Jag låg inlagd för havandeskapsförgiftning för andra gången. Alla, även jag själv, visste att jag inte skulle gå tiden ut med det här barnet. En långtråkig eftermiddag passade jag på att "hälsa på" på neo igen, i ett försök att stålsätta mig inför det oundvikliga. När dörren öppnades och lukten av handsprit och orörlig luft slog emot mig var det som om tiden stått stilla. Jag befann mig plötsligt och ytterst motvilligt i en annan tid, ett annat liv, en annan värld, som bara handlade om ett litet, litet barn.
Att vara inskriven på neonatalavdelning är som att leva i en bubbla. När jag blundar kan jag än idag känna doften av desinfektionsmedel och höra väsandet, puffandet och blippandet av apparaterna som står i varje hörn. Det är halvmörkt och för varmt, alla talar med dämpade röster. En bebis ligger och "gruntar", en annan piper lite svagt. I en kuvös är UV-lampan på. Tiden mäts inte i sekunder, utan i hjärtslagen som plottas på skärmarna bredvid kuvösen. 200 slag i minuten. 160. 180.
Jag minns den lilla, lilla bebin som ambulanshelikoptern kom och hämtade. Vecka 23. Jag undrar hur det gick? Jag kan se sköterskan som bar in ett annat barn, stort som en fågelunge, i intensivvårds-salen. Hon höll barnet i ena handflatan med den andra försiktigt kupad över. Jag minns mamman som satt i korridoren och grät medan personalen förgäves försökte återuppliva hennes ena tvillingflicka.
Jag öppnar ögonen igen. Jag vill inte minnas mer.
/Tina
tisdag, maj 30, 2006
torsdag, maj 18, 2006
Sök-tips
Nu är ettåringen firad och jag känner mig mycket piggare och gladare. Tänkte passa på att tipsa lite:
Längst upp till vänster här på sidan finns ett sök-fält. Bra om man letar efter någon speciell berättelse, diagnos eller något förlossningsförfarande i berättelserna här på sidan. Skriv t ex in "havandeskapsförgiftning" och tryck på "search this blog" så kommer alla texter upp som innehåller det ordet. Finurligt, eller hur?!
Enda smolket i glädjebägaren är att sökmotorn bara klarar hela ord och inte tar asterisker (=stjärnor, *). "sond" och "nässond" och "näs-sond" blir t ex tre separata sökningar, och det går inte att skriva *sond* för att få upp alla de orden samtidigt. Men det är praktiskt att kunna söka i alla fall, tycker jag!
Ha en bra dag!
/Tina
Längst upp till vänster här på sidan finns ett sök-fält. Bra om man letar efter någon speciell berättelse, diagnos eller något förlossningsförfarande i berättelserna här på sidan. Skriv t ex in "havandeskapsförgiftning" och tryck på "search this blog" så kommer alla texter upp som innehåller det ordet. Finurligt, eller hur?!
Enda smolket i glädjebägaren är att sökmotorn bara klarar hela ord och inte tar asterisker (=stjärnor, *). "sond" och "nässond" och "näs-sond" blir t ex tre separata sökningar, och det går inte att skriva *sond* för att få upp alla de orden samtidigt. Men det är praktiskt att kunna söka i alla fall, tycker jag!
Ha en bra dag!
/Tina
fredag, maj 12, 2006
Ettårsdagen närmar sig...
...och jag vill mest av allt gömma mig under täcket och inte komma fram förrän hela veckan, nej hela månaden har passerat. Blotta tanken på förlossningen gör att jag får en ond, hård klump i magen. Att dagen närmar sig är säkert också skälet till att jag får trista tankar om att jag nog borde lägga ner den här sajten, trots att jag får en hel del uppskattande brev och ser på hemside-statistiken att det är ganska många som läser här regelbundet och att nya läsare tittar in varje dag. Visst är det märkligt hur dagsformen varierar, eller timformen för den delen? Uttrycket "sorgen är randig" är verkligen så sant!
