vi kom hem men till efterkontrollen var det bra.
Efter en vecka hade i alla fall vikten vänt uppåt och bilirubinet nedåt och hon åt bättre och bättre så vi fick åka hem. Väl hemma så lyckades vi så småningom arbeta bort både ersättning och amningsnapp och Sara ökade från lägsta viktkurvan till strax över medel på tre månader. Ändå tog det lång tid innan jag fattade att hon inte var nån skör lite preemie längre utan en robust och frisk bebis, att allt var som det skulle.
Det som hände mig och Sara var trivialt om man jämför med svårare förlossningar. Det var aldrig någon större fara för någon av oss utan det som var jobbigast var det som hände i mitt huvud. Jag tror att detta att bära och föda ett barn är så stort och känsligt att även mindre dramatiska händelser utanför det normala kan upplevas som väldigt jobbiga och ta lång tid att bearbeta efteråt.
Theos födelse
av Isabelle
Äntligen, efter tre veckor på sjukhuset fick hela familjen komma hem på permis. Mormor och morfar, munderade i munskydd, hade tänt ljus i hela huset, lagat quesadillias och fyllt kylskåpet med godsaker. Det kändes otroligt pirrigt att äntligen få komma hem. Oj vad vi har längtat. Vårt lille bajsmonster Theo fick verkligen en tuff start på livet.
Theo föddes med katastrofsnitt efter att han bajsat på sig i fostervattnet och käkat en hel del mekoniumbajs. Jag fick värkar den 14/2 till ett avsnitt av Joey. Så vi hoppade in i bilen allt eftersom värkarna ökade i styrka. Jag bad David öka farten (!), helt omedveten om att han redan gasade på i hundrafemtio. När vi kom fram gjordes en CTG-undersökning där man såg att Theos hjärtljud var snabba. Jag hade bara öppnat mig 3 cm så det var inte riktigt dags än. När jag ställde mig upp kom forsen, eller en segflytande grunka som var alldeles brunfärgad. Redan då misstänkte jag ju att något var fel, men jag fick ändå livmoderavslappnande och morfin så jag skulle få sova till nästa morgon - utan koll på hur Theo mådde.
Morgonen den 15:e var jag fortfarande lite dåsig av morfinet. Vi fick ett förlossningsrum och jag fick dra på mig en sjukhuskappa. Dom fäste en elektrod på Theos huvud för att registrera hans hjärtljud. Eftersom han inte var fixerad fick läkaren lägga sig på min mage och trycka ner Theo. Det gjorde förskräckligt ont. Vi blev lite oroliga när hjärtljuden varierade i frekvens. Dom försökte byta ut vattnet i magen, satt in en slang och spolade, men det verkade inte hjälpa. Dom gav mig värkstimulerande och helt plötsligt fick jag kraftiga värkar utan paus. Jag fick senare veta att min livmoder också blivit infekterad av bajset och därför ville den inte öppna sig. Jag skrek efter bedövning och då kom ett gäng inrunsandes och berättade att dom måste plocka ut bebisen. Jag minns jag ropade hysteriskt efter David men han fick inte följa med in. Jag åkte in i ett rum fullt med grönklädda människor som satte en mask över min ansikte. Det krävdes fem personer för att hålla fast mig på britsen. Refelxmössigt vill jag ju sätta mig upp. Och värkarna gjorde otroligt ont. Det tog väl några sekunder innan jag slumrade till, men innan dess hann jag se hur dom skramlade med verktygen till vänster om mig. Sen blev det svart och några timmar senare vaknade jag upp på uppvaket. Jag sluddrande, fick inte fram det jag ville säga. Men jag kände på magen att bebisen var borta. Jag ropade efter någon och frågade hur det hade gått. Men ingen visste. Det var nog den värsta halvtimmen i mitt liv, men till slut kom David med en bild på honom. Och han var det finaste jag hade sett. Trots den stora syrgasmasken över ansiktet.
Det var en konstig känsla att se honom första gången när dom rullade in mig nyopererad på hans rum. Man var uppfylld av lycka men oron tog nästan över. Han låg i ett rum fullt av maskiner som pep, varnande och skramlade. Han hade en CPUP över näsan som hjälpte honom andas, dropp, sond i näsan och en grunka under foten som registrerade saturation och hjärtfrekvens. Theo hade lunginflammation av allt bajs han hade svalt, dessutom en liten infektion i lungorna. Jag har aldrig känt mig så maktlös.
Följande dagar var riktigt jobbiga. Ingen ville riktigt svara på ifall han skulle klara sig. Dom kunde inte lova någonting. Jag var fortfarande inskriven på BB så vi rusade mellan BB och intensivvårdsavdelningen. Det var svårt att vila när man längtade och oroade sig för honom. Samma kväll jag var opererad sprang jag i korridoren. Barnmorskorna blev lite arga på mig, men konstigt nog har jag aldrig haft ont utan repade mig från snittet jättesnabbt. Det enda jag känner är väl att magmusklerna försvunnit totalt, inte för att jag haft några magmuskler att skryta med, men nu är de obefintliga.
Sakta men säkert repade sig Theo och efter någon vecka kunde jag börja amma honom smått. Efter ytterligare en vecka fick vi rulla in honom på rummet endast uppkopplad till en maskin som kollade hur han syresatte sig. Efter tre veckor blev Theo utskriven. Att åka hissen ner till entréplan med honom hade vi längtat efter varje lunchtripp ner till restaurangen där vi mötte nyblivna föräldrar med sina nybakta bebisar. Och efter 9 veckor blev han röntgad och friskförklarad.
Nu är vi hemma och kan inte slita ögonen från vår lille prins. Han är världens finaste, och man känner sig som nyförälskad. Första tiden kunde vi ju inte plocka upp honom utan det enda vi kunde erbjuda honom var att suga på våra fingrar. Vilket han gjorde, och alla mina långa naglar är numera nedbitna. Nu håller vi om honom hela tiden och man ser verkligen hur han stormtrivs i mammas och pappas famn. Ligger och plutar med läpparna ger oss något litet leende ibland. Stormtrivs med att vara mamma! Men frågan är om jag vågar skaffa barn igen..
Äntligen, efter tre veckor på sjukhuset fick hela familjen komma hem på permis. Mormor och morfar, munderade i munskydd, hade tänt ljus i hela huset, lagat quesadillias och fyllt kylskåpet med godsaker. Det kändes otroligt pirrigt att äntligen få komma hem. Oj vad vi har längtat. Vårt lille bajsmonster Theo fick verkligen en tuff start på livet.
Theo föddes med katastrofsnitt efter att han bajsat på sig i fostervattnet och käkat en hel del mekoniumbajs. Jag fick värkar den 14/2 till ett avsnitt av Joey. Så vi hoppade in i bilen allt eftersom värkarna ökade i styrka. Jag bad David öka farten (!), helt omedveten om att han redan gasade på i hundrafemtio. När vi kom fram gjordes en CTG-undersökning där man såg att Theos hjärtljud var snabba. Jag hade bara öppnat mig 3 cm så det var inte riktigt dags än. När jag ställde mig upp kom forsen, eller en segflytande grunka som var alldeles brunfärgad. Redan då misstänkte jag ju att något var fel, men jag fick ändå livmoderavslappnande och morfin så jag skulle få sova till nästa morgon - utan koll på hur Theo mådde.
Morgonen den 15:e var jag fortfarande lite dåsig av morfinet. Vi fick ett förlossningsrum och jag fick dra på mig en sjukhuskappa. Dom fäste en elektrod på Theos huvud för att registrera hans hjärtljud. Eftersom han inte var fixerad fick läkaren lägga sig på min mage och trycka ner Theo. Det gjorde förskräckligt ont. Vi blev lite oroliga när hjärtljuden varierade i frekvens. Dom försökte byta ut vattnet i magen, satt in en slang och spolade, men det verkade inte hjälpa. Dom gav mig värkstimulerande och helt plötsligt fick jag kraftiga värkar utan paus. Jag fick senare veta att min livmoder också blivit infekterad av bajset och därför ville den inte öppna sig. Jag skrek efter bedövning och då kom ett gäng inrunsandes och berättade att dom måste plocka ut bebisen. Jag minns jag ropade hysteriskt efter David men han fick inte följa med in. Jag åkte in i ett rum fullt med grönklädda människor som satte en mask över min ansikte. Det krävdes fem personer för att hålla fast mig på britsen. Refelxmössigt vill jag ju sätta mig upp. Och värkarna gjorde otroligt ont. Det tog väl några sekunder innan jag slumrade till, men innan dess hann jag se hur dom skramlade med verktygen till vänster om mig. Sen blev det svart och några timmar senare vaknade jag upp på uppvaket. Jag sluddrande, fick inte fram det jag ville säga. Men jag kände på magen att bebisen var borta. Jag ropade efter någon och frågade hur det hade gått. Men ingen visste. Det var nog den värsta halvtimmen i mitt liv, men till slut kom David med en bild på honom. Och han var det finaste jag hade sett. Trots den stora syrgasmasken över ansiktet.
Det var en konstig känsla att se honom första gången när dom rullade in mig nyopererad på hans rum. Man var uppfylld av lycka men oron tog nästan över. Han låg i ett rum fullt av maskiner som pep, varnande och skramlade. Han hade en CPUP över näsan som hjälpte honom andas, dropp, sond i näsan och en grunka under foten som registrerade saturation och hjärtfrekvens. Theo hade lunginflammation av allt bajs han hade svalt, dessutom en liten infektion i lungorna. Jag har aldrig känt mig så maktlös.
Följande dagar var riktigt jobbiga. Ingen ville riktigt svara på ifall han skulle klara sig. Dom kunde inte lova någonting. Jag var fortfarande inskriven på BB så vi rusade mellan BB och intensivvårdsavdelningen. Det var svårt att vila när man längtade och oroade sig för honom. Samma kväll jag var opererad sprang jag i korridoren. Barnmorskorna blev lite arga på mig, men konstigt nog har jag aldrig haft ont utan repade mig från snittet jättesnabbt. Det enda jag känner är väl att magmusklerna försvunnit totalt, inte för att jag haft några magmuskler att skryta med, men nu är de obefintliga.
Sakta men säkert repade sig Theo och efter någon vecka kunde jag börja amma honom smått. Efter ytterligare en vecka fick vi rulla in honom på rummet endast uppkopplad till en maskin som kollade hur han syresatte sig. Efter tre veckor blev Theo utskriven. Att åka hissen ner till entréplan med honom hade vi längtat efter varje lunchtripp ner till restaurangen där vi mötte nyblivna föräldrar med sina nybakta bebisar. Och efter 9 veckor blev han röntgad och friskförklarad.
Nu är vi hemma och kan inte slita ögonen från vår lille prins. Han är världens finaste, och man känner sig som nyförälskad. Första tiden kunde vi ju inte plocka upp honom utan det enda vi kunde erbjuda honom var att suga på våra fingrar. Vilket han gjorde, och alla mina långa naglar är numera nedbitna. Nu håller vi om honom hela tiden och man ser verkligen hur han stormtrivs i mammas och pappas famn. Ligger och plutar med läpparna ger oss något litet leende ibland. Stormtrivs med att vara mamma! Men frågan är om jag vågar skaffa barn igen..
tisdag, april 25, 2006
När Tyra kom till oss
av Madelen
Vi var så bebissugna, maken och jag, men skulle vi verkligen våga mitt i studierna? Ödet bestämde åt oss, vid ett gynekolog besök, för att få klartecken i varför jag blöder så mycket, får jag via VUL reda på att jag är gravid. Det är så häftigt att se ”spöket” sprattla runt där på skärmen, lyckan är enorm samtidigt är jag ledsen att Niklas inte fick uppleva det, han som så gärna ville vara stöd åt mig under undersökningen. 12 veckor har jag hunnit gå, utan att märka det alls.
Graviditeten fortsätter på samma vis, blödningarna upphör och kommer igen, jag är livrädd för att förlora barnet så fort jag börjar blöda igen. Efter v 20 blöder jag inget mer. Det dröjer till dess att jag börjar öka i vikt, ända till v 32. Under graviditeten genomför jag min sjumånaderspraktik på vägverket, jag jobbar långa pass ofta 12-15 h per dag, det är rekordsommar och riktigt hett, arbetet är tungt men inte så att jag inte klarar av det, ändå är jag orolig för hur det påverkar barnet.
Från dagen då jag fick reda på att jag hade ett litet pyre i min mage oroar jag mig för förlossningen. Niklas jobbar på annan ort under de tre följande månaderna så jag har svårt att få stöd i honom, försöker tidigt att få tag på Norea (Aurora/nova) för att få hjälp med min sjukhusskräck och rädsla för kejsarsnitt, försöken misslyckas. Trots många löften om att jag ska bli kontaktad, händer inget. Jag drömmer om att föda hemma i badrummet, vågar inte riktigt berätta för Niklas hur gärna jag vill föda hemma, även om jag faktiskt berättar om det. Tänker att det kan råka bli så, samtidigt vill jag sätta barnets säkerhet främst.
Jag väntar in i det längsta med att berätta för min arbetsgivare att jag är gravid, så i v.34 då magen börjar synas lite grann berättar jag, jag har då 6 veckor kvar av praktiken. Situationen börjar bli ohållbar för mig, jag är så trött och sliten, så tillslut väljer jag att sjukskriva mig trots att jag allra helst hade velat jobba fram till BF, jag slutar jobba då jag går in i v.36. Precis innan sjukskrivningen så är BM på MVC osäker på barnets läge, hon är inte övertygad om att det är huvudet hon känner och därför skickar hon remiss till ytterliggare ett UL.
Första sjukskrivningsdagen inleds alltså med ett besök på sjukhuset. Det är nu allt totalt ställs på ända, allt blir becksvart för mig.
Det visar sig att barnet ligger i säte, med fixerad rumpa, så det finns inte en chans att vända barnet, men läkarna ser inget problem med sätesförlossning i sig, men nu är barnet dessutom kraftigt tillväxthämmat, vikten uppskattas till 2 kg.
Senare samma vecka är det dags för föräldrautbildningsmöte på MVC, denna gång handlar det om förlossning. Vi har under veckan varit på sjukhusets informationsmöte och de BM vi pratade med där försäkrar oss om att det visst inte är något problem med att föda i säte, såvida mamman har tillräckligt stort bäcken och förlossningen inte blir långdragen. Med detta i ryggen ställer jag frågor om hur händelseförloppet ser ut vid sätesförlossningar till vår MVC sköterska, som håller i utbildningen, hon tittar på oss som vi inte vore kloka och avfärdar oss med att man alltid snittar sätesförlossningar, trots att hon fått information om vårt läge och att jag många gånger pratat med henne om min rädsla för snitt. Därefter sätter hon på en film med ett planerat snitt och går ut ur rummet. Fullkomligt chockade och uppskrämda tvingas vi att titta på det som skrämmer oss (ja vi kunde ha gått därifrån) fast i den mindre skrämmande versionen. Jag gråter hysteriskt inför de stackars andra blivande föräldrarna och Niklas håller på att svimma.
Nu följer många ultraljud och flödesmätningar för att ta reda på hur barnet mår och hur det växer. Flödet är hela tiden bra, men vid viktskattningarna får läkarna inte till att barnet ökar alls, vi blir informerade om att tillväxthämningen kan bero på kromosomförändringar och att de vill ta ett fostervattensprov för att bekräfta eller utesluta det. Två av de tre misstänkta kromosomförändringarna skulle innebära döden för barnet, antingen innan, under eller strax efter förlossningen. Läkarna är införstådda med att jag inte vill snittas.
Måndagen den 2/12 tas ett fostervattensprov. Den kvinnliga läkaren (ST) som först försöker misslyckas för att jag blir rädd och spänner mig då hon ska föra in nålen i magen. Jag får jättekraftiga värkar, kallsvettas och har jättepanik, jag ber Niklas om vatten, så min stackars chockade make (betydligt mer rädd för sprutor än vad jag är) går iväg för att hämta vatten, han kommer tillbaka med ett blött papper som han börjar badda SIN panna med. Så jag tittar på honom, fullkomligt likblek är han, alla tycker att det är bäst att han lämnar rummet innan försök nr 2, så nu håller läkaren mig i handen medan en annan erfaren läkare sticker mig, det går bra, fostervattnet är klart och fint. Ett gott tecken säger de. Vid detta besök börjar de prata om att lägga in mig, jag vill inte och blir lättad då jag vid tisdagens besök slipper inläggning, de hade fullt på BB.
Vi hoppas att jag ska få fortsätta åka jojo istället, men på torsdagen får vi besked om inläggning.
Den 5/12 läggs jag alltså in, och det är nu allt verkligen börjar gå dåligt. Jag blir visad till en säng i ett tvårum, utan att veta vad inläggningen innebär, sköterska efter sköterska lovar att återkomma för att visa mig runt på BB, rundturen uteblir. Tre CTG-mätningar per dag får jag göra, en flödesmätning och så kallas jag in till läkaren för ett UL, hon vill leta efter tecken på de kromosomförändringar de misstänker, min lilla bebis är inte särskilt hjälpsam, utan gömmet både ansikte händer och fötter som hon vill kika på, efter mer än en timme har hon bestämt sig för att det får räcka, då tror hon sig ha sett att handen inte var knyten, vilket är ett gott tecken.
Min syster kommer upp på besök under helgen och jag ber om permis och får det. Vi åker till julmarknaden i Gammelstad, där vågar vi oss på att köpa en present till bebisen i magen, även om det kräver mycket mod, men vi vill så gärna tro att det ska gå bra, att vi ska få ett barn.
Min syster frågar om inte hon får vara med under förlossningen, jag reagerar med att tycka att hon inte är klok, nu i efterhand undrar jag om det kanske hade varit bra att ha Maria där ändå.
På måndag vaknar jag tidigt av att jag för första gången har smärtsamma sammandragningar, kanske är det på gång nu? Jag visste att fosterprovsresultaten skulle komma under måndagen som det var sagt, jag hoppas innerligt att jag ska få svar innan förlossningen sätter igång. Jag frågar tidigt hur jag ska bete mig nu när jag känner av sammandragningarna, ska jag ta det lugnt för att inte starta något eller får jag vara uppe och röra på mig, det kommer att ta till klockan nio på kvällen innan jag slutligen får svar på den frågan.