/Tina
/Tina
lördag, maj 06, 2006
Elins förlossning
av Cajsa
För att förstå hur läget var så kommer först lite bakgrundsinfo. Jag och min dåvarande sambo, numera man, hade varit ihop nästan två år och båda kände att det var dags att få barn, så Elin är väldigt välplanerad. Dock ansåg inte min mamma att jag borde få barn än, eller snarare, hon var inte redo att bli mormor. Så även om hon aldrig var direkt emot det så dröjde det länge innan vi berättade för henne och hennes första reaktion var ”Nej”… Sen blev det bättre men särskilt stöttande var hon aldrig.
Min svärfar var sjuk i cancer och var relativt dålig under hela graviditet så han undrade mest när barnet skulle komma ut så han fick se det. Min man hade det väldigt jobbigt att se sin pappa så pass dålig och hade svårt att hantera det. Så hela min graviditet kom väldigt mycket i skymundan och jag fick inte glädjas så mycket åt den som jag önskar att jag kunde ha fått.
Jag gick över tiden och till slut fick jag komma in för överburenhetskontroll. Redan där började jag tappa modet… Jag skulle ju ha en förlossning utan smärtlindrig mer än akupunktur och lustgas och andas mig igenom det hela, och överläkaren muttrar under gynkontrollen att här var det helt omoget. Men på UL visade det sig att barnet var stort och det var dåligt med fostervatten. Men det mådde utmärkt än så länge. Så det beslutades att jag skulle sättas på cytotec dagen efter och fick veta att det kunde ta lite tid innan det verkade men runt ett dygn. Så torsdag morgon hade vi packat våran BB väska med matsäck och allt annat och trodde att snart skulle vi bli föräldrar.
Men för att göra en lång historia lite kortare, på lördagen blir jag hemskickad på permission och inget har fortfarande hänt… Då hade det varit CTG remsor reglbundet under dagarna och gynkontroll morgon och kväll/em. Vi var tack och lov tre stycken som låg inne för ingångsättning och utan dem hade jag nog brutit ihop… Men av någon andledning fick ingen av oss dela rum med varandra utan jag fick ständigt nya rumskramter med värkar som under natten åkte ner till förlossningen, inte en hel natt fick jag ligga i fred. Min man åkte emellan mig och svärfar som först låg på samma lasarett men sedan blev flyttade till hemsjukhuset.
Natten mellan lördag och söndag börjar jag få värkar, regelbundet men inte så starka. På söndag efm får jag komma in på kontroll och de vill behålla mig där. Så vi får åka upp på avdelningen, får eget rum äntligen och TV på rummet. Värkarna kommer allt tätare och det börjar bli allt jobbigare. Men än så länge tycker jag att det fungerar bra. Jag hade en underbar BM som satt hos mig nästan hela tiden och hjälpte mig att andas och små pratade med oss om allt möjligt.
Framåt natten får jag åka tillbaka till förlossningen då jag kände att jag ville ha lustgas. Jag får en sk ”sovdos” och får faktiskt någon timmes slummer. Karl’n sover som en stock och det var nog tur det. Hela måndagen går med olika försök att få fart på värkarna. Håll på fosterhinnor, dropp, morfinspruta, akupunktur osv Men det enda som händer är att jag upplever att det gör mer och mer ont, men till ingen som helst nytta. Jag hittar ingen ställning där jag får någon lindring, tillslut hamnar jag i sängen, liggande för jag är så slut. De försöker få mig att äta och dricka men det enda jag får i mig är saft som kommer upp igen med jämna mellanrum.
Till slut har jag så ont att jag vill ha någon mer smärtlindring, fram till dess hade jag haft väldigt trevliga BM och Uskor som hade tagit hand om mig. Denna gång jag ringde på klockan kommer det in en ny och hon anser helt klart att jag har överdrivit min smärta och är allmänt hårdhänt när hon ska ”känna”. Hon talar om för mig att jag minsann inte har haft några värkar att tala om och epidural får man inte förrän värkarbetet är etablerat… Där föll min självförtroende som en sten och jag bara grät och konstaterade att jag inte kunde föda barn.