På morgonen sätter det igång min rumskompis (hon har havandeskapsförgiftning) och jag får komma till läkaren för mitt UL och flödesmätning, där säger han att mig behöver de minsann inte sätta igång, det klarar min kropp så bra ändå. Jag får intrycket av att han tror att förlossningen är nära förestående, precis som jag själv tror. Jag frågar återigen vad som kommer hända och han berättar att de kommer snitta mig såvida vikten är uppskattad till under 2,5 kg och den viktuppskattning han gjort visar fortfarande på 2 kg. Ingen gång under alla dessa veckor får jag veta sanningen att det inte alls är upp till dem att bestämma utan att det faktiskt är jag som bestämmer över min kropp, trots att jag flera gånger uttalar att jag inte vill vara med om ett kejsarsnitt (eller bli uppsprättad som jag kallar det), och inte får jag någon hjälp att bearbeta min rädsla. Under dagen får jag besked om att svaret från fostervattensprovet dröjer, båda labbpersonalen är sjuka. Jag känner panik, vill inte föda innan jag fått resultatet, trots det berättar jag inte för någon om hur jag känner. Jag vill veta vad jag står inför. Under dagen lossar slemproppen och flytningen blir mer och mer blodblandad, duktig som jag är håller jag hela tiden personalen uppdaterad.
Vid femtiden kommer läkaren igen och berättar att de ska skicka mig på bäckenröntgen nu, ytterliggare en signal om att läkarna tror samma som mig, eller inbillar jag mig? Niklas kommer vid sjutiden, jag har precis ätit då, dr Margareta tittar in för att berätta att det är dr Bertil som har bakjouren inatt, ännu en signal för mig om att läkarna förstår vad som är i görningen, trots att BM inte verkar göra det.
Vid niotiden fick jag då tillslut klartecken på att jag inte behöver ta det lugnt. Så vi går och promenerar nere i sjukhusentrén jag och Niklas, värkarna tilltar kraftigt och det är inte ens en minut emellan dem medan vi går. Efter ett tag tycker vi att det kanske är dags att verkligen fråga om förlossningen satt igång eller inte så vi går upp till BB och kallar in en sköterska på rummet.
När sköterska kommer sätter hon sig i fåtöljen, anledningen att jag nämner det är att jag redan då störde mig på att hon var så nonchalant och skapade ett sådant avstånd emellan oss då jag ville prata. Hursomhelst berättade jag om vad som hänt under dagen och under vår promenad, samt att jag läst om att om det är förvärkar så stannar de av då man promenerar. Hon skrattade åt mig, informerade mig om att förvärkar minsann inte alls behövde avta då man promenerade utan att de visst kunde tillta, och att visst var blodblandade flytningar ett tecken på att förlossningen kunde ha satt igång men så behövde det minsann inte vara. Nehej, tänkte jag och fortsatte med att brodera (ja tar hon avstånd så gör jag det också). Hon tittar konstigt på mig och frågar mig om jag haft någon värk medan hon varit i rummet, jag som haft flera kraftiga värkar svarar givetvis ja, det är då hon vräker det ur sig. ”Du ska inte föda något barn, för sådär ser man inte ut när man ska föda barn”, totalt chockad och lamslagen sitter jag kvar i sängen, hon går, jag börjar gråta hejdlöst och ber Niklas åka hem för det finns ingen anledning att stanna, han hörde det ju själv.
De orden är för evigt fastsvetsade i mitt huvud, hur i hela j-la världen kan man säga något sådant till en blivande mamma som inte vet om hon kommer få behålla sitt barn. Jag gråter, maken tröstar, han förstår och känner också att hon var väldigt okänslig, jag ger upp, det är ju uppenbart att jag inte ska föda något barn. Nattsköterskan kommer in och vill göra ett till CTG, det behövs inte tycker jag, hon insisterar och frågar oss om någon känt efter om jag öppnat mig något. Hopp, vi får hopp om att någon äntligen lyssnar. Hon sätter CTG:t och går, jag och maken är mycket gladare, nu så nu ska vi få veta. Hon kommer tillbaka, och tar bort CTG:t och frågar mig om jag vill ha några tabletter att sova på, nej tack säger jag. I dörren vänder hon, tittar på klockan och utbrister ”äsch, jag kan känna efter förresten”, ”jo, jag tackar” tänker jag, tror att min och makens uttryck egentligen säger allt, vi hade båda två hakan i backen när hon var på väg ut ur rummet.
Nattsköterskan känner alltså efter, nu är det hennes tur att tappa hakan ”Du är öppen sju centimeter, DU ska till förlossningen NU”, nästan skriker hon, nu brinner det tydligen i knutarna. Hon insisterar på att jag ska åka rullstol till förlossningen, sådär 100 meter bort, jag vägrar, och går istället. Jag blir visad till ett förlossningsrum och får lägga mig i sängen och så sätter BM CTG:t och går därifrån, eftersom jag är kissnödig så ringer jag efter SM efter ett tag för att höra om det är ok att gå på toaletten, när jag ändå är uppe på benen frågar jag om jag prompt måste ligga ner, jag vill nämligen stå upp, av flera anledningar särskilt att jag förstått att det är den mest fördelaktiga ställningen vid sätesförlossningar. Jag får veta att jag inte får dricka eller äta något. Bertil kommer in för att meddela att han är där, ”måste jag skrämma upp en gammal man mitt i natten sådär undrar han”, jag frågar vad planen är och han säger att det har inte funnits några tecken på att Tyra mår dåligt hittills så det är bara att köra på. 00:55 går vattnet, några sekunders lättnad förbyts i kraftiga tryckande värkar. Vi ringer på klockan för att meddela att vattnet gått, Bertil är positiv, ”fostervattnet är klart som älvvatten” tror jag det är han säger. BM undersöker mig och jag är helt öppen, dock är inte rumpan nere i bäckenbotten än. Efter att vattnet har gått var båda läkarna, BM och barnmorskestuderande kvar i rummet.
Jag vet inte varför jag blev liggandes efter det, kanske var det pga. de täta undersökningarna, eller pga. att CTG:t lossnade från min mage vid varje värk så att barnmorskestudenten stod lutad över mig för att hålla läsarna på plats, kanske var det för att de beslöt sig för att sätta värkstimulerande dropp på mig, jag som redan hade krystvärkar som var svåra nog att hålla emot, kanske var det en kombination av alltsammans, eller att jag trodde att de skulle ta initiativet. Hursomhelst blev jag liggandes på sida, kurvorna började se riktigt läskiga ut och jag frågade gång på gång om det. Fick tystnad till svar, jag blir mer och mer panikslagen, och kämpar och kämpar med att hålla emot krystvärkarna. Det är först efteråt som jag fått reda på att jag var den enda i rummet som ”visste” att jag hade krystvärkar. Jag trodde att bebisen skulle dö utifrån vad jag såg på CTG:n och jag önskade för allt vad jag var värd att värkarna skulle upphöra, att bebisen skulle få vila, det fick hon inte, och jag fick aldrig krysta, för när hon kommit så långt ner att jag skulle få krysta har Bertil redan tagit beslutet om katastrofsnitt, ett beslut han inte skulle tagit om han insett att jag hade krystvärkar.
Bertil vänder han sig till mig och säger ”vi byter strategi” därefter går han fram till Niklas och pratar klockan är nu två. Jag förstår att jag ska snittas nu, och jag vill höra vad Bertil säger till Niklas, jag vill också få information, men jag hör inte. ”Vaket eller sövt” frågar jag då de pratat färdigt, Niklas är på väg ut ur rummet, ”sövt” får jag till svar. Jag vet inte om det var chocken eller vad som egentligen gör jag blir totalt lugn, men jag vet att jag i det ögonblicket var helt övertygad om att bebisen skulle klara sig. Niklas som tidigare inte varit alls rädd blev rädd i detta ögonblick, inte bara för barnets skull utan även för min, hur jag skulle reagera. Jag vill prata med Niklas men hinner inte innan han går. Medan de springer med mig till operationssalen är jag snäll nog att avlägsna alla metallföremål som jag har på mig, klättrar själv upp på operationsbordet, jag sträcker hjälpsamt fram armarna då de ska till att sätta fler nålar, allt för att hjälpa till. Niklas står utanför och tittar på mig. Bertil och den andra läkaren står nere vid fotändan och diskuterar var de ska lägga snittet, jag skakar fortfarande kraftigt av värkarna som inte vill stanna av. Jag får masken placerad vid munnen, blir irriterad på att det inte händer någonting (jag trodde ju man sövdes av gas) sen minns jag inget förrän jag vaknar på post op.
Den unga mannen som jobbar där är väldigt omtänksam och lyssnar på mig, han berättade om Tyra, att hon mådde bra, han gav mig vatten trots att jag egentligen inte fick dricka, pratade med mig om val av namn, ringde till Niklas för att jag ville att han skulle ringa mina föräldrar och berätta att allt gått bra (min syster har berättat att det ringde vid fyratiden på morgonen). När jag legat där i 1,5 h får Niklas komma ner, jag hade fått berättat att han skulle komma tillsammans med barnet, men Tyra fick inte följa med, däremot fick jag två fotografier på henne, hon såg verkligen ut som en liten Tyra. Hon hade en rejäl blond kalufs, inte alls skallig som jag förväntat mig. Niklas berättar att hon mådde jättebra då hon föddes hade apgar 9 9 9, med avdrag för att hon var lite blek. Hon ligger nu under värmelampa och har fått sockerdropp. Efter ytterliggare en halvtimme får vi komma upp till henne, jag rullas in på neonatalavdelningen liggandes i sängen.
Tyvärr blev inte vårt första möte så trevligt. Av barnsjuksköterskan fick vi veta att Tyra precis hade ätit och nu sov, den andra SSK (hon som rullat upp mig) tyckte dock att jag visst skulle ta upp henne.
Hon är så liten och späd fattar inte hur jag ska hålla henne med alla kanyler jag har, trasslar in mina sladdar med hennes, är så rädd att skada henne. Hon vaknar till då hon ligger på mitt bröst och jag försöker trevande få henen att ta bröstet, men det går inte alls, hon blir bara irriterad. Niklas är tvungen att åka, måste hem och ta emot ett paket (tycker han), jag stannar med Tyra ett tag till, sen tycker de att jag ska in på mitt rum. Jag frågar när jag får kliva upp ur sängen, ”vanligt brukar vara att stiga upp på eftermiddagen om man snittats på morgonen” får jag till svar, men samtidigt får jag veta att jag visst kan få försöka tidigare om jag vill. Det vill jag, jag ligger där i min säng, iklädd endast skjortan och väntar på att Niklas ska komma tillbaka och hjälpa mig på med ett par trosor, när han inte dyker upp ringer jag hem, han har somnat. Vad sviken jag känner mig i den stunden, där ligger jag ”naken” och behöver honom och han sover. Han kommer i alla fall med detsamma och hjälper mig och sen ringer vi efter personal och jag meddelar att jag vill upp. Under dagen väntar jag på att få reda på vad det var som hände under förlossningen, det får jag inte, till slut förstår jag att det ska jag få reda på vid utskrivningen.
Klockan nio går jag in till Tyra, sköterskan är på väg att koppa henne och jag säger att jag vill amma, när hon ser mina bröstvårtor utbrister hon ”de där går ju inte att amma med”, jag är väl medveten om att jag har hudproblem även på bröstvårtorna, men jag har hela graviditeten hyst hopp om att kunna amma med mina inåtvända bröstvårtor, den frasigt trasiga var jag väldigt osäker på dock. Tyra blir lika hysterisk vid bröstet denna gång, och trots att hon gapar för full hals är inte munnen så pass öppen att hon kan greppa om vårtgården. Den ena sköterska efter den andra ska på och peta på oss och ge råd, köra in Tyras huvud i bröstet, alla vet bäst om hur jag ska hålla, och alla slutar alltid sina försök med, ”du behöver nog amningsnapp”. Tillsist ger jag upp och letar upp en amningsnapp, äntligen får jag Tyra att greppa och äta från bröstet. Nu börjar alla tjata på mig om att jag måste få bort amningsnappen, det skiter jag i, Tyra är nöjd och får i sig från rätt källa. Mitt schema den första tiden såg ut, amma var tredje timme (det tog ca 1,5 h per gång), pumpa däremellan. Det var knappt att jag hann med att äta, eller ens kom ihåg att jag borde göra det.
Tyra gick aldrig ner i vikt, från dag ett går hon upp 30 gram per dag, det är positivt men inte bra nog får jag höra, de vill att hon ska ta ett jättesprång i vikten. Jag mår sämre och sämre av att vara instängd, utan rätt till det barn vi fått. Efter att jag ammat färdigt ”får” jag inte vara kvar hos Tyra utan ”måste vila” som det så fint heter, på natten är jag tvungen att lurpassa för att få amma Tyra, för då ska jag också sova, att jag sen äter medicin var tredje timme och ändå inte kan sova är det ingen som bryr sig om. Denna tid då jag ”tvingas” vara på mitt rum, kommer sköterska efter sköterska och berättar att de varit på neonatal avdelningen och tittat på Tyra, hon är så fin säger alla, det gör mig arg av två anledningar, jag får inte störa Tyra med det får BB personalen och jag sak vila enligt dem men lämnas inte i fred. Den trettonde tvingas vi tittat på ett luciatåg innan vägning av Tyra, och är vrålhungrig men får vänta, för det är så roligt med Luciatåg, fast det var en rolig dag också, Tyra får vara avdelningens lucia, de tycker hon passar med sin ljusa kalufs och så kommer mina föräldrar på besök. Jag frågar både på BB om hur länge jag behöver vara kvar (fick antibiotika) och på avd. 56 om vad som krävs för att Tyra ska bli utskriven, som vanligt blir jag utan svar. Jo, ända till den eftermiddag då sköterskan kommer in till mig och berättar att jag skrivs ut under kvällen, tack för den förvarningen.
Läkaren som skriver ut mig har inte koll på något, jag hade fått sagt till mig att Bertil skulle komma, istället kommer en för mig okänd läkare som inte ens har läst rätt journal. Jag ger upp.
Någon gång under den veckan så hör jag sköterskorna på neonatalavdelningen prata om min moderkaka, jag pumpar dem på information och nu fick jag äntligen klarhet i varför Tyra var tillväxthämmad. Moderkakan var liten, hade två proppar, men det största felet är att navelsträngen inte går till moderkakan utan sitter endast fast i hinnorna. Tydligen var min moderkaka så pass intressant att de skickat den till forskning, visste faktiskt inte att man fick göra så utan att fråga.
En dag tappar jag totalt tålamodet och med gråten i halsen stegar jag fram till sköterskan som har huvudansvaret för Tyra och kräver att få svar på när hon/vi får komma hem, ”jag får varken sova eller äta på sjukhuset och pallar inte mer” säger jag, sköterskan är förstående och nog kan vi nog få åka på permission redan idag, hon går och tittar i våra papper och kommer tillbaka ”Oj, bodde ni så nära, då hade ni kunnat ha åkt hem för flera dagar sen”, jag tappar hakan.
Nu fick vi slutligen komma hem, totalt trasiga, men ändå hemma, dagen efter blir Tyra utskriven och vi är helt befriade ifrån sjukhuset.
Vi var så bebissugna, maken och jag, men skulle vi verkligen våga mitt i studierna? Ödet bestämde åt oss, vid ett gynekolog besök, för att få klartecken i varför jag blöder så mycket, får jag via VUL reda på att jag är gravid. Det är så häftigt att se ”spöket” sprattla runt där på skärmen, lyckan är enorm samtidigt är jag ledsen att Niklas inte fick uppleva det, han som så gärna ville vara stöd åt mig under undersökningen. 12 veckor har jag hunnit gå, utan att märka det alls.
Graviditeten fortsätter på samma vis, blödningarna upphör och kommer igen, jag är livrädd för att förlora barnet så fort jag börjar blöda igen. Efter v 20 blöder jag inget mer. Det dröjer till dess att jag börjar öka i vikt, ända till v 32. Under graviditeten genomför jag min sjumånaderspraktik på vägverket, jag jobbar långa pass ofta 12-15 h per dag, det är rekordsommar och riktigt hett, arbetet är tungt men inte så att jag inte klarar av det, ändå är jag orolig för hur det påverkar barnet.
Från dagen då jag fick reda på att jag hade ett litet pyre i min mage oroar jag mig för förlossningen. Niklas jobbar på annan ort under de tre följande månaderna så jag har svårt att få stöd i honom, försöker tidigt att få tag på Norea (Aurora/nova) för att få hjälp med min sjukhusskräck och rädsla för kejsarsnitt, försöken misslyckas. Trots många löften om att jag ska bli kontaktad, händer inget. Jag drömmer om att föda hemma i badrummet, vågar inte riktigt berätta för Niklas hur gärna jag vill föda hemma, även om jag faktiskt berättar om det. Tänker att det kan råka bli så, samtidigt vill jag sätta barnets säkerhet främst.
Jag väntar in i det längsta med att berätta för min arbetsgivare att jag är gravid, så i v.34 då magen börjar synas lite grann berättar jag, jag har då 6 veckor kvar av praktiken. Situationen börjar bli ohållbar för mig, jag är så trött och sliten, så tillslut väljer jag att sjukskriva mig trots att jag allra helst hade velat jobba fram till BF, jag slutar jobba då jag går in i v.36. Precis innan sjukskrivningen så är BM på MVC osäker på barnets läge, hon är inte övertygad om att det är huvudet hon känner och därför skickar hon remiss till ytterliggare ett UL.
Första sjukskrivningsdagen inleds alltså med ett besök på sjukhuset. Det är nu allt totalt ställs på ända, allt blir becksvart för mig.
Det visar sig att barnet ligger i säte, med fixerad rumpa, så det finns inte en chans att vända barnet, men läkarna ser inget problem med sätesförlossning i sig, men nu är barnet dessutom kraftigt tillväxthämmat, vikten uppskattas till 2 kg.
Senare samma vecka är det dags för föräldrautbildningsmöte på MVC, denna gång handlar det om förlossning. Vi har under veckan varit på sjukhusets informationsmöte och de BM vi pratade med där försäkrar oss om att det visst inte är något problem med att föda i säte, såvida mamman har tillräckligt stort bäcken och förlossningen inte blir långdragen. Med detta i ryggen ställer jag frågor om hur händelseförloppet ser ut vid sätesförlossningar till vår MVC sköterska, som håller i utbildningen, hon tittar på oss som vi inte vore kloka och avfärdar oss med att man alltid snittar sätesförlossningar, trots att hon fått information om vårt läge och att jag många gånger pratat med henne om min rädsla för snitt. Därefter sätter hon på en film med ett planerat snitt och går ut ur rummet. Fullkomligt chockade och uppskrämda tvingas vi att titta på det som skrämmer oss (ja vi kunde ha gått därifrån) fast i den mindre skrämmande versionen. Jag gråter hysteriskt inför de stackars andra blivande föräldrarna och Niklas håller på att svimma.