Då kom min räddande ängel, förlossningsläkaren för kvällen. Han ansåg att något måste vara problem, och hans gissning i det läget var att min livmoder inte arbetade på rätt sätt, men han ansåg att det var bäst för mig och barnet att vi skulle snitta. Och jag kunde bara hålla med, när jag hade fått min bricanyl så började jag känna mig som en människa igen och kunde börja registrera vilka som var i rummet och vad de hette.
Vi fick lov att vänta ett bra tag för mitt snitt ansågs inte ”jätteakut” och det var mitt i natten och narkosläkaren hade fullt upp. Men jag mådde riktigt bra för första gången på nästan två dygn och konverserade för fullt.
Till slut fick jag komma in på snitt, och några minuter senare fick jag se Elin för första gången. Fast just då var hon en Magda… De höll henne över skynket och sedan var de tvungna att gå iväg med henne.
Under själva snittet var det nog värst för karl’n, jag mådde finemang och såg ett slut… Han stackaren fick först lov att följa med Elin in i rummet bredvid, och eftersom hon var slemmig i halsen så skulle de suga rent. Det var inte så trevligt att titta på så han vände sig om, och där var det ett fönster in till mig, så han fick se när de sydde ihop mig. Han gillar verkligen inte sjukhus så det var inte heller något som han uppskattade, och när han åter igen vänder på sig kommer de med moderkakan och undrar om han vill se…
Sen får jag hålla min Elin ett par minuter innan jag körs iväg till uppvaket och karl’n och Elin får åka upp till BB. Där någonstans började jag tycka att det blev jobbigt igen. Jag ville ju vara med mitt barn och min man. Men personalen på uppvaket hade knappt tid med mig pga överbelastning, så jag fick mesta dels ligga ensam och bara vänta.
Fyra på morgonen fick jag äntligen komma dit och se mina älsklingar igen. För att få se karl’n iväg körd hem, för där fick han inte sova kvar, och Elin tog personal för nu behövde jag sova… Det blev inte många minuters sömn och jag hade ännu inte fått en chans att amma henne. Kl 6 30 kördes hon in i sin plastlåda och lämnades gallskrikande bredvid min säng. Där låg jag nysnittad och med kateter och hade inte en aning om hur mycket jag tordes röra mig. Så det var bara att ringa på klockan och be någon lyfta upp henne till mig och sedan försöka mig på konsten att amma. Men det är en helt annan historia som är sorglig i sig.
Förlossningsläkaren var helt underbar och kom upp och prata med mig ett par dagar senare, han förklarade att min livmoder hade arbetat rejält och var helt full med mjölksyra men att Elin hade legat med ansiktet nedåt och inte tagit sig ner i bäckenet, det var andledningen till att jag inte hade öppnat mig, för värkarna hade varit tillräckligt starka.
Sjukhuset kurator kom också och ville prata men henne kändes jag inget som helst förtroende för och hon inledde hela samtalet med att hon bara var sommarvikarie och skulle sluta om några dagar… Min Bm har jag däremot kunnat diskuterat mycket med och det var nog tack vare henne att jag inte ”krävde” ett snitt när Fredrik föddes.
Cajsa
För att förstå hur läget var så kommer först lite bakgrundsinfo. Jag och min dåvarande sambo, numera man, hade varit ihop nästan två år och båda kände att det var dags att få barn, så Elin är väldigt välplanerad. Dock ansåg inte min mamma att jag borde få barn än, eller snarare, hon var inte redo att bli mormor. Så även om hon aldrig var direkt emot det så dröjde det länge innan vi berättade för henne och hennes första reaktion var ”Nej”… Sen blev det bättre men särskilt stöttande var hon aldrig.
Min svärfar var sjuk i cancer och var relativt dålig under hela graviditet så han undrade mest när barnet skulle komma ut så han fick se det. Min man hade det väldigt jobbigt att se sin pappa så pass dålig och hade svårt att hantera det. Så hela min graviditet kom väldigt mycket i skymundan och jag fick inte glädjas så mycket åt den som jag önskar att jag kunde ha fått.
Jag gick över tiden och till slut fick jag komma in för överburenhetskontroll. Redan där började jag tappa modet… Jag skulle ju ha en förlossning utan smärtlindrig mer än akupunktur och lustgas och andas mig igenom det hela, och överläkaren muttrar under gynkontrollen att här var det helt omoget. Men på UL visade det sig att barnet var stort och det var dåligt med fostervatten. Men det mådde utmärkt än så länge. Så det beslutades att jag skulle sättas på cytotec dagen efter och fick veta att det kunde ta lite tid innan det verkade men runt ett dygn. Så torsdag morgon hade vi packat våran BB väska med matsäck och allt annat och trodde att snart skulle vi bli föräldrar.
Men för att göra en lång historia lite kortare, på lördagen blir jag hemskickad på permission och inget har fortfarande hänt… Då hade det varit CTG remsor reglbundet under dagarna och gynkontroll morgon och kväll/em. Vi var tack och lov tre stycken som låg inne för ingångsättning och utan dem hade jag nog brutit ihop… Men av någon andledning fick ingen av oss dela rum med varandra utan jag fick ständigt nya rumskramter med värkar som under natten åkte ner till förlossningen, inte en hel natt fick jag ligga i fred. Min man åkte emellan mig och svärfar som först låg på samma lasarett men sedan blev flyttade till hemsjukhuset.
Natten mellan lördag och söndag börjar jag få värkar, regelbundet men inte så starka. På söndag efm får jag komma in på kontroll och de vill behålla mig där. Så vi får åka upp på avdelningen, får eget rum äntligen och TV på rummet. Värkarna kommer allt tätare och det börjar bli allt jobbigare. Men än så länge tycker jag att det fungerar bra. Jag hade en underbar BM som satt hos mig nästan hela tiden och hjälpte mig att andas och små pratade med oss om allt möjligt.
Framåt natten får jag åka tillbaka till förlossningen då jag kände att jag ville ha lustgas. Jag får en sk ”sovdos” och får faktiskt någon timmes slummer. Karl’n sover som en stock och det var nog tur det. Hela måndagen går med olika försök att få fart på värkarna. Håll på fosterhinnor, dropp, morfinspruta, akupunktur osv Men det enda som händer är att jag upplever att det gör mer och mer ont, men till ingen som helst nytta. Jag hittar ingen ställning där jag får någon lindring, tillslut hamnar jag i sängen, liggande för jag är så slut. De försöker få mig att äta och dricka men det enda jag får i mig är saft som kommer upp igen med jämna mellanrum.
Till slut har jag så ont att jag vill ha någon mer smärtlindring, fram till dess hade jag haft väldigt trevliga BM och Uskor som hade tagit hand om mig. Denna gång jag ringde på klockan kommer det in en ny och hon anser helt klart att jag har överdrivit min smärta och är allmänt hårdhänt när hon ska ”känna”. Hon talar om för mig att jag minsann inte har haft några värkar att tala om och epidural får man inte förrän värkarbetet är etablerat… Där föll min självförtroende som en sten och jag bara grät och konstaterade att jag inte kunde föda barn.
Då kom min räddande ängel, förlossningsläkaren för kvällen. Han ansåg att något måste vara problem, och hans gissning i det läget var att min livmoder inte arbetade på rätt sätt, men han ansåg att det var bäst för mig och barnet att vi skulle snitta. Och jag kunde bara hålla med, när jag hade fått min bricanyl så började jag känna mig som en människa igen och kunde börja registrera vilka som var i rummet och vad de hette.
Vi fick lov att vänta ett bra tag för mitt snitt ansågs inte ”jätteakut” och det var mitt i natten och narkosläkaren hade fullt upp. Men jag mådde riktigt bra för första gången på nästan två dygn och konverserade för fullt.
Till slut fick jag komma in på snitt, och några minuter senare fick jag se Elin för första gången. Fast just då var hon en Magda… De höll henne över skynket och sedan var de tvungna att gå iväg med henne.