Nu följer många ultraljud och flödesmätningar för att ta reda på hur barnet mår och hur det växer. Flödet är hela tiden bra, men vid viktskattningarna får läkarna inte till att barnet ökar alls, vi blir informerade om att tillväxthämningen kan bero på kromosomförändringar och att de vill ta ett fostervattensprov för att bekräfta eller utesluta det. Två av de tre misstänkta kromosomförändringarna skulle innebära döden för barnet, antingen innan, under eller strax efter förlossningen. Läkarna är införstådda med att jag inte vill snittas.
Måndagen den 2/12 tas ett fostervattensprov. Den kvinnliga läkaren (ST) som först försöker misslyckas för att jag blir rädd och spänner mig då hon ska föra in nålen i magen. Jag får jättekraftiga värkar, kallsvettas och har jättepanik, jag ber Niklas om vatten, så min stackars chockade make (betydligt mer rädd för sprutor än vad jag är) går iväg för att hämta vatten, han kommer tillbaka med ett blött papper som han börjar badda SIN panna med. Så jag tittar på honom, fullkomligt likblek är han, alla tycker att det är bäst att han lämnar rummet innan försök nr 2, så nu håller läkaren mig i handen medan en annan erfaren läkare sticker mig, det går bra, fostervattnet är klart och fint. Ett gott tecken säger de. Vid detta besök börjar de prata om att lägga in mig, jag vill inte och blir lättad då jag vid tisdagens besök slipper inläggning, de hade fullt på BB.
Vi hoppas att jag ska få fortsätta åka jojo istället, men på torsdagen får vi besked om inläggning.
Den 5/12 läggs jag alltså in, och det är nu allt verkligen börjar gå dåligt. Jag blir visad till en säng i ett tvårum, utan att veta vad inläggningen innebär, sköterska efter sköterska lovar att återkomma för att visa mig runt på BB, rundturen uteblir. Tre CTG-mätningar per dag får jag göra, en flödesmätning och så kallas jag in till läkaren för ett UL, hon vill leta efter tecken på de kromosomförändringar de misstänker, min lilla bebis är inte särskilt hjälpsam, utan gömmet både ansikte händer och fötter som hon vill kika på, efter mer än en timme har hon bestämt sig för att det får räcka, då tror hon sig ha sett att handen inte var knyten, vilket är ett gott tecken.
Min syster kommer upp på besök under helgen och jag ber om permis och får det. Vi åker till julmarknaden i Gammelstad, där vågar vi oss på att köpa en present till bebisen i magen, även om det kräver mycket mod, men vi vill så gärna tro att det ska gå bra, att vi ska få ett barn.
Min syster frågar om inte hon får vara med under förlossningen, jag reagerar med att tycka att hon inte är klok, nu i efterhand undrar jag om det kanske hade varit bra att ha Maria där ändå.
På måndag vaknar jag tidigt av att jag för första gången har smärtsamma sammandragningar, kanske är det på gång nu? Jag visste att fosterprovsresultaten skulle komma under måndagen som det var sagt, jag hoppas innerligt att jag ska få svar innan förlossningen sätter igång. Jag frågar tidigt hur jag ska bete mig nu när jag känner av sammandragningarna, ska jag ta det lugnt för att inte starta något eller får jag vara uppe och röra på mig, det kommer att ta till klockan nio på kvällen innan jag slutligen får svar på den frågan.
På morgonen sätter det igång min rumskompis (hon har havandeskapsförgiftning) och jag får komma till läkaren för mitt UL och flödesmätning, där säger han att mig behöver de minsann inte sätta igång, det klarar min kropp så bra ändå. Jag får intrycket av att han tror att förlossningen är nära förestående, precis som jag själv tror. Jag frågar återigen vad som kommer hända och han berättar att de kommer snitta mig såvida vikten är uppskattad till under 2,5 kg och den viktuppskattning han gjort visar fortfarande på 2 kg. Ingen gång under alla dessa veckor får jag veta sanningen att det inte alls är upp till dem att bestämma utan att det faktiskt är jag som bestämmer över min kropp, trots att jag flera gånger uttalar att jag inte vill vara med om ett kejsarsnitt (eller bli uppsprättad som jag kallar det), och inte får jag någon hjälp att bearbeta min rädsla. Under dagen får jag besked om att svaret från fostervattensprovet dröjer, båda labbpersonalen är sjuka. Jag känner panik, vill inte föda innan jag fått resultatet, trots det berättar jag inte för någon om hur jag känner. Jag vill veta vad jag står inför. Under dagen lossar slemproppen och flytningen blir mer och mer blodblandad, duktig som jag är håller jag hela tiden personalen uppdaterad.
Vid femtiden kommer läkaren igen och berättar att de ska skicka mig på bäckenröntgen nu, ytterliggare en signal om att läkarna tror samma som mig, eller inbillar jag mig? Niklas kommer vid sjutiden, jag har precis ätit då, dr Margareta tittar in för att berätta att det är dr Bertil som har bakjouren inatt, ännu en signal för mig om att läkarna förstår vad som är i görningen, trots att BM inte verkar göra det.
Vid niotiden fick jag då tillslut klartecken på att jag inte behöver ta det lugnt. Så vi går och promenerar nere i sjukhusentrén jag och Niklas, värkarna tilltar kraftigt och det är inte ens en minut emellan dem medan vi går. Efter ett tag tycker vi att det kanske är dags att verkligen fråga om förlossningen satt igång eller inte så vi går upp till BB och kallar in en sköterska på rummet.
När sköterska kommer sätter hon sig i fåtöljen, anledningen att jag nämner det är att jag redan då störde mig på att hon var så nonchalant och skapade ett sådant avstånd emellan oss då jag ville prata. Hursomhelst berättade jag om vad som hänt under dagen och under vår promenad, samt att jag läst om att om det är förvärkar så stannar de av då man promenerar. Hon skrattade åt mig, informerade mig om att förvärkar minsann inte alls behövde avta då man promenerade utan att de visst kunde tillta, och att visst var blodblandade flytningar ett tecken på att förlossningen kunde ha satt igång men så behövde det minsann inte vara. Nehej, tänkte jag och fortsatte med att brodera (ja tar hon avstånd så gör jag det också). Hon tittar konstigt på mig och frågar mig om jag haft någon värk medan hon varit i rummet, jag som haft flera kraftiga värkar svarar givetvis ja, det är då hon vräker det ur sig. ”Du ska inte föda något barn, för sådär ser man inte ut när man ska föda barn”, totalt chockad och lamslagen sitter jag kvar i sängen, hon går, jag börjar gråta hejdlöst och ber Niklas åka hem för det finns ingen anledning att stanna, han hörde det ju själv.
De orden är för evigt fastsvetsade i mitt huvud, hur i hela j-la världen kan man säga något sådant till en blivande mamma som inte vet om hon kommer få behålla sitt barn. Jag gråter, maken tröstar, han förstår och känner också att hon var väldigt okänslig, jag ger upp, det är ju uppenbart att jag inte ska föda något barn. Nattsköterskan kommer in och vill göra ett till CTG, det behövs inte tycker jag, hon insisterar och frågar oss om någon känt efter om jag öppnat mig något. Hopp, vi får hopp om att någon äntligen lyssnar. Hon sätter CTG:t och går, jag och maken är mycket gladare, nu så nu ska vi få veta. Hon kommer tillbaka, och tar bort CTG:t och frågar mig om jag vill ha några tabletter att sova på, nej tack säger jag. I dörren vänder hon, tittar på klockan och utbrister ”äsch, jag kan känna efter förresten”, ”jo, jag tackar” tänker jag, tror att min och makens uttryck egentligen säger allt, vi hade båda två hakan i backen när hon var på väg ut ur rummet.
Nattsköterskan känner alltså efter, nu är det hennes tur att tappa hakan ”Du är öppen sju centimeter, DU ska till förlossningen NU”, nästan skriker hon, nu brinner det tydligen i knutarna. Hon insisterar på att jag ska åka rullstol till förlossningen, sådär 100 meter bort, jag vägrar, och går istället. Jag blir visad till ett förlossningsrum och får lägga mig i sängen och så sätter BM CTG:t och går därifrån, eftersom jag är kissnödig så ringer jag efter SM efter ett tag för att höra om det är ok att gå på toaletten, när jag ändå är uppe på benen frågar jag om jag prompt måste ligga ner, jag vill nämligen stå upp, av flera anledningar särskilt att jag förstått att det är den mest fördelaktiga ställningen vid sätesförlossningar. Jag får veta att jag inte får dricka eller äta något. Bertil kommer in för att meddela att han är där, ”måste jag skrämma upp en gammal man mitt i natten sådär undrar han”, jag frågar vad planen är och han säger att det har inte funnits några tecken på att Tyra mår dåligt hittills så det är bara att köra på. 00:55 går vattnet, några sekunders lättnad förbyts i kraftiga tryckande värkar. Vi ringer på klockan för att meddela att vattnet gått, Bertil är positiv, ”fostervattnet är klart som älvvatten” tror jag det är han säger. BM undersöker mig och jag är helt öppen, dock är inte rumpan nere i bäckenbotten än. Efter att vattnet har gått var båda läkarna, BM och barnmorskestuderande kvar i rummet.
Jag vet inte varför jag blev liggandes efter det, kanske var det pga. de täta undersökningarna, eller pga. att CTG:t lossnade från min mage vid varje värk så att barnmorskestudenten stod lutad över mig för att hålla läsarna på plats, kanske var det för att de beslöt sig för att sätta värkstimulerande dropp på mig, jag som redan hade krystvärkar som var svåra nog att hålla emot, kanske var det en kombination av alltsammans, eller att jag trodde att de skulle ta initiativet. Hursomhelst blev jag liggandes på sida, kurvorna började se riktigt läskiga ut och jag frågade gång på gång om det. Fick tystnad till svar, jag blir mer och mer panikslagen, och kämpar och kämpar med att hålla emot krystvärkarna. Det är först efteråt som jag fått reda på att jag var den enda i rummet som ”visste” att jag hade krystvärkar. Jag trodde att bebisen skulle dö utifrån vad jag såg på CTG:n och jag önskade för allt vad jag var värd att värkarna skulle upphöra, att bebisen skulle få vila, det fick hon inte, och jag fick aldrig krysta, för när hon kommit så långt ner att jag skulle få krysta har Bertil redan tagit beslutet om katastrofsnitt, ett beslut han inte skulle tagit om han insett att jag hade krystvärkar.
Bertil vänder han sig till mig och säger ”vi byter strategi” därefter går han fram till Niklas och pratar klockan är nu två. Jag förstår att jag ska snittas nu, och jag vill höra vad Bertil säger till Niklas, jag vill också få information, men jag hör inte. ”Vaket eller sövt” frågar jag då de pratat färdigt, Niklas är på väg ut ur rummet, ”sövt” får jag till svar. Jag vet inte om det var chocken eller vad som egentligen gör jag blir totalt lugn, men jag vet att jag i det ögonblicket var helt övertygad om att bebisen skulle klara sig. Niklas som tidigare inte varit alls rädd blev rädd i detta ögonblick, inte bara för barnets skull utan även för min, hur jag skulle reagera. Jag vill prata med Niklas men hinner inte innan han går. Medan de springer med mig till operationssalen är jag snäll nog att avlägsna alla metallföremål som jag har på mig, klättrar själv upp på operationsbordet, jag sträcker hjälpsamt fram armarna då de ska till att sätta fler nålar, allt för att hjälpa till. Niklas står utanför och tittar på mig. Bertil och den andra läkaren står nere vid fotändan och diskuterar var de ska lägga snittet, jag skakar fortfarande kraftigt av värkarna som inte vill stanna av. Jag får masken placerad vid munnen, blir irriterad på att det inte händer någonting (jag trodde ju man sövdes av gas) sen minns jag inget förrän jag vaknar på post op.
Den unga mannen som jobbar där är väldigt omtänksam och lyssnar på mig, han berättade om Tyra, att hon mådde bra, han gav mig vatten trots att jag egentligen inte fick dricka, pratade med mig om val av namn, ringde till Niklas för att jag ville att han skulle ringa mina föräldrar och berätta att allt gått bra (min syster har berättat att det ringde vid fyratiden på morgonen). När jag legat där i 1,5 h får Niklas komma ner, jag hade fått berättat att han skulle komma tillsammans med barnet, men Tyra fick inte följa med, däremot fick jag två fotografier på henne, hon såg verkligen ut som en liten Tyra. Hon hade en rejäl blond kalufs, inte alls skallig som jag förväntat mig. Niklas berättar att hon mådde jättebra då hon föddes hade apgar 9 9 9, med avdrag för att hon var lite blek. Hon ligger nu under värmelampa och har fått sockerdropp. Efter ytterliggare en halvtimme får vi komma upp till henne, jag rullas in på neonatalavdelningen liggandes i sängen.
Tyvärr blev inte vårt första möte så trevligt. Av barnsjuksköterskan fick vi veta att Tyra precis hade ätit och nu sov, den andra SSK (hon som rullat upp mig) tyckte dock att jag visst skulle ta upp henne.
Hon är så liten och späd fattar inte hur jag ska hålla henne med alla kanyler jag har, trasslar in mina sladdar med hennes, är så rädd att skada henne. Hon vaknar till då hon ligger på mitt bröst och jag försöker trevande få henen att ta bröstet, men det går inte alls, hon blir bara irriterad. Niklas är tvungen att åka, måste hem och ta emot ett paket (tycker han), jag stannar med Tyra ett tag till, sen tycker de att jag ska in på mitt rum. Jag frågar när jag får kliva upp ur sängen, ”vanligt brukar vara att stiga upp på eftermiddagen om man snittats på morgonen” får jag till svar, men samtidigt får jag veta att jag visst kan få försöka tidigare om jag vill. Det vill jag, jag ligger där i min säng, iklädd endast skjortan och väntar på att Niklas ska komma tillbaka och hjälpa mig på med ett par trosor, när han inte dyker upp ringer jag hem, han har somnat. Vad sviken jag känner mig i den stunden, där ligger jag ”naken” och behöver honom och han sover. Han kommer i alla fall med detsamma och hjälper mig och sen ringer vi efter personal och jag meddelar att jag vill upp. Under dagen väntar jag på att få reda på vad det var som hände under förlossningen, det får jag inte, till slut förstår jag att det ska jag få reda på vid utskrivningen.
Klockan nio går jag in till Tyra, sköterskan är på väg att koppa henne och jag säger att jag vill amma, när hon ser mina bröstvårtor utbrister hon ”de där går ju inte att amma med”, jag är väl medveten om att jag har hudproblem även på bröstvårtorna, men jag har hela graviditeten hyst hopp om att kunna amma med mina inåtvända bröstvårtor, den frasigt trasiga var jag väldigt osäker på dock. Tyra blir lika hysterisk vid bröstet denna gång, och trots att hon gapar för full hals är inte munnen så pass öppen att hon kan greppa om vårtgården. Den ena sköterska efter den andra ska på och peta på oss och ge råd, köra in Tyras huvud i bröstet, alla vet bäst om hur jag ska hålla, och alla slutar alltid sina försök med, ”du behöver nog amningsnapp”. Tillsist ger jag upp och letar upp en amningsnapp, äntligen får jag Tyra att greppa och äta från bröstet. Nu börjar alla tjata på mig om att jag måste få bort amningsnappen, det skiter jag i, Tyra är nöjd och får i sig från rätt källa. Mitt schema den första tiden såg ut, amma var tredje timme (det tog ca 1,5 h per gång), pumpa däremellan. Det var knappt att jag hann med att äta, eller ens kom ihåg att jag borde göra det.
Tyra gick aldrig ner i vikt, från dag ett går hon upp 30 gram per dag, det är positivt men inte bra nog får jag höra, de vill att hon ska ta ett jättesprång i vikten. Jag mår sämre och sämre av att vara instängd, utan rätt till det barn vi fått. Efter att jag ammat färdigt ”får” jag inte vara kvar hos Tyra utan ”måste vila” som det så fint heter, på natten är jag tvungen att lurpassa för att få amma Tyra, för då ska jag också sova, att jag sen äter medicin var tredje timme och ändå inte kan sova är det ingen som bryr sig om. Denna tid då jag ”tvingas” vara på mitt rum, kommer sköterska efter sköterska och berättar att de varit på neonatal avdelningen och tittat på Tyra, hon är så fin säger alla, det gör mig arg av två anledningar, jag får inte störa Tyra med det får BB personalen och jag sak vila enligt dem men lämnas inte i fred. Den trettonde tvingas vi tittat på ett luciatåg innan vägning av Tyra, och är vrålhungrig men får vänta, för det är så roligt med Luciatåg, fast det var en rolig dag också, Tyra får vara avdelningens lucia, de tycker hon passar med sin ljusa kalufs och så kommer mina föräldrar på besök. Jag frågar både på BB om hur länge jag behöver vara kvar (fick antibiotika) och på avd. 56 om vad som krävs för att Tyra ska bli utskriven, som vanligt blir jag utan svar. Jo, ända till den eftermiddag då sköterskan kommer in till mig och berättar att jag skrivs ut under kvällen, tack för den förvarningen.
Läkaren som skriver ut mig har inte koll på något, jag hade fått sagt till mig att Bertil skulle komma, istället kommer en för mig okänd läkare som inte ens har läst rätt journal. Jag ger upp.
Någon gång under den veckan så hör jag sköterskorna på neonatalavdelningen prata om min moderkaka, jag pumpar dem på information och nu fick jag äntligen klarhet i varför Tyra var tillväxthämmad. Moderkakan var liten, hade två proppar, men det största felet är att navelsträngen inte går till moderkakan utan sitter endast fast i hinnorna. Tydligen var min moderkaka så pass intressant att de skickat den till forskning, visste faktiskt inte att man fick göra så utan att fråga.
En dag tappar jag totalt tålamodet och med gråten i halsen stegar jag fram till sköterskan som har huvudansvaret för Tyra och kräver att få svar på när hon/vi får komma hem, ”jag får varken sova eller äta på sjukhuset och pallar inte mer” säger jag, sköterskan är förstående och nog kan vi nog få åka på permission redan idag, hon går och tittar i våra papper och kommer tillbaka ”Oj, bodde ni så nära, då hade ni kunnat ha åkt hem för flera dagar sen”, jag tappar hakan.