Under själva snittet var det nog värst för karl’n, jag mådde finemang och såg ett slut… Han stackaren fick först lov att följa med Elin in i rummet bredvid, och eftersom hon var slemmig i halsen så skulle de suga rent. Det var inte så trevligt att titta på så han vände sig om, och där var det ett fönster in till mig, så han fick se när de sydde ihop mig. Han gillar verkligen inte sjukhus så det var inte heller något som han uppskattade, och när han åter igen vänder på sig kommer de med moderkakan och undrar om han vill se…
Sen får jag hålla min Elin ett par minuter innan jag körs iväg till uppvaket och karl’n och Elin får åka upp till BB. Där någonstans började jag tycka att det blev jobbigt igen. Jag ville ju vara med mitt barn och min man. Men personalen på uppvaket hade knappt tid med mig pga överbelastning, så jag fick mesta dels ligga ensam och bara vänta.
Fyra på morgonen fick jag äntligen komma dit och se mina älsklingar igen. För att få se karl’n iväg körd hem, för där fick han inte sova kvar, och Elin tog personal för nu behövde jag sova… Det blev inte många minuters sömn och jag hade ännu inte fått en chans att amma henne. Kl 6 30 kördes hon in i sin plastlåda och lämnades gallskrikande bredvid min säng. Där låg jag nysnittad och med kateter och hade inte en aning om hur mycket jag tordes röra mig. Så det var bara att ringa på klockan och be någon lyfta upp henne till mig och sedan försöka mig på konsten att amma. Men det är en helt annan historia som är sorglig i sig.
Förlossningsläkaren var helt underbar och kom upp och prata med mig ett par dagar senare, han förklarade att min livmoder hade arbetat rejält och var helt full med mjölksyra men att Elin hade legat med ansiktet nedåt och inte tagit sig ner i bäckenet, det var andledningen till att jag inte hade öppnat mig, för värkarna hade varit tillräckligt starka.
Sjukhuset kurator kom också och ville prata men henne kändes jag inget som helst förtroende för och hon inledde hela samtalet med att hon bara var sommarvikarie och skulle sluta om några dagar… Min Bm har jag däremot kunnat diskuterat mycket med och det var nog tack vare henne att jag inte ”krävde” ett snitt när Fredrik föddes.
Cajsa
onsdag, maj 03, 2006
Tungt var det...
av Jeanette
Tung förlossning ja…….
Min förlossning startade med att vattnet gick i v38, vi for in och fick åka hem igen. Tre timmar senare var jag tillbaka på förlossningen igen med 4 värkar på 10 min och öppen 3cm. Timmarna gick och inget hände i princip, efter tio timmar gick jag med på eda och var då öppen ca 8cm.
Timmarna fortsatte med avtagande värkar trots värkstimulerande dropp samt ihållande feber som jag fick penicillindropp för. Efter 21 timmar med värkar kontaktas läkare för att avsluta förlossningen. Jag var trött, slut och ville bara få ut barnet.
Man beslutade om sugklocka, Malmströmklocka, det är det mest vidriga jag varit med om. Livmodern fick masseras för att dras samman, barnmorskan hängde och tröck på magen, förlossningsläkaren drog för allt hon var värd och jag gjorde så gott jag kunde. Efter 17 min och 7 sammandragningar kom han äntligen min son.
Men….det var inte slut där inget gullegull och fika inte. Sonen var dålig och försvann med pappa och personal, jag var trasig som f*n plus att moderkakan inte ville släppa. Skjutsades på operation för att sy ett stort klipp plus bristning från slidan till analöppningen med total ruptur av analsfinktern. Fick ryggbedövning och sen försökte man få ut moderkakan icke sa nicke jag hade vad man kallar placenta accreta dvs. en typ av missbildning. Moderkakan växer djupare ner i livmoderväggen än normalt, detta drabbar endast de som haft placenta previa (föreliggande moderkaka), är över 35år och oftast förstföderskor. Som om inte det var nog började jag störtblöda och förlorade hela min blodmängd 5,3 liter där på opbordet , jag var vid medvetande nästan hela tiden och hörde det mesta som sades. Efter några timmar på operation på natten, dom fick tom kalla in bakjouren efter som mitt tillstånd bedömdes som så allvarligt hamnade jag på IVA.