Nu fick vi slutligen komma hem, totalt trasiga, men ändå hemma, dagen efter blir Tyra utskriven och vi är helt befriade ifrån sjukhuset.
torsdag, april 20, 2006
Ellens födelse
av Caroline
Min historia börjar med att jag fick ett sent missfall (i v16) och när det är så pass sent så blir det som en liten förlossning. Det hände hemma, gick mycket snabbt och var väldigt traumatiskt. Det är den värsta natten i mitt liv, när vi förlorade vårt första lilla barn. Efter missfallet blev jag väldigt dåligt bemött av nonchalanta läkare på KK, bl a glömde de att kalla mig till återbesök. Så jag fick en mycket allvarlig infektion i livmodern, höll på att dö och blev "hotad" med att jag kanske inte skulle kunna få barn efter detta.
Sen blev jag gravid igen, tack och lov, efter bara några månader. Jag hade en väldigt jobbig graviditet, både fysiskt och psykiskt. Sov dåligt eftersom jag drömde mardrömar om att jag förlorade även detta barn på samma sätt, vågade knappt gå ut eftersom jag var rädd för att börja störtblöda osv. Jag fick foglossning redan i v8 och hade svårt att röra mig hela graviditeten och svårt att sova även av den anledningen. Gick till spec-MVC både för att hålla koll på infektioner (som antagligen var anledningen till missfallet) och för att prata med en BM om min förlossningsrädsla som jag fått efter missfallet. Jag var livrädd för att barnet skulle dö. Ju närmare förlossningen vi kom dess bättre kände jag ändå att jag hade kontroll över situationen och hyffsad kontroll över mina känslor. Det fanns anteckningar från spec-MVC i min journal så att personalen på förlossningen skulle känna till min historia och kunna bemöta mig på ett bra sätt.
Bf-dagen kom och gick och jag började må sämre och sämre. Vi närmade oss årsdagen för mitt sena mf och jag var skräckslagen igen för att förlora barnet. Jag sov knappt, kunde knappt röra mig pga foglossningen osv Det enda som kändes bättre var tankarna på förlossningen, jag var inte lika rädd längre. Klart att det skulle gå bra, bara förlossningen startade någon gång. Jag hade förberett mig ordentligt, övat andning och avslappning, läst massor om förlossning för att veta och kunna vara ordentligt förberedd. Två veckor efter bf var vi på första övertidskontrollen. Jag mådde jättedåligt, sov inte, hade väldigt ont i fogarna. Läkaren avfärdade mig, barnet mådde ju bra. BM bad mig att gå ut och gå så förlossningen skulle sätta igång. Efter att jag berättat att jag knappt kunde röra mig pga fogarna?!
Två dagar senare var vi på övertidskontroll igen. Nu var jag 17 dagar över tiden, och detta var på dagen ett år efter att vi förlorade vårt första barn. Jag hade värkar, men trodde inte att det var allvar eftersom jag hade haft regelbundna värkar flera timmar varje dag sen v35, utan att något hade hänt. Den här dagen mådde jag uselt, var helt slut och orkade inte kämpa längre. Så NU reagerar de på KK, jag ska sättas igång om inget hänt om några timmar. Tack och lov (så kändes det i alla fall då) hade jag öppnats nästan fyra cm några timmar senare och vi slapp igångsättningen. Detta var mitt på måndagen, och jag hade haft ganska jobbiga värkar sedan tidigt på morgonen. Vi fick gå ut och gå en liten runda, men kom tillbaka rätt snart eftersom värkarna tog i mer och mer och jag inte orkade vara ute längre. Jag var så himla glad, för jag tänkte att det skulle gå snabbt nu, när de första fyra cm gått så pass snabbt och det kändes ju hur värkarna tog i mer nu!
När de kollade mig efter tre timmar hade det inte hänt något mer. Jag blev riktigt deppig. Det är en sak att ha ont om det gör någon nytta, men när det verkar meningslöst... Vi fortsatte kämpa, jag rörde mig, dansade och hängde på min man när värkarna kom. När det började bli allt för jobbigt fick jag bada. Men efter en stund klarade jag inte av att ligga kvar, värkarna kom med två minuters mellanrum och var väldigt intensiva. Nu hoppades vi att det i alla fall skulle ha hänt något. Men nej, när de kollade igen, nästan tio timmar efter undersökningen som jag varit öppen fyra cm vid, så var jag fortfarande bara öppen fyra cm. Deprimerande.
De beslutade att de skulle ta hål på hinnorna. De gjorde det och satte samtidigt skalpelektrod på barnets huvud, och gick sedan ut igen. Vid nästa värk ser jag hur det forsar ut mörk brungrönt vatten. Och jag blir alldeles iskall av rädsla, eftersom jag vet att det inte är ett bra tecken. Jag ringer på klockan och uskan kommer in. Jag frågar henne om fostervattnet, och hon bara avfärdar min rädsla. Trots att hon kände till min historia och visste om hur viktigt det var för mig att jag blev informerad om vad som hände. Trots detta så berättar de inte att fostervattnet är missfärgat, jag får upptäcka det själv. Och uskan vill inte svara på mina frågor, hon bara torkar upp och går sin väg igen. När hon har gått forsar det ut nya mängder av missfärgat fostervatten, och nu är jag rädd. Jag känner på mig att något inte är rätt. Gråter och ringer på klockan. BM kommer och försöker släta över. Jag säger att jag vet att det inte är ett bra tecken med missfärgat fostervatten. Hon håller med, men säger att de kommer ha extra koll på bebisen, och bl a övervaka bebisens EKG för att se att den har det bra. Jag känner mig lite lugnad.
Nu börjar värkarna bli riktigt vansinniga. Jag tänkte innan förlossningen, och förberedde mig på, att det troligen skulle göra vansinnigt ont. Men den smärtan som kom under förlossningen gick ju inte att föreställa sig i sina vildaste (mar)drömmar! Jag blev så förbannad på en BM som kom in och bad mig uppskatta min smärta på en skala där lägsta värdet var smärtfrihet och högsta värdet var den värsta tänkbara smärtan. Den värsta tänkbara smärtan är ju helt abstrakt och min tanke i den situationen var att smärtan jag upplevde då var många gånger värre än den värsta tänkbara smärtan jag kunnat tänka mig innan förlossningen. Och eftersom jag redan nått en smärta som var så många gånger värre än jag trodde smärta kunde vara så antog jag att det kunde bli ännu värre, och alltså hade jag ännu inte nått den värsta tänkbara smärtan...
Jag får ingen vila. Även om värkarna har små pauser så har jag fruktansvärt ont även i pauserna. Det känns som någon kör in en kniv i ryggen på mig. (I efterhand får jag reda på att hon legat i vidöppen hjässbjudning och att detta kan ge just förlossningsförlopp som detta: långsamt och med skarp smärta i ryggen även mellan värkarna.) Jag försöker slappna av och andas, men det går inte riktigt längre, det gör för ont. Jag börjar tappa verklighetskontakten.
Vid något tillfälle tittar uskan in och säger att jag kan använda lustgasen, ger mig masken och går ut igen. Hon visar ingenting, kontrollerar inte att jag kan använda den rätt, hon bara går ut. Jag har vansinnigt ont och vill gärna prova lustgasen, tar djupa andetag och försvinner. Allt blir grått. Men jag släpper ändå masken och kommer tillbaka, lite läskigt, och värst är det att när jag får i mig lustgasen kan jag inte längre parera värkarna och smärtan, jag blir som paralyserad av gasen. Provar två värkar till och i den tredje värken försvinner jag "på riktigt", allt börjar snurra, blir grått och svart. Jag skriker rakt ut och börjar gråta hysteriskt. Jag trodde på allvar att jag skulle dö. Efter det vägrar jag befatta mig med lustgasen igen.
Värkarna blir ännu värre och jag kan inte längre hantera dem. Jag skriker bara rakt ut, och vid ett par tillfällen är jag på väg att trilla av sängen. Efter en stund kommer BM in och övertalar mig att ta EDA. Hon säger att ingen ska behöva ha så här ont, att det inte är rimligt. Och jag håller med, jag hade inte velat ha EDA i förväg, men nu skiter jag i allt. Jag vill dö, vad som helst, bara smärtan försvinner. Det tar en liten stund sen kommer narkosläkaren. Jag blir ombedd att sitta på sängkanten med kutad rygg. Det är obekvämt och väldigt svårt att sitta still. Det gör ont när han sticker och jag rycker till.
"Du måste sitta still!" ryter han "Annars är det jättefarligt!"
BM sätter värkstimulerande dropp nu. På de fyra timmar som gått sedan de tog hål på hinnorna har jag bara öppnats ytterligare en cm, alltså sammanlagt fem cm.
En stund efter att EDAn är lagd blir det uthärdligt igen. Jag känner fortfarande värkarn, men smärtan i ryggen mellan värkarna är borta. Nu vill jag upp och röra mig. Jag ställer mig bredvid sängen och går runt lite, så långt sladdarna tillåter. Ganska snabbt kommer BM in och berordrar mig ner i sängen. Jag blir rädd, jätterädd. Bebisen mår inte bra. Under värkarn går barnets hjärtljud ner, mycket, och de vill inte återhämta sig ordenligt. När jag lägger mig på rygg blir det bättre. Men det gör ont att ligga på rygg, jag vänder mig till ena sidan. BM kommer inrusande. Tillbaka till rygg! Barnet mår inte bra när jag ligger på sidan. Men jag kan få prova ligga på andra sidan, oftast går det tydligen bättre på andra sidan. Nähä, det gick inte det heller. Jag måste ligga på rygg. Det är dessutom det som gör mest ont.
Under natten höjer BM det värkstimulerande droppet flera gånger, för att skynda på förloppet. Men varje gång hon höjer, måste hon nästan genast sänka igen, barnet mår inte bra av de starka värkarna. Hon sänker alltså en stund och ser att barnet återhämtar sig lite, och då höjer hon igen. Barnet mår sämre och hon måste sänka. Så här håller det på under flera timmar.
När det närmar sig morgonen blir barnets kurvor på Ctgn dåliga, det är en stel kurva, och alldeles för höga hjärtljud. Det konstateras att jag har fått feber, så jag får febernedsättande och intravenös antibiotika. Det tas blodprov på barnet och de är okej. Barnets puls går ner något, men är fortfarande alldeles för stel. Jag är rädd, jätterädd. Något är inte bra.
Från att jag är öppen åtta cm får jag inte längre någon EDA, de vill inte att jag ska vara bedövad när det börjar bli dags för barnet att komma ut. Vid sextiden på morgonen är jag nästan fullt öppen. Redan innan börjar de uppmana mig att försöka krysta. Jag kan inte, jag har ju inga krystvärkar! Men barnet behöver komma ut, det börjar bli stressigt i rummet och fler och fler kommer in till oss. Jag har ont igen, vansinnigt, fruktansvärt, alldeles sanslöst ont. Och jag är rädd. Ingen vill berätta vad som händer, de pratar bara över huvudet på mig.
Jag börjar få krystvärkar. Krystar allt vad jag kan. Jag är trött, jättetrött. Men jag jobbar allt vad jag kan, för barnet måste ut. Barnet mår inte bra. Fler blodprover tas. De får inte ut något blod, och måste ta om proverna. Stämningen är stressad, jag blir mer och mer rädd. Till slut, när jag krystat i tre timmar konstaterar de att barnet måste ut, det är bråttom. Hon ligger fortfarande ovanför spinae, men de beslutar sig ändå för att sätta en sugklocka, en hög klocka. Detta är i princip det ända någon säger till mig och min man under de sista timmarna
"Hon måste ut nu och vi kommer sätta en sugklocka och om det inte går blir det snitt."
Jag vill inte. Det gör så vansinnigt ont, och jag ber dem att snitta. De ignorerar mig. Nu är det tre läkare och tre eller fyra BM + flera uskor inne i rummet, sammanlagt drygt tio personer, rummet är fullt. De sätter en hög klocka, två personer lägger sig över min mage och jag blir uppmanad att krysta allt vad jag kan. (Som om jag inte redan gjort det i tre timmar...) Första värken följer hon med ner lite. Men sen går det inte. Hon fastnar. De drar ett par gånger till innan klockan släpper. Smärtan när de försöker få ut henne med sugklockan är obeskrivlig. Det är ingen idé att försöka förklara. Givetvis får jag ingen smärtlindring, precis som under föregående vidriga timmar.
När klockan släpper säger någon av uskorna vid ctgn (de har vridit undan den så att jag inte ska se, vilket givetvis gör mig ännu mer orolig.) "Varför får vi inte in några hjärtljud?"
Sen går det väldigt fort. De tar sängen och springer. Det känns helt overkligt, som man var med i något tv-program... De springer genom korridoren, någon rusar före och håller en hiss. Ingen säger något till oss. Maken hänger med bäst han kan. Upp på operation, maken lämnas givetvis utanför. I själva verket går det väldigt fort, men det känns som en evighet. Jag har starka krystvärkar, och kan omöjligt ligga still så jag försöker dra upp benen mot magen. Någon trycker ner benen mot britsen och jag får nästa panik av detta. Mängder av människor arbetar runt mig. Jag är fullkomligt skräckslagen, säker på att vårt barn håller på att dö, eller redan har dött. Jag skriker "Snälla ta ut henne NU!!!" Någon ger mig en mask framför ansiktet och säger "Andas djupa andetag i den här!" Jag andas, och somnar.
Mindre än sju minuter efter beslutet, kl 10.04, är hon ute, en våning upp i operationssalen. Min man får komma in till rummet utanför operationssalen och se på medan de arbetar med henne. Hon mår hyggligt när hon kommer ut, bättre än någon hade trott. APGar 6-7-7. Hon sugs rent, tvättas, gnuggas och får syrgas. Så fort de tar syret från henne blir hon blå. De beställer upp en kuvös från Neo och min man får hålla henne en kort sekund och lägga ner henne i kuvösen. Han följer med henne ner till intensivvården på Neo.
Jag kommer till uppvaket, där jag vaknar någon gång mellan elva och halv tolv. Jag har vansinnigt ont i magen, smärtan bränner till innan jag ens är riktigt vid medvetande. Jag förstår först inte vad som har hänt. Sedan börjar jag förstå och jag lyckas påkalla uppmärksamhet. "Ojdå! Har du redan vaknat? Vi har inte hunnit ge dig smärtstillande..." Nejtack, jag märkte liksom det... Jag frågade efter Ellen, men fick inga svar. Efter mycket tjat sa de att hon mådde bra. Jag var så lättad, så överlycklig. Låg där och föreställde mig hur min man satt med henne nere på förlossningen och väntade på att jag skulle komma. Jag funderade på vilka kläder han hade satt på henne osv, vi hade ju pratat om att det kanske skulle gå så här att jag blev sövd och han fick första tiden ensam med henne.
Efter ungefär en timme kommer min man upp till uppvaket. Han ser allvarlig ut, men jag uppfattar inte riktigt det, frågar ivrigt efter Ellen. Han berättar att hon ligger på Neo-IVA, att hon inte mår bra. Min värld rasar. Ellen hade fått ner det förorenade fostervattnet i lungorna och normalt sett är inte det någon större fara, de brukar återhämta sig snabbt. Men nu blev hon väldgit stressad under förlossningen, i många timmar kom tecken på att hon inte mådde bra och att hon blev stressad. Men de valde att bortse från alla tecknen. Så Ellen fick mekoniumaspiration (kemisk lunginflammation). Hon kunde inte syresätta sig ordentligt och blev hela tiden sämre och sämre.
Min man försökte få personalen att ta mig vägen om Neo när vi skulle tillbaka till förlossningen, men det gick inte. Jag kom tillbaka till förlossningen och låg där timme efter timme. Maken sprang mellan mig och Neo med rapporter. Ellen blev sämre. Personalen på förlossningen kommer och berättar att jag fått en stor flicka, 4290g. Och hon har långa mörka ögonfransar. Jag blir arg och ledsen, varför vet de saker om mitt barn, när jag inte fått se henne själv än? När hon var sex timmar gammal fick jag komma in till henne som hastigast. De rullade in min säng på IVA till en öppen kuvös. Där låg en stor bebis, med alldeles mörkt hår. Jag kunde inte förstå att det skulle vara mitt barn. Hon hade fullt med slangar och sladdar överallt. Och hon andades krampaktigt. Hon låg helt stilla, reagerade inte på något, bara andades med krampaktiga rosslande andetag. Jag var så rädd, varje sekund trodde jag att hon skulle dö från oss. Jag fick klappa henne lite försiktigt och vi tog ett par bilder innan jag kördes tillbaka till förlossningen. Minuten efter vi lämnade IVA intuberades Ellen, lades i respirator och sövdes, hon orkade inte längre själv.
Tillbaka på förlossningen fick vi den festliga fikabrickan. Det är nog den bittraste fika jag har ätit. Där satt vi (ja, eller låg i mitt fall...) och skulle fira att vi fått barn. Hade vi fått barn? Jag förstod ingenting, allting var bara overkligt, och för hemskt.
På kvällen får jag komma ner till Ellen på IVA igen. Sitter och tittar på henne, klappar henne lite försiktigt. Larmen tjuter hela tiden, och vi är så rädda att något ska hända. En läkare sätter sig ner med oss senare under kvällen och förklarar vad som har hänt och vad som kommer hända. Han säger att han hoppas att de ska klara henne, men han kan inte lova något. Det är väldigt sällan de får så svåra fall av mekoniumaspiration. Och då är vi ändå i Lund, hit skickas alla svåra fall från södra Sverige... Han berättar att hon ligger i respirator med 100% syrgas, men syresätter sig ändå inte riktigt bra. Han pratar om att koppla ur lungorna och lägga henne i ECMO, han pratar om någon gas man kan ge henne för att hjälpa lungorna... Vi ska inte ge upp hoppet än.
Den natten tvingas min man lämna oss på sjukhuset och åka hem. Trots att jag är ensam på mitt dubbelrum kan han inte få stanna. Jag blir ensam kvar, efter en fruktansvärd förlossning, jag kan inte röra mig själv och vår dotter kämpar för sitt liv på IVA, men han måste åka hem. Åka hem ensam, till en tom och ensam lägenhet. Det borde vara förbjudet att skicka hem en människa i den situationen!!
Jag ligger på BB, tillsammans med nyblivna mammor och nyfödda barn. (Tack och lov lyckas vi undvika att det kommer in någon med barn på "mitt" rum). Det är tortyr att höra barnen skrika. Jag har aldrig hört mitt barn skrika. Tänk om jag aldrig kommer få höra hennes röst?
Nästa morgon mår Ellen lite bättre, hon behöver "bara" 97% syrgas i respiratorn. (Det är ca 21% syre i luften vi andas.) Det känns givetvis som ett steg i rätt riktning, men skräcken släpper oss inte och även om hon hela tiden blir lite bättre så är det verkligen två steg framåt, ett steg bakåt och ibland blir det minst fem steg bakåt...
Jag har mycket ont i snittet. De smärtstillande jag får hjälper inte särskillt bra. Men eftersom jag försöker vara nere hos Ellen så mycket som möjligt så verkar inte personalen på BB bry sig så mycket om mig. På något vis känns det som att jag inte är intressant. Jag har inte något barn hos mig, jag är ledsen och har ont, jag känner mig mest till besvär. En gång när jag ringer efter mer smärtstillande kommer någon och talar om att jag minsann inte kan få mer nu, för det var för kort tid sen jag fick sist. Och så går hon igen. Flera gånger ligger jag och gråter av smärta i sängen, kan inte röra mig för jag har så vansinnigt ont. När min man är där får han till sist nog och ringer efter personalen och berättar hur ont jag har. Då blir det bättre. Någon ber tom om ursäkt och menar att jag absolut inte ska behöva ha så ont. En underbar BM börjar ge mig mina tabletter i förväg så att jag kan ta med dem ner till Ellen och inte behöver ta mig upp till BB hela tiden för smärlindring.
Efter någon dag börjar jag få ont i huvudet. Det är en obeskrivlig huvudvärk som strålar ner i ryggen. Jag kan knappt röra mig, smärtan paralyserar mig och minsta lilla rörelse skickar iväg nya blixtar av smärta. Jag berättar för personalen, men de avfärdar det med att det antagligen beror på att jag hade en så lång och jobbig förlossning, det är nog träningsvärk? Jag får Citodon och det hjälper lite, men det blir
ännu svårare för mig att orka sitta hos Ellen.
Tredje kvällen får jag hålla Ellen för första gången! Det är fasansfullt och underbart. Jag är hela tiden rädd att något jag gör ska vara farligt för henne. Hon har så många sladdar, slangar och apparater fästade vid sig att det tar en kvart att reda ut och lyfta över henne till mig. Respiratorslangarna tejpas fast i mig och i stolen... Larmen tjuter hela tiden, syresättningen går upp och ner, och jag är nervös. Men det är
ändå härligt, att få hålla sitt barn för första gången.
Fem dagar efter snittet blir jag utslängd från BB. Läkaren (som för övrigt inte ens träffat mig!) har velat skriva ut mig senast efter fyra dagar, men en BM lyckas få honom att gå med på att ha kvar mig till femte dagen. Jag har fortfarande ont, svårt att röra mig och den hemska huvudvärken är kvar. Nu ska jag bli utskriven och alltså bo hemma? Klara av att sitta hela dagarna på IVA? Trots att jag har så ONT att jag knappt kan röra mig, knappt kan sitta. Jag är arg, riktigt arg. Och i sista stunden, när vi står där med packade väskor så lyckas personalen på IVA ordna ett rum på Neo till oss. Där får vi sen sova ett par nätter till någon annan behöver det. (Rummen är främst till för ammande mammor som behöver amma sina barn på nätterna, eller som snart ska åka hem med sina barn.)
På sjunde dagen extuberas Ellen, och hon klarar sig utan respiratorn! Hon får c-pap istället, och klarar sig emellanåt med bara syre i grimma eller tratt! Samma kväll har vi vår första riktigt stund tillsammans. Vi är ensamma på Ellens rum, personalen ger oss lite utrymme för oss själva. Ellen har börjat vakna till, hon tittar på oss!!! Och hon försöker amma! Lycka!
På nionde dagen klarar hon sig i princip utan extra syre och röntgenbilderna på lungorna ser mycket bättre ut. Nu behöver hon inte intensivvård längre och hon flyttar till en vanlig Neo-sal. Där är hon sedan ytterligare en vecka för att vara under uppsikt, bli ordentligt frisk, lära sig amma osv. Den veckan är för oss föräldrar nästan lika jobbig som den första, tack vare personalen... Vi får i princip inte röra Ellen. Hon ska endast ammas (amningtränas) på schema. Vi får inte ha henne i famnen, hon ska ligga i sin balja. Det spelar ingen roll om hon är ledsen och vill upp, visar att hon vill ammas. De pratar skit bakom våra ryggar för att vi försökt amma utanför schemat. Vi ger upp, vi är för trötta och tagna efter hela den här resan för att orka kämpa.
15 dagar gammal skrivs Ellen ut från Neo, hon är frisk!
Efter förlossningen har läkaren som var med sista timmen bett om ursäkt. Sjukhuset har erkänt att de hanterade min förlossning felaktigt. Bl a trodde inte läkaren själv att det skulle fungera med en sugklocka (förutom att man överhuvudtaget inte _bör_ sätta så höga sugklockor...), de brukar inte sätta sugklocka i den situationen och normalt sett skulle jag tillfrågats. Men under min förlossning pratade ingen med mig, och mina önskemål ignorerades. Min BM övertalade läkaren att undvika snitt så länge som möjligt. Vilket var fullkomligt vansinnigt, och gav mig en fruktansvärt vidrig förlossning och höll på att kosta vår dotters liv.
Jag har också i efterhand fått reda på att den hemska huvudvärken jag hade i TVÅ veckor efter förlossningen var spinalhuvudvärk orsakad av EDAn. Detta borde givetvis personalen på BB insett, och det hade då funnits behandling för mig att få.
Jag fick en svår förlossningsdepression och drabbades av Post Traumatiskt Stress Syndrom pga det jag upplevde under förlossningen och Ellens tid på IVA/Neo. Drygt två år senare har jag med hjälp av samtalsterapi mm lyckats komma tillbaka ganska bra.
/Caroline
Min historia börjar med att jag fick ett sent missfall (i v16) och när det är så pass sent så blir det som en liten förlossning. Det hände hemma, gick mycket snabbt och var väldigt traumatiskt. Det är den värsta natten i mitt liv, när vi förlorade vårt första lilla barn. Efter missfallet blev jag väldigt dåligt bemött av nonchalanta läkare på KK, bl a glömde de att kalla mig till återbesök. Så jag fick en mycket allvarlig infektion i livmodern, höll på att dö och blev "hotad" med att jag kanske inte skulle kunna få barn efter detta.
Sen blev jag gravid igen, tack och lov, efter bara några månader. Jag hade en väldigt jobbig graviditet, både fysiskt och psykiskt. Sov dåligt eftersom jag drömde mardrömar om att jag förlorade även detta barn på samma sätt, vågade knappt gå ut eftersom jag var rädd för att börja störtblöda osv. Jag fick foglossning redan i v8 och hade svårt att röra mig hela graviditeten och svårt att sova även av den anledningen. Gick till spec-MVC både för att hålla koll på infektioner (som antagligen var anledningen till missfallet) och för att prata med en BM om min förlossningsrädsla som jag fått efter missfallet. Jag var livrädd för att barnet skulle dö. Ju närmare förlossningen vi kom dess bättre kände jag ändå att jag hade kontroll över situationen och hyffsad kontroll över mina känslor. Det fanns anteckningar från spec-MVC i min journal så att personalen på förlossningen skulle känna till min historia och kunna bemöta mig på ett bra sätt.
Bf-dagen kom och gick och jag började må sämre och sämre. Vi närmade oss årsdagen för mitt sena mf och jag var skräckslagen igen för att förlora barnet. Jag sov knappt, kunde knappt röra mig pga foglossningen osv Det enda som kändes bättre var tankarna på förlossningen, jag var inte lika rädd längre. Klart att det skulle gå bra, bara förlossningen startade någon gång. Jag hade förberett mig ordentligt, övat andning och avslappning, läst massor om förlossning för att veta och kunna vara ordentligt förberedd. Två veckor efter bf var vi på första övertidskontrollen. Jag mådde jättedåligt, sov inte, hade väldigt ont i fogarna. Läkaren avfärdade mig, barnet mådde ju bra. BM bad mig att gå ut och gå så förlossningen skulle sätta igång. Efter att jag berättat att jag knappt kunde röra mig pga fogarna?!
Två dagar senare var vi på övertidskontroll igen. Nu var jag 17 dagar över tiden, och detta var på dagen ett år efter att vi förlorade vårt första barn. Jag hade värkar, men trodde inte att det var allvar eftersom jag hade haft regelbundna värkar flera timmar varje dag sen v35, utan att något hade hänt. Den här dagen mådde jag uselt, var helt slut och orkade inte kämpa längre. Så NU reagerar de på KK, jag ska sättas igång om inget hänt om några timmar. Tack och lov (så kändes det i alla fall då) hade jag öppnats nästan fyra cm några timmar senare och vi slapp igångsättningen. Detta var mitt på måndagen, och jag hade haft ganska jobbiga värkar sedan tidigt på morgonen. Vi fick gå ut och gå en liten runda, men kom tillbaka rätt snart eftersom värkarna tog i mer och mer och jag inte orkade vara ute längre. Jag var så himla glad, för jag tänkte att det skulle gå snabbt nu, när de första fyra cm gått så pass snabbt och det kändes ju hur värkarna tog i mer nu!
När de kollade mig efter tre timmar hade det inte hänt något mer. Jag blev riktigt deppig. Det är en sak att ha ont om det gör någon nytta, men när det verkar meningslöst... Vi fortsatte kämpa, jag rörde mig, dansade och hängde på min man när värkarna kom. När det började bli allt för jobbigt fick jag bada. Men efter en stund klarade jag inte av att ligga kvar, värkarna kom med två minuters mellanrum och var väldigt intensiva. Nu hoppades vi att det i alla fall skulle ha hänt något. Men nej, när de kollade igen, nästan tio timmar efter undersökningen som jag varit öppen fyra cm vid, så var jag fortfarande bara öppen fyra cm. Deprimerande.
De beslutade att de skulle ta hål på hinnorna. De gjorde det och satte samtidigt skalpelektrod på barnets huvud, och gick sedan ut igen. Vid nästa värk ser jag hur det forsar ut mörk brungrönt vatten. Och jag blir alldeles iskall av rädsla, eftersom jag vet att det inte är ett bra tecken. Jag ringer på klockan och uskan kommer in. Jag frågar henne om fostervattnet, och hon bara avfärdar min rädsla. Trots att hon kände till min historia och visste om hur viktigt det var för mig att jag blev informerad om vad som hände. Trots detta så berättar de inte att fostervattnet är missfärgat, jag får upptäcka det själv. Och uskan vill inte svara på mina frågor, hon bara torkar upp och går sin väg igen. När hon har gått forsar det ut nya mängder av missfärgat fostervatten, och nu är jag rädd. Jag känner på mig att något inte är rätt. Gråter och ringer på klockan. BM kommer och försöker släta över. Jag säger att jag vet att det inte är ett bra tecken med missfärgat fostervatten. Hon håller med, men säger att de kommer ha extra koll på bebisen, och bl a övervaka bebisens EKG för att se att den har det bra. Jag känner mig lite lugnad.
Nu börjar värkarna bli riktigt vansinniga. Jag tänkte innan förlossningen, och förberedde mig på, att det troligen skulle göra vansinnigt ont. Men den smärtan som kom under förlossningen gick ju inte att föreställa sig i sina vildaste (mar)drömmar! Jag blev så förbannad på en BM som kom in och bad mig uppskatta min smärta på en skala där lägsta värdet var smärtfrihet och högsta värdet var den värsta tänkbara smärtan. Den värsta tänkbara smärtan är ju helt abstrakt och min tanke i den situationen var att smärtan jag upplevde då var många gånger värre än den värsta tänkbara smärtan jag kunnat tänka mig innan förlossningen. Och eftersom jag redan nått en smärta som var så många gånger värre än jag trodde smärta kunde vara så antog jag att det kunde bli ännu värre, och alltså hade jag ännu inte nått den värsta tänkbara smärtan...
Jag får ingen vila. Även om värkarna har små pauser så har jag fruktansvärt ont även i pauserna. Det känns som någon kör in en kniv i ryggen på mig. (I efterhand får jag reda på att hon legat i vidöppen hjässbjudning och att detta kan ge just förlossningsförlopp som detta: långsamt och med skarp smärta i ryggen även mellan värkarna.) Jag försöker slappna av och andas, men det går inte riktigt längre, det gör för ont. Jag börjar tappa verklighetskontakten.
Vid något tillfälle tittar uskan in och säger att jag kan använda lustgasen, ger mig masken och går ut igen. Hon visar ingenting, kontrollerar inte att jag kan använda den rätt, hon bara går ut. Jag har vansinnigt ont och vill gärna prova lustgasen, tar djupa andetag och försvinner. Allt blir grått. Men jag släpper ändå masken och kommer tillbaka, lite läskigt, och värst är det att när jag får i mig lustgasen kan jag inte längre parera värkarna och smärtan, jag blir som paralyserad av gasen. Provar två värkar till och i den tredje värken försvinner jag "på riktigt", allt börjar snurra, blir grått och svart. Jag skriker rakt ut och börjar gråta hysteriskt. Jag trodde på allvar att jag skulle dö. Efter det vägrar jag befatta mig med lustgasen igen.
Värkarna blir ännu värre och jag kan inte längre hantera dem. Jag skriker bara rakt ut, och vid ett par tillfällen är jag på väg att trilla av sängen. Efter en stund kommer BM in och övertalar mig att ta EDA. Hon säger att ingen ska behöva ha så här ont, att det inte är rimligt. Och jag håller med, jag hade inte velat ha EDA i förväg, men nu skiter jag i allt. Jag vill dö, vad som helst, bara smärtan försvinner. Det tar en liten stund sen kommer narkosläkaren. Jag blir ombedd att sitta på sängkanten med kutad rygg. Det är obekvämt och väldigt svårt att sitta still. Det gör ont när han sticker och jag rycker till.
"Du måste sitta still!" ryter han "Annars är det jättefarligt!"
BM sätter värkstimulerande dropp nu. På de fyra timmar som gått sedan de tog hål på hinnorna har jag bara öppnats ytterligare en cm, alltså sammanlagt fem cm.
En stund efter att EDAn är lagd blir det uthärdligt igen. Jag känner fortfarande värkarn, men smärtan i ryggen mellan värkarna är borta. Nu vill jag upp och röra mig. Jag ställer mig bredvid sängen och går runt lite, så långt sladdarna tillåter. Ganska snabbt kommer BM in och berordrar mig ner i sängen. Jag blir rädd, jätterädd. Bebisen mår inte bra. Under värkarn går barnets hjärtljud ner, mycket, och de vill inte återhämta sig ordenligt. När jag lägger mig på rygg blir det bättre. Men det gör ont att ligga på rygg, jag vänder mig till ena sidan. BM kommer inrusande. Tillbaka till rygg! Barnet mår inte bra när jag ligger på sidan. Men jag kan få prova ligga på andra sidan, oftast går det tydligen bättre på andra sidan. Nähä, det gick inte det heller. Jag måste ligga på rygg. Det är dessutom det som gör mest ont.
Under natten höjer BM det värkstimulerande droppet flera gånger, för att skynda på förloppet. Men varje gång hon höjer, måste hon nästan genast sänka igen, barnet mår inte bra av de starka värkarna. Hon sänker alltså en stund och ser att barnet återhämtar sig lite, och då höjer hon igen. Barnet mår sämre och hon måste sänka. Så här håller det på under flera timmar.
När det närmar sig morgonen blir barnets kurvor på Ctgn dåliga, det är en stel kurva, och alldeles för höga hjärtljud. Det konstateras att jag har fått feber, så jag får febernedsättande och intravenös antibiotika. Det tas blodprov på barnet och de är okej. Barnets puls går ner något, men är fortfarande alldeles för stel. Jag är rädd, jätterädd. Något är inte bra.
Från att jag är öppen åtta cm får jag inte längre någon EDA, de vill inte att jag ska vara bedövad när det börjar bli dags för barnet att komma ut. Vid sextiden på morgonen är jag nästan fullt öppen. Redan innan börjar de uppmana mig att försöka krysta. Jag kan inte, jag har ju inga krystvärkar! Men barnet behöver komma ut, det börjar bli stressigt i rummet och fler och fler kommer in till oss. Jag har ont igen, vansinnigt, fruktansvärt, alldeles sanslöst ont. Och jag är rädd. Ingen vill berätta vad som händer, de pratar bara över huvudet på mig.
Jag börjar få krystvärkar. Krystar allt vad jag kan. Jag är trött, jättetrött. Men jag jobbar allt vad jag kan, för barnet måste ut. Barnet mår inte bra. Fler blodprover tas. De får inte ut något blod, och måste ta om proverna. Stämningen är stressad, jag blir mer och mer rädd. Till slut, när jag krystat i tre timmar konstaterar de att barnet måste ut, det är bråttom. Hon ligger fortfarande ovanför spinae, men de beslutar sig ändå för att sätta en sugklocka, en hög klocka. Detta är i princip det ända någon säger till mig och min man under de sista timmarna
"Hon måste ut nu och vi kommer sätta en sugklocka och om det inte går blir det snitt."
Jag vill inte. Det gör så vansinnigt ont, och jag ber dem att snitta. De ignorerar mig. Nu är det tre läkare och tre eller fyra BM + flera uskor inne i rummet, sammanlagt drygt tio personer, rummet är fullt. De sätter en hög klocka, två personer lägger sig över min mage och jag blir uppmanad att krysta allt vad jag kan. (Som om jag inte redan gjort det i tre timmar...) Första värken följer hon med ner lite. Men sen går det inte. Hon fastnar. De drar ett par gånger till innan klockan släpper. Smärtan när de försöker få ut henne med sugklockan är obeskrivlig. Det är ingen idé att försöka förklara. Givetvis får jag ingen smärtlindring, precis som under föregående vidriga timmar.
När klockan släpper säger någon av uskorna vid ctgn (de har vridit undan den så att jag inte ska se, vilket givetvis gör mig ännu mer orolig.) "Varför får vi inte in några hjärtljud?"
Sen går det väldigt fort. De tar sängen och springer. Det känns helt overkligt, som man var med i något tv-program... De springer genom korridoren, någon rusar före och håller en hiss. Ingen säger något till oss. Maken hänger med bäst han kan. Upp på operation, maken lämnas givetvis utanför. I själva verket går det väldigt fort, men det känns som en evighet. Jag har starka krystvärkar, och kan omöjligt ligga still så jag försöker dra upp benen mot magen. Någon trycker ner benen mot britsen och jag får nästa panik av detta. Mängder av människor arbetar runt mig. Jag är fullkomligt skräckslagen, säker på att vårt barn håller på att dö, eller redan har dött. Jag skriker "Snälla ta ut henne NU!!!" Någon ger mig en mask framför ansiktet och säger "Andas djupa andetag i den här!" Jag andas, och somnar.
Mindre än sju minuter efter beslutet, kl 10.04, är hon ute, en våning upp i operationssalen. Min man får komma in till rummet utanför operationssalen och se på medan de arbetar med henne. Hon mår hyggligt när hon kommer ut, bättre än någon hade trott. APGar 6-7-7. Hon sugs rent, tvättas, gnuggas och får syrgas. Så fort de tar syret från henne blir hon blå. De beställer upp en kuvös från Neo och min man får hålla henne en kort sekund och lägga ner henne i kuvösen. Han följer med henne ner till intensivvården på Neo.
Jag kommer till uppvaket, där jag vaknar någon gång mellan elva och halv tolv. Jag har vansinnigt ont i magen, smärtan bränner till innan jag ens är riktigt vid medvetande. Jag förstår först inte vad som har hänt. Sedan börjar jag förstå och jag lyckas påkalla uppmärksamhet. "Ojdå! Har du redan vaknat? Vi har inte hunnit ge dig smärtstillande..." Nejtack, jag märkte liksom det... Jag frågade efter Ellen, men fick inga svar. Efter mycket tjat sa de att hon mådde bra. Jag var så lättad, så överlycklig. Låg där och föreställde mig hur min man satt med henne nere på förlossningen och väntade på att jag skulle komma. Jag funderade på vilka kläder han hade satt på henne osv, vi hade ju pratat om att det kanske skulle gå så här att jag blev sövd och han fick första tiden ensam med henne.
Efter ungefär en timme kommer min man upp till uppvaket. Han ser allvarlig ut, men jag uppfattar inte riktigt det, frågar ivrigt efter Ellen. Han berättar att hon ligger på Neo-IVA, att hon inte mår bra. Min värld rasar. Ellen hade fått ner det förorenade fostervattnet i lungorna och normalt sett är inte det någon större fara, de brukar återhämta sig snabbt. Men nu blev hon väldgit stressad under förlossningen, i många timmar kom tecken på att hon inte mådde bra och att hon blev stressad. Men de valde att bortse från alla tecknen. Så Ellen fick mekoniumaspiration (kemisk lunginflammation). Hon kunde inte syresätta sig ordentligt och blev hela tiden sämre och sämre.
Min man försökte få personalen att ta mig vägen om Neo när vi skulle tillbaka till förlossningen, men det gick inte. Jag kom tillbaka till förlossningen och låg där timme efter timme. Maken sprang mellan mig och Neo med rapporter. Ellen blev sämre. Personalen på förlossningen kommer och berättar att jag fått en stor flicka, 4290g. Och hon har långa mörka ögonfransar. Jag blir arg och ledsen, varför vet de saker om mitt barn, när jag inte fått se henne själv än? När hon var sex timmar gammal fick jag komma in till henne som hastigast. De rullade in min säng på IVA till en öppen kuvös. Där låg en stor bebis, med alldeles mörkt hår. Jag kunde inte förstå att det skulle vara mitt barn. Hon hade fullt med slangar och sladdar överallt. Och hon andades krampaktigt. Hon låg helt stilla, reagerade inte på något, bara andades med krampaktiga rosslande andetag. Jag var så rädd, varje sekund trodde jag att hon skulle dö från oss. Jag fick klappa henne lite försiktigt och vi tog ett par bilder innan jag kördes tillbaka till förlossningen. Minuten efter vi lämnade IVA intuberades Ellen, lades i respirator och sövdes, hon orkade inte längre själv.
Tillbaka på förlossningen fick vi den festliga fikabrickan. Det är nog den bittraste fika jag har ätit. Där satt vi (ja, eller låg i mitt fall...) och skulle fira att vi fått barn. Hade vi fått barn? Jag förstod ingenting, allting var bara overkligt, och för hemskt.
På kvällen får jag komma ner till Ellen på IVA igen. Sitter och tittar på henne, klappar henne lite försiktigt. Larmen tjuter hela tiden, och vi är så rädda att något ska hända. En läkare sätter sig ner med oss senare under kvällen och förklarar vad som har hänt och vad som kommer hända. Han säger att han hoppas att de ska klara henne, men han kan inte lova något. Det är väldigt sällan de får så svåra fall av mekoniumaspiration. Och då är vi ändå i Lund, hit skickas alla svåra fall från södra Sverige... Han berättar att hon ligger i respirator med 100% syrgas, men syresätter sig ändå inte riktigt bra. Han pratar om att koppla ur lungorna och lägga henne i ECMO, han pratar om någon gas man kan ge henne för att hjälpa lungorna... Vi ska inte ge upp hoppet än.
Den natten tvingas min man lämna oss på sjukhuset och åka hem. Trots att jag är ensam på mitt dubbelrum kan han inte få stanna. Jag blir ensam kvar, efter en fruktansvärd förlossning, jag kan inte röra mig själv och vår dotter kämpar för sitt liv på IVA, men han måste åka hem. Åka hem ensam, till en tom och ensam lägenhet. Det borde vara förbjudet att skicka hem en människa i den situationen!!
Jag ligger på BB, tillsammans med nyblivna mammor och nyfödda barn. (Tack och lov lyckas vi undvika att det kommer in någon med barn på "mitt" rum). Det är tortyr att höra barnen skrika. Jag har aldrig hört mitt barn skrika. Tänk om jag aldrig kommer få höra hennes röst?
Nästa morgon mår Ellen lite bättre, hon behöver "bara" 97% syrgas i respiratorn. (Det är ca 21% syre i luften vi andas.) Det känns givetvis som ett steg i rätt riktning, men skräcken släpper oss inte och även om hon hela tiden blir lite bättre så är det verkligen två steg framåt, ett steg bakåt och ibland blir det minst fem steg bakåt...
Jag har mycket ont i snittet. De smärtstillande jag får hjälper inte särskillt bra. Men eftersom jag försöker vara nere hos Ellen så mycket som möjligt så verkar inte personalen på BB bry sig så mycket om mig. På något vis känns det som att jag inte är intressant. Jag har inte något barn hos mig, jag är ledsen och har ont, jag känner mig mest till besvär. En gång när jag ringer efter mer smärtstillande kommer någon och talar om att jag minsann inte kan få mer nu, för det var för kort tid sen jag fick sist. Och så går hon igen. Flera gånger ligger jag och gråter av smärta i sängen, kan inte röra mig för jag har så vansinnigt ont. När min man är där får han till sist nog och ringer efter personalen och berättar hur ont jag har. Då blir det bättre. Någon ber tom om ursäkt och menar att jag absolut inte ska behöva ha så ont. En underbar BM börjar ge mig mina tabletter i förväg så att jag kan ta med dem ner till Ellen och inte behöver ta mig upp till BB hela tiden för smärlindring.
Efter någon dag börjar jag få ont i huvudet. Det är en obeskrivlig huvudvärk som strålar ner i ryggen. Jag kan knappt röra mig, smärtan paralyserar mig och minsta lilla rörelse skickar iväg nya blixtar av smärta. Jag berättar för personalen, men de avfärdar det med att det antagligen beror på att jag hade en så lång och jobbig förlossning, det är nog träningsvärk? Jag får Citodon och det hjälper lite, men det blir
ännu svårare för mig att orka sitta hos Ellen.
Tredje kvällen får jag hålla Ellen för första gången! Det är fasansfullt och underbart. Jag är hela tiden rädd att något jag gör ska vara farligt för henne. Hon har så många sladdar, slangar och apparater fästade vid sig att det tar en kvart att reda ut och lyfta över henne till mig. Respiratorslangarna tejpas fast i mig och i stolen... Larmen tjuter hela tiden, syresättningen går upp och ner, och jag är nervös. Men det är
ändå härligt, att få hålla sitt barn för första gången.
Fem dagar efter snittet blir jag utslängd från BB. Läkaren (som för övrigt inte ens träffat mig!) har velat skriva ut mig senast efter fyra dagar, men en BM lyckas få honom att gå med på att ha kvar mig till femte dagen. Jag har fortfarande ont, svårt att röra mig och den hemska huvudvärken är kvar. Nu ska jag bli utskriven och alltså bo hemma? Klara av att sitta hela dagarna på IVA? Trots att jag har så ONT att jag knappt kan röra mig, knappt kan sitta. Jag är arg, riktigt arg. Och i sista stunden, när vi står där med packade väskor så lyckas personalen på IVA ordna ett rum på Neo till oss. Där får vi sen sova ett par nätter till någon annan behöver det. (Rummen är främst till för ammande mammor som behöver amma sina barn på nätterna, eller som snart ska åka hem med sina barn.)
På sjunde dagen extuberas Ellen, och hon klarar sig utan respiratorn! Hon får c-pap istället, och klarar sig emellanåt med bara syre i grimma eller tratt! Samma kväll har vi vår första riktigt stund tillsammans. Vi är ensamma på Ellens rum, personalen ger oss lite utrymme för oss själva. Ellen har börjat vakna till, hon tittar på oss!!! Och hon försöker amma! Lycka!
På nionde dagen klarar hon sig i princip utan extra syre och röntgenbilderna på lungorna ser mycket bättre ut. Nu behöver hon inte intensivvård längre och hon flyttar till en vanlig Neo-sal. Där är hon sedan ytterligare en vecka för att vara under uppsikt, bli ordentligt frisk, lära sig amma osv. Den veckan är för oss föräldrar nästan lika jobbig som den första, tack vare personalen... Vi får i princip inte röra Ellen. Hon ska endast ammas (amningtränas) på schema. Vi får inte ha henne i famnen, hon ska ligga i sin balja. Det spelar ingen roll om hon är ledsen och vill upp, visar att hon vill ammas. De pratar skit bakom våra ryggar för att vi försökt amma utanför schemat. Vi ger upp, vi är för trötta och tagna efter hela den här resan för att orka kämpa.
15 dagar gammal skrivs Ellen ut från Neo, hon är frisk!
Efter förlossningen har läkaren som var med sista timmen bett om ursäkt. Sjukhuset har erkänt att de hanterade min förlossning felaktigt. Bl a trodde inte läkaren själv att det skulle fungera med en sugklocka (förutom att man överhuvudtaget inte _bör_ sätta så höga sugklockor...), de brukar inte sätta sugklocka i den situationen och normalt sett skulle jag tillfrågats. Men under min förlossning pratade ingen med mig, och mina önskemål ignorerades. Min BM övertalade läkaren att undvika snitt så länge som möjligt. Vilket var fullkomligt vansinnigt, och gav mig en fruktansvärt vidrig förlossning och höll på att kosta vår dotters liv.
Jag har också i efterhand fått reda på att den hemska huvudvärken jag hade i TVÅ veckor efter förlossningen var spinalhuvudvärk orsakad av EDAn. Detta borde givetvis personalen på BB insett, och det hade då funnits behandling för mig att få.
Jag fick en svår förlossningsdepression och drabbades av Post Traumatiskt Stress Syndrom pga det jag upplevde under förlossningen och Ellens tid på IVA/Neo. Drygt två år senare har jag med hjälp av samtalsterapi mm lyckats komma tillbaka ganska bra.
/Caroline
onsdag, april 19, 2006
Vaddå "gick ju bra"?
Det här är ur ett brev som jag skrev en tid efter kejsarsnittet med Noah (långdragen förlossning som slutade i akutsnitt. Vidöppet läge.)
"Är så arg idag över det här med snittet med Noah. Ganska ofta säger folk jag stöter på att ”jo, förlossningen var ju jobbig, men h*n är ju i alla fall frisk...” (om sina förlossningar alltså. Hade det vart om min hade jag troligtvis slagit till nån). Jag fattar ingenting! Vaddå frisk? På vilket sätt blir alltihop bättre av att det kunde ha varit värre? Det hjälper ju inte MIG att Noah är frisk o pigg och fullgången, jag vill ju helst av allt drabbas av minnesförlust ändå, känner mig så fruktansvärt ledsen o trampad på. Klart att jag är glad att han mår bra, men det ändrar ju ingenting. Det var en fruktansvärd upplevelse, och jag kommer ju aldrig att få föda nåt barn "på riktigt" ändå. Trots att han mår bra..."
Eklampsi (kramper pga havandeskapsförgiftning)
Samuel föddes i vecka 34+4, fem och en halv vecka för tidigt. Jag hade länge anat att något var fel, men ville inte tro på det. Det jag var allra mest rädd för av allt som kunde gå fel var havandeskapsförgiftning. Jag vet inte varför, men det var som en fobi. Jag gjorde allt för att bevisa för mig själv att jag inte hade några symptom på DET, i alla fall.
Runt vecka 30 började jag känna mig yr och få overklighetskänslor när jag ätit, men ingen kunde förklara varför. Jag hade redan tid till glukosbelasning, och trodde att det kanske var graviditetsdiabetes som visade sig, men belastningen gick hur bra som helst. Jag var ganska svullen om hela kroppen, men jag antog att det skulle vara så, och jag reagerade inte särskilt på det, speciellt som barnmorskan mer eller mindre viftade bort det när jag klagade. Jag gick till min vanliga MVC-tid, och då hade jag spår av äggvita i urinen, och blodtrycket var ganska mycket lägre än det brukade vara. Barnmorskan trodde att det helt enkelt kommit skräp i provet och vi bestämde en tid tre veckor senare.
Någonstans här började jag att må illa igen. Jag hade ju spytt som en räv de fem första månaderna av graviditeten, så jag tänkte bara "synd att det kom tillbaka" och ryckte på axlarna. På påskdagen eller annandag påsk fick jag fruktansvärt ont i magen, så ont att jag nästan svimmade, och jag kräktes oavbrutet i flera timmar. Värken höll i sig något dygn, jag tror att jag kanske hade feber, men sedan gick det över. Jag antog att det var matförgiftning, för jag hade ätit en rest av potatissoppa som ingen annan ätit, och det vara bara jag som var sjuk.
Efter det gick det bara utför med mig. Jag fortsatte att må illa, kräktes ibland. För första gången under graviditeten började jag själv tycka att jag mådde dåligt. Det luktade starkt och konstigt när jag kissade. Svetten luktade konstigt. Jag var trött och andfådd, kände mig yr och hängig. Jag reagerade fortfarande inte speciellt, att känna sig trött och less i åttonde månaden hörde till, trodde jag.
Torsdagen den 15 april mådde jag riktigt dåligt. Jag var yr och hade ont i huvudet och mådde illa. Jag försökte få tag på min barnmorska, men telefontiden var slut. Min man ringde till vårdcentralen, och en sköterska svarade att det var möjligt att jag hade för lågt blodtryck. Hon sade att det var rätt vanligt, och att jag borde komma in dagen därpå och mäta blodtrycket. På fredagen var mvc stängt, och jag mådde bättre, så jag struntade i att åka in. "För lågt blodtryck har ingen dött av" tänkte jag, och kände mig lättad eftersom jag visste att ett av symptomen på havandeskapsförgiftning var högt blodtryck, inte lågt. Jag skulle till MVC på måndagen.
På lördagen när jag vaknade mådde jag verkligen helkasst. Jag hade otroligt ont i huvudet och var jättetrött. Jag hade lovat att spela piano på ett dop, och jag väntade bara på att dagen skulle gå, så att jag kunde få det överstökat. Jag var ganska rastlös av den sprängande huvudvärken och gick runt lite i trädgården, för att se hur långt våren kommit. När jag stod uppe vid terassodlingen vi hade såg jag plötsligt ett konstigt mönster, som en cirkel med schackrutor i, framför ögonen. Mönstret flyttade sig med blicken och skymde en del av sikten. Oavsett vilket öga jag tittade med såg jag mönstret, så jag slöt mig till att det inte satt i ögonen utan i hjärnan. "Det går väl över" tänkte jag. Redan då borde jag förstås ha reagerat, men när man får havandeskapsförgiftning svullnar även hjärnan och man tänker inte särskilt bra, utan kan konstigt nog tycka att man mår hur bra som helst.
Min man var ute och jobbade med bilen. Jag gick en sväng och tittade till hönsen, när plötsligt vänster synfält försvann. Maken kom mig till mötes, och jag såg bara halva hans ansikte. Den andra halvan fanns bara inte där, på något konstigt sätt. Det var inte svart eller så, men hur jag än försökte kunde jag inte se den andra halvan av ansiktet. Jag blev rejält rädd och han tyckte (förstås) att vi kanske borde åka till akuten om jag mådde så dåligt. Men jag ville inte, utan gick in för att lägga mig och vila.
Jag hade knappt kommit inomhus förrän jag började att kräkas, sådär häftigt som jag gjort några veckor tidigare. Jag fick precis lika ont i magen och mådde fruktansvärt dåligt. Då ändrade jag mig, insåg att det här inte skulle gå över. Jag skickade ner äldsta flickan, som precis skulle fylla 15 år, för att be pappa komma upp och säga att jag ville åka in till sjukhuset ändå. Han kom in, och jag gjorde mig beredd att åka. Maken skulle ringa akuten, men han fick en stark känsla av att han borde ringa en barnmorska som bodde i byn i stället. Jag tyckte att det var dumt att störa henne, på hennes lediga dag och allt, men han envisades. Han ringde upp henne och berättade om tunnelseendet och allt det andra. Hon insåg genast allvaret i situationen, och kommenderade honom att ringa förlossningen på en gång.
"Sedan åker ni in. Oavsett vad de säger!" sade hon.
På förlossningen höll de med om att jag skulle komma in på en gång. Jag hade klätt på mig och tagit fram mvc-journalen, äldsta dottern gick ner för att låsa upp bilen åt mig och jag skulle bara ringa och säga att jag inte kunde komma till dopet och spela. Jag gick fram till köksbordet och skulle sätta mig ner på stolen som jag tyckte stod i kortänden, det var bara det att det inte fanns någon stol där alls... jag ramlade rätt ner på golvet. Min man hjälpte mig upp och satte ner mig på en stol, men jag kunde nästan inte pricka rätt då heller. Jag försökte låtsas som ingenting, och skrattade bort det hela.
När jag sedan skulle slå telefonnumret GICK det bara inte. Jag såg numret i telefonboken, såg siffrorna på telefonen, förstod det hela utmärkt, men jag visste liksom inte hur jag skulle göra med armen och fingrarna. Jag tvekade med armen i luften ett ögonblick, sedan sade jag "Jag kan inte slå numret.". Bara att tala, att forma orden var besvärligt nu, och jag började bli riktigt, riktigt rädd, men jag trodde ändå att han skulle förstå hur det var fatt fast jag inte kunde förklara. "Jag gör det åt dig." sade han. Han trodde att jag bara inte såg siffrorna ordentligt. Han slog numret, när jag plötsligt kände hur jag började skaka armarna. Jag klämde fram ett "Hjälp!", sedan började jag skaka i hela kroppen. Jag tänkte, ganska lugnt ändå, "Nu dör jag". Jag var faktiskt inte ett dugg rädd, mest beklagande. Så slog det mig att min babys liv var i fara, och jag blev livrädd. "Käre Gud, rädda mitt barn!" bad jag desperat "Låt mig dö i stället, men rädda mitt barn!". Jag tycker mig minnas att jag började resa mig, sedan var det som om hela synfältet drogs ihop i en virvel och jag ramlade baklänges och allt blev svart.
(Jag förlorade medvetandet och krampade ungefär 15-20 minuter. Under tiden kom en Prio-1-bil med syrgas och en ambulans. De som såg bilarna fara genom byn säger att de lättade i guppen och sladdade på raksträckorna. Ambulansen hade precis kommit fram när jag började vakna. )
När jag öppnade ögonen var rummet fullt med folk. Jag låg på golvet i köksöppningen, och jag levde! Det stod fem män i räddningsklädsel omkring mig... Hjärnan gick på högvarv. Var jag verkligen vaken? Ja, detta var ingen dröm. Såg jag dubbelt? Nej, definitivt inte. "Så HUR fick de plats i ambulansen?", undrade jag "och hur ska JAG få plats i ambulansen?" (Alla som känner mig skrattar här, det här resonemanget är så typiskt mig). Nu kände jag mig i alla fall trygg, jag levde och skulle fortsätta leva, eftersom ambulansen i alla fall hunnit ut. Det tar minst 25 minuter från lasarettet till vår lilla by om man håller hastighetsbegränsningarna... Någonstans skymtade jag något av barnen. "Nej!" tänkte jag. "TA BORT BARNEN, låt dem slippa se detta!". Men jag kunde inte säga något.
Sedan började jag lägga märke till att min kropp fortfarande skakade. En av ambulanskillarna försökte sätta en spruta i högerarmen på mig. Jag tror att det var en sådan kanyl som man sätter dropp i. Det gick inte så bra, eftersom högerarmen hela tiden viftade, och resten av kroppen ville resa sig... "Vad heter hon?" (Jaså, du måste ha kommit precis innan jag vaknade...) "Tina." - "Tina! Tina! Hör du mig?" (Högt och tydligt. Jag är inte döv eller så, det bara rycker i mig.) "Tina, jag ska sticka dig i armen." (Jag vet, det har du hållit på med ett tag nu.) "Håll armen stilla nu" (Stick på du bara, ju fortare desto bättre, jag behöver verkligen medicin) "Nej, res dig inte, försök att ligga stilla!" (Jag försöker ju. Stick nu då!) "Håll armen stilla bara." (Jag har fattat, grabben, stick in sprutan och stå inte där och tjafsa!).
Och jag försökte verkligen hålla mig stilla så han skulle kunna sticka rätt, gång på gång, Det gick rätt bra i någon sekund eller så. Sedan tröt koncentrationen, armen for upp i luften och kroppen började resa sig, fast jag inte alls ville stå upp. Jag kunde inte tala eller på något sätt visa att jag förstod vad han sade, och den eländiga armen for iväg så fort jag inte höll nere den med ren viljestyrka. Det var som om jag var en fånge inne i min kropp, och den gjorde som den ville utan att fråga mig först. Jag hörde, såg, kände, förstod allt som skedde, men kunde inte på något sätt påverka det. Det var oerhört obehagligt, och lång tid efteråt kände jag mig som om jag var inspärrad i en kropp som kunde svika mig när som helst. Det var nog den värsta sviten av eklampsin för min del.
Till slut (rätt snart faktiskt) gav de upp med att få in sprutan, i stället lyfte de upp mig på båren, spände fast mig (jag krampade fortfarande lite, men det avtog mer och mer) och gav mig en spruta i benet, en sådan som man slår in. Stesolid, tror jag att de sade. I journalen står det att jag fick den rektalt, men det stämmer inte med vad jag minns, och jag har aldrig fått en sådan spruta som man slår in varken förr eller senare, så jag vet inte hur jag skulle kunna minnas det annars. Sedan rullade de ut mig till ambulansen och lastade i mig, och började ge mig syrgas. Syrgasmasken luktade illa, men jag visste att jag behövde det extra syret. Min man sade till ambulansföraren att han skulle köra mig direkt till förlossningen, för det var dit vi var på väg och där de väntade mig, och inte på akuten. Föraren ringde upp någon, och de konfirmerade att jag skulle till förlossningen. (Jag tänkte: stå inte här och häng, ta hand om barnen!) Som genom tankeläsning sade maken till killarna att han skulle se till att barnen (de äldre flickorna alltså, minstingen var hos en kompis) kom till sin mamma, lugna dem och sedan komma efter till sjukhuset. Sedan vände han sig till mig.
"Älskling, jag kan inte följa med dig nu, jag måste ta hand om flickorna. Jag kör dem till deras mamma och sedan får jag sitta och prata med dem ett tag." (Bra! Tankeläsningen funkar ibland, i alla fall...) "Jag måste ta hand om barnen." (Javisst, självklart.) "Jag åker med flickorna till deras mamma nu." (Ja åk du, jag har liksom lite bråttom själv... och jag börjar bli irriterad) "Jag kommer efter i bilen." (Åk iväg karlslok, stå inte här och häng! TA HAND OM BARNEN, de behöver sin pappa nu!) Jag vet inte hur jag fick honom att fatta att jag förstod, men till slut gick det upp för honom i alla fall. Ambulansen körde iväg. Jag ville så gärna tacka killen som satt bak med mig, han var så oerhört lugn och trygg och jag kände verkligen att jag var i goda händer. "Nej, försök inte prata nu!" sade han, men jag klämde fram ett "Tack" i alla fall. Jag har ingen aning om ifall det var begripligt eller ej. Troligtvis inte. Resan gick lugnare än jag hade trott, inga sirener eller så vad jag märkte. Jag var så oerhört trött, så jag bara låg där och vilade mig och andades i den illaluktande syrgasmasken, som stank plast så jag ville kräkas...
När vi kom in till sjukhuset körde ambulanskillarna upp mig på bår till förlossningen. De hade knappt lämnat rummet förrän min man kom. Jag tyckte själv att jag var vid fullt medvetande, men förstod av omgivningens sätt att reagera att jag antagligen svarade väldigt långsamt på frågor och inte gjorde ett särskilt vaket intryck. Det retade mig. Jag hade svårt att uttryckta mig, och det var skönt att maken i alla fall fanns där och kunde prata i mitt ställe.
Stora delar av tiden har jag bara vaga minnen av. Det var mycket folk, mycket spring, många frågor att svara på, massor av prover att ta - och jag var så väldigt, väldigt trött. Den kvinnliga förlossningsläkaren beordrade ett antal prover. Sköterskorna försökte sticka mig, men en efter en misslyckades de. Till slut ringde de efter en narkossköterska... Hon kom, antagligen oerhört snabbt. ”Du kommer att få ett fult blåmärke!” anmärkte hon, och satte sedan i en kanyl. Myckert riktigt fick jag ett rejält blåmärke sedan, ett av de värsta jag sett, men proverna blev i alla fall tagna. Maken har berättat att jag var så svullen i ansikte och hela kroppen att jag nästan inte gick att känna igen. Så att ingen annan lyckades få i en nål i nån arm är snarare ett bevis på narkossköterskans skicklighet än på att de andra var dåliga på något sätt. Jag fick magnesiumdropp för att motverka kramperna och minska risken för fler anfall.
En manlig överläkare hade kommit in också, han var upprörd - på gränsen till rasande - i ett hörn av rummet: ”Men det här måste de ju ha sett! Det är ju helt tydligt!” hörde jag honom utbrista till någon bredvid sig, medan han bläddrade i min MVC-journal. Han kom i alla fall fram, helt sansad vad jag kunde avgöra, och pratade med oss. Han sade att det inte gick att avgöra just nu vilka hjärnskador jag eventuellt fått av krampandet, men att jag antagligen skulle ha det jobbigt något halvår framöver, vara lättirriterad och kanske ha svårt för sådant jag brukade kunna, som namn och räkning och sådant. Han sade att om man får ett stort epilepsianfall, ett Grand Mal, varar det i fem minuter, i värsta fall. Jag hade krampat i minst femton minuter. I förlossningsjournalen står det att ”graviditeten hittills varit normal”, så jag vet fortfarande inte vad det var han reagerade så starkt på i den. Kanske var det bara chocken att det gått så långt som till eklampsi utan att någon märkt något innan.
Den kvinnliga läkaren förklarade att de inte kunde göra något mer, barnet måste ut för att jag skulle kunna bli frisk. Hon undersökte mig för att se om det kunde bli en vanlig förlossning. ”Nej, du är bara öppen 2 cm.” sade hon. ”Det går inte, det blir kejsarsnitt. Vill du vara vaken eller sova?” Jag blev helt tagen, kunde inte ens svara, bara titta desperat på min man. ”Hon vill vara vaken.” sade han. Och det ville jag också.
Sedan gick det fort. Maken fick någon sorts överdragskläder och en ful operationsmössa att ta på sig, över sina oljiga bilmekarkläder. Jag tror han hade handskar också. Jag rullades iväg till operationssalen. Det var mycket folk där, trots att rummet var ganska litet. Två läkare som skulle göra själva snittet, samma två som jag redan pratat med. Ett par operationssköterskor, ett par barnmorskor, en narkosläkare och en narkossköterska, en barnläkare och två barnsköterskor från neonatalavdelningen, avdelningen för för tidigt födda barn. Och så jag och maken. Alla var väldigt proffsiga, de pratade med mig (trots att jag inte kunde svara särskilt bra), presenterade sig, talade om varför de var där och vad som skulle hända. Jag kände mig väldigt trygg, men orolig för att få se bebisen. På något sätt hade jag fått för mig att den skulle se ut som ett ungt foster, en liten alien, inte som ett barn. Jag trodde att jag skulle tycka att den var ful och inte vilja ha den när den väl var född.
Det allra läskigaste var ryggbedövningen. Jag har aldrig varit så modig i hela mitt liv som när jag satt där helt stilla trots att jag var livrädd för den jättelånga sprutan. Sedan tog det en liten stund innan bedövningen tog riktigt, men det kändes antagligen längre än det var, någon minut på sin höjd. Läkarna kollade att känseln var borta upp till brösten ungefär, sedan hängde någon för ett förhänge. Jag tror att de måste ha börjat snitta på en gång.
Efter några minuter sade en barnmorska ”Nu kommer det att kännas lite jobbigt, som om de drar i dig.” Det kändes mycket riktigt ganska jobbigt, men gjorde inte alls ont. Det höll fortfarande på när jag plötsligt hörde någon säga (i vänstra hörnet snett bakom mig):
”En så'n fin liten pojke!”
Jag och maken blev helt förvånade, vi hade inte märkt att de tog ut barnet. Vi hade fått en son, och han levde och mådde efter omständigheterna ganska bra. Han skrek inte, bara pep som en liten mus. Barnläkaren daskade försiktigt på honom:
”Kom igen nu då, bättre kan du.”
Så kom han fram med den lilla, lilla bebisen, och visst, han såg inte ut som en nyfödd, snarare som en liten gubbe. Inget babyhull, lite mager och rynkig. Jag tyckte att han var det vackraste jag någonsin sett (och jag var så glad att han inte var en ful liten alien). ”Så fin han är!” sade jag, och strök försiktigt på benet, det var så långt jag nådde och vågade. Bebin slog ut med armarna där han låg i doktorns händer, det betydde att han tyckte illa om att ligga på rygg och kände sig orolig och osäker. Hade jag kännt honom bättre hade jag sett att han var helt chockad. Men det visste jag inte då, eftersom jag ju inte träffat honom förut.
Barnläkaren började förklara att de behövde ta med sig barnet till neonatalavdelningen för att kunna ta hand om honom riktigt. Han upprepade sig massa gånger, antagligen för att han ville vara säker på att det kändes OK för mig. Jag tyckte att han stod och svamlade i stället för att ta hand om mitt barn! Jag blev irriterad invärtes, så jag drog till med ”Jag litar på dig.”, för att få honom att fatta och gå. Det är en ganska effektiv fras när det gäller män. Min man följde med, för att vara med bebisen.
Maken säger att de sövde mig när de skulle sy ihop snittet, men det har jag inget minne av. Jag minns att jag vaknade på IVA, så han har säkert rätt. Där fick jag ligga med en sköterska i rummet hela tiden och en automatisk blodtrycksmätare som mätte trycket var femtonde minut. Det gjorde ont. Jag minns inte hur länge jag låg där, men det var flera timmar, tills bedövningen släppte helt. Sedan blev jag flyttad tillbaka till förlossningsavdelningen.
Det här var på lördag eftermiddag. Söndagen och halva måndagen försvann i halvdvala, jag sov och var vaken om vartannat. Blodtrycket ville inte riktigt sjunka, och läkarna var förvånde, och lite bekymrade. De gav mig både det ena och det andra i dropp, men inget hände. Så, helt plötsligt, fick jag ett rejält blodtrycksfall medan jag satt och åt lite grann. Jag höll på att börja krääkas och svimmade nästan. Några sköterskor kom in och fällde ner sängen, så jag mådde bättre. Ingen fattade varför trycket sjunkit nu så plötsligt, men det var ju bra att det gick ner i alla fall.
Jag fick komma upp och duscha av mig, när jag mådde rätt bra. De envisades med att köra mig i rullstol ner till neonatalen, det kändes fånigt för jag tyckte själv att jag var frisk. Jag fick flytta in på BB, i ett eget rum, tack och lov. Det var hemskt att se alla lyckliga mammor som fick ha sina små bebisar hos sig. Jag hade inte ont i såret speciellt, men tog pliktskyldigast mina Alvedon, för att barnmorskorna tjatade. För varje dag, nästan varje timme, mådde jag bättre. Svullnaden i kroppen gick ner, och jag tillbringade all vaken tid med att sitta känguru, pumpa och sondmata vår ”lilla råtta”, som fortfarande bara pep och aldrig någonsin skrek. På torsdagen blev jag utskriven och fick åka hem från BB. Samuel blev kvar i ungefär tre veckor, sedan fick han också komma hem, men det är en helt annan historia.
Jag har läst att eklampsi betyder ”blixt från klar himmel” på grekiska. Om det stämmer eller ej vet jag inte, men det är en passande beskrivning. Mina symptom försvann fortare än de kommit. Efter sex veckor var jag på efterkontroll på sjukhuset. ”Vi förstår ingenting.” sade den kvinnliga överläkaren som undersökte mig. ”Du borde ha haft skador av syrebristen när du krampade - hjärnskador, skador på inre organ... men det finns ingenting. Du är kärnfrisk!” Och det var jag. Men varje år gråter jag på Samuels födelsedag och tänker på dagen då han borde ha fötts i stället.
/Tina
Runt vecka 30 började jag känna mig yr och få overklighetskänslor när jag ätit, men ingen kunde förklara varför. Jag hade redan tid till glukosbelasning, och trodde att det kanske var graviditetsdiabetes som visade sig, men belastningen gick hur bra som helst. Jag var ganska svullen om hela kroppen, men jag antog att det skulle vara så, och jag reagerade inte särskilt på det, speciellt som barnmorskan mer eller mindre viftade bort det när jag klagade. Jag gick till min vanliga MVC-tid, och då hade jag spår av äggvita i urinen, och blodtrycket var ganska mycket lägre än det brukade vara. Barnmorskan trodde att det helt enkelt kommit skräp i provet och vi bestämde en tid tre veckor senare.
Någonstans här började jag att må illa igen. Jag hade ju spytt som en räv de fem första månaderna av graviditeten, så jag tänkte bara "synd att det kom tillbaka" och ryckte på axlarna. På påskdagen eller annandag påsk fick jag fruktansvärt ont i magen, så ont att jag nästan svimmade, och jag kräktes oavbrutet i flera timmar. Värken höll i sig något dygn, jag tror att jag kanske hade feber, men sedan gick det över. Jag antog att det var matförgiftning, för jag hade ätit en rest av potatissoppa som ingen annan ätit, och det vara bara jag som var sjuk.
Efter det gick det bara utför med mig. Jag fortsatte att må illa, kräktes ibland. För första gången under graviditeten började jag själv tycka att jag mådde dåligt. Det luktade starkt och konstigt när jag kissade. Svetten luktade konstigt. Jag var trött och andfådd, kände mig yr och hängig. Jag reagerade fortfarande inte speciellt, att känna sig trött och less i åttonde månaden hörde till, trodde jag.
Torsdagen den 15 april mådde jag riktigt dåligt. Jag var yr och hade ont i huvudet och mådde illa. Jag försökte få tag på min barnmorska, men telefontiden var slut. Min man ringde till vårdcentralen, och en sköterska svarade att det var möjligt att jag hade för lågt blodtryck. Hon sade att det var rätt vanligt, och att jag borde komma in dagen därpå och mäta blodtrycket. På fredagen var mvc stängt, och jag mådde bättre, så jag struntade i att åka in. "För lågt blodtryck har ingen dött av" tänkte jag, och kände mig lättad eftersom jag visste att ett av symptomen på havandeskapsförgiftning var högt blodtryck, inte lågt. Jag skulle till MVC på måndagen.
På lördagen när jag vaknade mådde jag verkligen helkasst. Jag hade otroligt ont i huvudet och var jättetrött. Jag hade lovat att spela piano på ett dop, och jag väntade bara på att dagen skulle gå, så att jag kunde få det överstökat. Jag var ganska rastlös av den sprängande huvudvärken och gick runt lite i trädgården, för att se hur långt våren kommit. När jag stod uppe vid terassodlingen vi hade såg jag plötsligt ett konstigt mönster, som en cirkel med schackrutor i, framför ögonen. Mönstret flyttade sig med blicken och skymde en del av sikten. Oavsett vilket öga jag tittade med såg jag mönstret, så jag slöt mig till att det inte satt i ögonen utan i hjärnan. "Det går väl över" tänkte jag. Redan då borde jag förstås ha reagerat, men när man får havandeskapsförgiftning svullnar även hjärnan och man tänker inte särskilt bra, utan kan konstigt nog tycka att man mår hur bra som helst.
Min man var ute och jobbade med bilen. Jag gick en sväng och tittade till hönsen, när plötsligt vänster synfält försvann. Maken kom mig till mötes, och jag såg bara halva hans ansikte. Den andra halvan fanns bara inte där, på något konstigt sätt. Det var inte svart eller så, men hur jag än försökte kunde jag inte se den andra halvan av ansiktet. Jag blev rejält rädd och han tyckte (förstås) att vi kanske borde åka till akuten om jag mådde så dåligt. Men jag ville inte, utan gick in för att lägga mig och vila.
Jag hade knappt kommit inomhus förrän jag började att kräkas, sådär häftigt som jag gjort några veckor tidigare. Jag fick precis lika ont i magen och mådde fruktansvärt dåligt. Då ändrade jag mig, insåg att det här inte skulle gå över. Jag skickade ner äldsta flickan, som precis skulle fylla 15 år, för att be pappa komma upp och säga att jag ville åka in till sjukhuset ändå. Han kom in, och jag gjorde mig beredd att åka. Maken skulle ringa akuten, men han fick en stark känsla av att han borde ringa en barnmorska som bodde i byn i stället. Jag tyckte att det var dumt att störa henne, på hennes lediga dag och allt, men han envisades. Han ringde upp henne och berättade om tunnelseendet och allt det andra. Hon insåg genast allvaret i situationen, och kommenderade honom att ringa förlossningen på en gång.
"Sedan åker ni in. Oavsett vad de säger!" sade hon.
På förlossningen höll de med om att jag skulle komma in på en gång. Jag hade klätt på mig och tagit fram mvc-journalen, äldsta dottern gick ner för att låsa upp bilen åt mig och jag skulle bara ringa och säga att jag inte kunde komma till dopet och spela. Jag gick fram till köksbordet och skulle sätta mig ner på stolen som jag tyckte stod i kortänden, det var bara det att det inte fanns någon stol där alls... jag ramlade rätt ner på golvet. Min man hjälpte mig upp och satte ner mig på en stol, men jag kunde nästan inte pricka rätt då heller. Jag försökte låtsas som ingenting, och skrattade bort det hela.
När jag sedan skulle slå telefonnumret GICK det bara inte. Jag såg numret i telefonboken, såg siffrorna på telefonen, förstod det hela utmärkt, men jag visste liksom inte hur jag skulle göra med armen och fingrarna. Jag tvekade med armen i luften ett ögonblick, sedan sade jag "Jag kan inte slå numret.". Bara att tala, att forma orden var besvärligt nu, och jag började bli riktigt, riktigt rädd, men jag trodde ändå att han skulle förstå hur det var fatt fast jag inte kunde förklara. "Jag gör det åt dig." sade han. Han trodde att jag bara inte såg siffrorna ordentligt. Han slog numret, när jag plötsligt kände hur jag började skaka armarna. Jag klämde fram ett "Hjälp!", sedan började jag skaka i hela kroppen. Jag tänkte, ganska lugnt ändå, "Nu dör jag". Jag var faktiskt inte ett dugg rädd, mest beklagande. Så slog det mig att min babys liv var i fara, och jag blev livrädd. "Käre Gud, rädda mitt barn!" bad jag desperat "Låt mig dö i stället, men rädda mitt barn!". Jag tycker mig minnas att jag började resa mig, sedan var det som om hela synfältet drogs ihop i en virvel och jag ramlade baklänges och allt blev svart.
(Jag förlorade medvetandet och krampade ungefär 15-20 minuter. Under tiden kom en Prio-1-bil med syrgas och en ambulans. De som såg bilarna fara genom byn säger att de lättade i guppen och sladdade på raksträckorna. Ambulansen hade precis kommit fram när jag började vakna. )
När jag öppnade ögonen var rummet fullt med folk. Jag låg på golvet i köksöppningen, och jag levde! Det stod fem män i räddningsklädsel omkring mig... Hjärnan gick på högvarv. Var jag verkligen vaken? Ja, detta var ingen dröm. Såg jag dubbelt? Nej, definitivt inte. "Så HUR fick de plats i ambulansen?", undrade jag "och hur ska JAG få plats i ambulansen?" (Alla som känner mig skrattar här, det här resonemanget är så typiskt mig). Nu kände jag mig i alla fall trygg, jag levde och skulle fortsätta leva, eftersom ambulansen i alla fall hunnit ut. Det tar minst 25 minuter från lasarettet till vår lilla by om man håller hastighetsbegränsningarna... Någonstans skymtade jag något av barnen. "Nej!" tänkte jag. "TA BORT BARNEN, låt dem slippa se detta!". Men jag kunde inte säga något.
Sedan började jag lägga märke till att min kropp fortfarande skakade. En av ambulanskillarna försökte sätta en spruta i högerarmen på mig. Jag tror att det var en sådan kanyl som man sätter dropp i. Det gick inte så bra, eftersom högerarmen hela tiden viftade, och resten av kroppen ville resa sig... "Vad heter hon?" (Jaså, du måste ha kommit precis innan jag vaknade...) "Tina." - "Tina! Tina! Hör du mig?" (Högt och tydligt. Jag är inte döv eller så, det bara rycker i mig.) "Tina, jag ska sticka dig i armen." (Jag vet, det har du hållit på med ett tag nu.) "Håll armen stilla nu" (Stick på du bara, ju fortare desto bättre, jag behöver verkligen medicin) "Nej, res dig inte, försök att ligga stilla!" (Jag försöker ju. Stick nu då!) "Håll armen stilla bara." (Jag har fattat, grabben, stick in sprutan och stå inte där och tjafsa!).
Och jag försökte verkligen hålla mig stilla så han skulle kunna sticka rätt, gång på gång, Det gick rätt bra i någon sekund eller så. Sedan tröt koncentrationen, armen for upp i luften och kroppen började resa sig, fast jag inte alls ville stå upp. Jag kunde inte tala eller på något sätt visa att jag förstod vad han sade, och den eländiga armen for iväg så fort jag inte höll nere den med ren viljestyrka. Det var som om jag var en fånge inne i min kropp, och den gjorde som den ville utan att fråga mig först. Jag hörde, såg, kände, förstod allt som skedde, men kunde inte på något sätt påverka det. Det var oerhört obehagligt, och lång tid efteråt kände jag mig som om jag var inspärrad i en kropp som kunde svika mig när som helst. Det var nog den värsta sviten av eklampsin för min del.
Till slut (rätt snart faktiskt) gav de upp med att få in sprutan, i stället lyfte de upp mig på båren, spände fast mig (jag krampade fortfarande lite, men det avtog mer och mer) och gav mig en spruta i benet, en sådan som man slår in. Stesolid, tror jag att de sade. I journalen står det att jag fick den rektalt, men det stämmer inte med vad jag minns, och jag har aldrig fått en sådan spruta som man slår in varken förr eller senare, så jag vet inte hur jag skulle kunna minnas det annars. Sedan rullade de ut mig till ambulansen och lastade i mig, och började ge mig syrgas. Syrgasmasken luktade illa, men jag visste att jag behövde det extra syret. Min man sade till ambulansföraren att han skulle köra mig direkt till förlossningen, för det var dit vi var på väg och där de väntade mig, och inte på akuten. Föraren ringde upp någon, och de konfirmerade att jag skulle till förlossningen. (Jag tänkte: stå inte här och häng, ta hand om barnen!) Som genom tankeläsning sade maken till killarna att han skulle se till att barnen (de äldre flickorna alltså, minstingen var hos en kompis) kom till sin mamma, lugna dem och sedan komma efter till sjukhuset. Sedan vände han sig till mig.
"Älskling, jag kan inte följa med dig nu, jag måste ta hand om flickorna. Jag kör dem till deras mamma och sedan får jag sitta och prata med dem ett tag." (Bra! Tankeläsningen funkar ibland, i alla fall...) "Jag måste ta hand om barnen." (Javisst, självklart.) "Jag åker med flickorna till deras mamma nu." (Ja åk du, jag har liksom lite bråttom själv... och jag börjar bli irriterad) "Jag kommer efter i bilen." (Åk iväg karlslok, stå inte här och häng! TA HAND OM BARNEN, de behöver sin pappa nu!) Jag vet inte hur jag fick honom att fatta att jag förstod, men till slut gick det upp för honom i alla fall. Ambulansen körde iväg. Jag ville så gärna tacka killen som satt bak med mig, han var så oerhört lugn och trygg och jag kände verkligen att jag var i goda händer. "Nej, försök inte prata nu!" sade han, men jag klämde fram ett "Tack" i alla fall. Jag har ingen aning om ifall det var begripligt eller ej. Troligtvis inte. Resan gick lugnare än jag hade trott, inga sirener eller så vad jag märkte. Jag var så oerhört trött, så jag bara låg där och vilade mig och andades i den illaluktande syrgasmasken, som stank plast så jag ville kräkas...
När vi kom in till sjukhuset körde ambulanskillarna upp mig på bår till förlossningen. De hade knappt lämnat rummet förrän min man kom. Jag tyckte själv att jag var vid fullt medvetande, men förstod av omgivningens sätt att reagera att jag antagligen svarade väldigt långsamt på frågor och inte gjorde ett särskilt vaket intryck. Det retade mig. Jag hade svårt att uttryckta mig, och det var skönt att maken i alla fall fanns där och kunde prata i mitt ställe.
Stora delar av tiden har jag bara vaga minnen av. Det var mycket folk, mycket spring, många frågor att svara på, massor av prover att ta - och jag var så väldigt, väldigt trött. Den kvinnliga förlossningsläkaren beordrade ett antal prover. Sköterskorna försökte sticka mig, men en efter en misslyckades de. Till slut ringde de efter en narkossköterska... Hon kom, antagligen oerhört snabbt. ”Du kommer att få ett fult blåmärke!” anmärkte hon, och satte sedan i en kanyl. Myckert riktigt fick jag ett rejält blåmärke sedan, ett av de värsta jag sett, men proverna blev i alla fall tagna. Maken har berättat att jag var så svullen i ansikte och hela kroppen att jag nästan inte gick att känna igen. Så att ingen annan lyckades få i en nål i nån arm är snarare ett bevis på narkossköterskans skicklighet än på att de andra var dåliga på något sätt. Jag fick magnesiumdropp för att motverka kramperna och minska risken för fler anfall.
En manlig överläkare hade kommit in också, han var upprörd - på gränsen till rasande - i ett hörn av rummet: ”Men det här måste de ju ha sett! Det är ju helt tydligt!” hörde jag honom utbrista till någon bredvid sig, medan han bläddrade i min MVC-journal. Han kom i alla fall fram, helt sansad vad jag kunde avgöra, och pratade med oss. Han sade att det inte gick att avgöra just nu vilka hjärnskador jag eventuellt fått av krampandet, men att jag antagligen skulle ha det jobbigt något halvår framöver, vara lättirriterad och kanske ha svårt för sådant jag brukade kunna, som namn och räkning och sådant. Han sade att om man får ett stort epilepsianfall, ett Grand Mal, varar det i fem minuter, i värsta fall. Jag hade krampat i minst femton minuter. I förlossningsjournalen står det att ”graviditeten hittills varit normal”, så jag vet fortfarande inte vad det var han reagerade så starkt på i den. Kanske var det bara chocken att det gått så långt som till eklampsi utan att någon märkt något innan.
Den kvinnliga läkaren förklarade att de inte kunde göra något mer, barnet måste ut för att jag skulle kunna bli frisk. Hon undersökte mig för att se om det kunde bli en vanlig förlossning. ”Nej, du är bara öppen 2 cm.” sade hon. ”Det går inte, det blir kejsarsnitt. Vill du vara vaken eller sova?” Jag blev helt tagen, kunde inte ens svara, bara titta desperat på min man. ”Hon vill vara vaken.” sade han. Och det ville jag också.
Sedan gick det fort. Maken fick någon sorts överdragskläder och en ful operationsmössa att ta på sig, över sina oljiga bilmekarkläder. Jag tror han hade handskar också. Jag rullades iväg till operationssalen. Det var mycket folk där, trots att rummet var ganska litet. Två läkare som skulle göra själva snittet, samma två som jag redan pratat med. Ett par operationssköterskor, ett par barnmorskor, en narkosläkare och en narkossköterska, en barnläkare och två barnsköterskor från neonatalavdelningen, avdelningen för för tidigt födda barn. Och så jag och maken. Alla var väldigt proffsiga, de pratade med mig (trots att jag inte kunde svara särskilt bra), presenterade sig, talade om varför de var där och vad som skulle hända. Jag kände mig väldigt trygg, men orolig för att få se bebisen. På något sätt hade jag fått för mig att den skulle se ut som ett ungt foster, en liten alien, inte som ett barn. Jag trodde att jag skulle tycka att den var ful och inte vilja ha den när den väl var född.
Det allra läskigaste var ryggbedövningen. Jag har aldrig varit så modig i hela mitt liv som när jag satt där helt stilla trots att jag var livrädd för den jättelånga sprutan. Sedan tog det en liten stund innan bedövningen tog riktigt, men det kändes antagligen längre än det var, någon minut på sin höjd. Läkarna kollade att känseln var borta upp till brösten ungefär, sedan hängde någon för ett förhänge. Jag tror att de måste ha börjat snitta på en gång.
Efter några minuter sade en barnmorska ”Nu kommer det att kännas lite jobbigt, som om de drar i dig.” Det kändes mycket riktigt ganska jobbigt, men gjorde inte alls ont. Det höll fortfarande på när jag plötsligt hörde någon säga (i vänstra hörnet snett bakom mig):
”En så'n fin liten pojke!”
Jag och maken blev helt förvånade, vi hade inte märkt att de tog ut barnet. Vi hade fått en son, och han levde och mådde efter omständigheterna ganska bra. Han skrek inte, bara pep som en liten mus. Barnläkaren daskade försiktigt på honom:
”Kom igen nu då, bättre kan du.”
Så kom han fram med den lilla, lilla bebisen, och visst, han såg inte ut som en nyfödd, snarare som en liten gubbe. Inget babyhull, lite mager och rynkig. Jag tyckte att han var det vackraste jag någonsin sett (och jag var så glad att han inte var en ful liten alien). ”Så fin han är!” sade jag, och strök försiktigt på benet, det var så långt jag nådde och vågade. Bebin slog ut med armarna där han låg i doktorns händer, det betydde att han tyckte illa om att ligga på rygg och kände sig orolig och osäker. Hade jag kännt honom bättre hade jag sett att han var helt chockad. Men det visste jag inte då, eftersom jag ju inte träffat honom förut.
Barnläkaren började förklara att de behövde ta med sig barnet till neonatalavdelningen för att kunna ta hand om honom riktigt. Han upprepade sig massa gånger, antagligen för att han ville vara säker på att det kändes OK för mig. Jag tyckte att han stod och svamlade i stället för att ta hand om mitt barn! Jag blev irriterad invärtes, så jag drog till med ”Jag litar på dig.”, för att få honom att fatta och gå. Det är en ganska effektiv fras när det gäller män. Min man följde med, för att vara med bebisen.
Maken säger att de sövde mig när de skulle sy ihop snittet, men det har jag inget minne av. Jag minns att jag vaknade på IVA, så han har säkert rätt. Där fick jag ligga med en sköterska i rummet hela tiden och en automatisk blodtrycksmätare som mätte trycket var femtonde minut. Det gjorde ont. Jag minns inte hur länge jag låg där, men det var flera timmar, tills bedövningen släppte helt. Sedan blev jag flyttad tillbaka till förlossningsavdelningen.
Det här var på lördag eftermiddag. Söndagen och halva måndagen försvann i halvdvala, jag sov och var vaken om vartannat. Blodtrycket ville inte riktigt sjunka, och läkarna var förvånde, och lite bekymrade. De gav mig både det ena och det andra i dropp, men inget hände. Så, helt plötsligt, fick jag ett rejält blodtrycksfall medan jag satt och åt lite grann. Jag höll på att börja krääkas och svimmade nästan. Några sköterskor kom in och fällde ner sängen, så jag mådde bättre. Ingen fattade varför trycket sjunkit nu så plötsligt, men det var ju bra att det gick ner i alla fall.
Jag fick komma upp och duscha av mig, när jag mådde rätt bra. De envisades med att köra mig i rullstol ner till neonatalen, det kändes fånigt för jag tyckte själv att jag var frisk. Jag fick flytta in på BB, i ett eget rum, tack och lov. Det var hemskt att se alla lyckliga mammor som fick ha sina små bebisar hos sig. Jag hade inte ont i såret speciellt, men tog pliktskyldigast mina Alvedon, för att barnmorskorna tjatade. För varje dag, nästan varje timme, mådde jag bättre. Svullnaden i kroppen gick ner, och jag tillbringade all vaken tid med att sitta känguru, pumpa och sondmata vår ”lilla råtta”, som fortfarande bara pep och aldrig någonsin skrek. På torsdagen blev jag utskriven och fick åka hem från BB. Samuel blev kvar i ungefär tre veckor, sedan fick han också komma hem, men det är en helt annan historia.
Jag har läst att eklampsi betyder ”blixt från klar himmel” på grekiska. Om det stämmer eller ej vet jag inte, men det är en passande beskrivning. Mina symptom försvann fortare än de kommit. Efter sex veckor var jag på efterkontroll på sjukhuset. ”Vi förstår ingenting.” sade den kvinnliga överläkaren som undersökte mig. ”Du borde ha haft skador av syrebristen när du krampade - hjärnskador, skador på inre organ... men det finns ingenting. Du är kärnfrisk!” Och det var jag. Men varje år gråter jag på Samuels födelsedag och tänker på dagen då han borde ha fötts i stället.
/Tina
tisdag, april 18, 2006
Ny sida om jobbiga förlossningar
Hej och välkommen till "Tunga förlossningar".
Här finns plats för svåra berättelser, tunga minnen och ledsna och arga känslor som kanske inte passar på andra sajter.
Vad är en tung förlossning? Det kan bara den som varit med om förlossningen avgöra. Det som verkar enkelt och vanligt för en person kan vara tungt och jobbigt för en annan. Här kan vi kan berätta om svåra saker och lyssna med medkänsla och förståelse, utan att bedöma om andra har rätt till sin sorg eller inte.
Du som vill är välkommen att skicka in din berättelse till tungforlossning@hotmail.com
/Tina
Här finns plats för svåra berättelser, tunga minnen och ledsna och arga känslor som kanske inte passar på andra sajter.
Vad är en tung förlossning? Det kan bara den som varit med om förlossningen avgöra. Det som verkar enkelt och vanligt för en person kan vara tungt och jobbigt för en annan. Här kan vi kan berätta om svåra saker och lyssna med medkänsla och förståelse, utan att bedöma om andra har rätt till sin sorg eller inte.
Du som vill är välkommen att skicka in din berättelse till tungforlossning@hotmail.com
/Tina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