Med dropp av olika slag i båda armarna uppkopplade med ekg-övervakning samt syrgas bad jag att få träffa min sambo och mitt barn, visste inte riktigt vad vi fått. KL 03.00 kom de upp, min sambo visste ingenting och blev ju livrädd och ledsen när mina första ord var ”JAG HÖLL PÅ ATT DÖ”!
Dagen efter fick jag flytta till BB krävde eget rum så att min sambo kunde bo med oss det känns som det var min stora räddning och trygghet. Vi fick stanna en vecka dels pga. min hälsosituation samt att sonen fick gulsot och var tvungen att sola.
Idag fyller sonen 2 veckor och jag mår trots den unika förlossningen rätt bra förutom att klippet har spruckit upp och glipar 1cm minst men… det finns ju vulvaplastik att göra senare om det inte blir bra - och att jag inte kan hålla avföringen får diarré av järntabletterna som jag måste äta i minst 3 månader. Läkaren säger att analsfinktern kan bli bra men att det dröjer typ 6 månader innan man vet eftersom det tar lång tid för nervändarna att hitta varandra igen.
Att jag hanterar det hela så pass bra beror nog på att jag är en stark och jordnära kvinna på 39 år som till yrket jobbar som BMA( biomedicinsk analytiker) på ett patolog lab och känner till det tillstånd jag drabbades av och vet att det inte finns så mycket att göra åt det hela. Jag lever ju trots allt!!!!! Det kunde ha tagit slut den där natten och resultatet av all möda är en fin och frisk son. Min kärlek till min sambo är också starkare och större än innan, han kastades in i papparollen och fick ju själv ta hand om vår son det första dygnet så han låg steget före mig. Det känns skönt idag att han fixar allt utom amningen lika bra som jag.
Jeanette
Med en mycket unik förlossningsberättelse enligt den läkaren som tog hand om mig.
Tung förlossning ja…….
Min förlossning startade med att vattnet gick i v38, vi for in och fick åka hem igen. Tre timmar senare var jag tillbaka på förlossningen igen med 4 värkar på 10 min och öppen 3cm. Timmarna gick och inget hände i princip, efter tio timmar gick jag med på eda och var då öppen ca 8cm.
Timmarna fortsatte med avtagande värkar trots värkstimulerande dropp samt ihållande feber som jag fick penicillindropp för. Efter 21 timmar med värkar kontaktas läkare för att avsluta förlossningen. Jag var trött, slut och ville bara få ut barnet.
Man beslutade om sugklocka, Malmströmklocka, det är det mest vidriga jag varit med om. Livmodern fick masseras för att dras samman, barnmorskan hängde och tröck på magen, förlossningsläkaren drog för allt hon var värd och jag gjorde så gott jag kunde. Efter 17 min och 7 sammandragningar kom han äntligen min son.
Men….det var inte slut där inget gullegull och fika inte. Sonen var dålig och försvann med pappa och personal, jag var trasig som f*n plus att moderkakan inte ville släppa. Skjutsades på operation för att sy ett stort klipp plus bristning från slidan till analöppningen med total ruptur av analsfinktern. Fick ryggbedövning och sen försökte man få ut moderkakan icke sa nicke jag hade vad man kallar placenta accreta dvs. en typ av missbildning. Moderkakan växer djupare ner i livmoderväggen än normalt, detta drabbar endast de som haft placenta previa (föreliggande moderkaka), är över 35år och oftast förstföderskor. Som om inte det var nog började jag störtblöda och förlorade hela min blodmängd 5,3 liter där på opbordet , jag var vid medvetande nästan hela tiden och hörde det mesta som sades. Efter några timmar på operation på natten, dom fick tom kalla in bakjouren efter som mitt tillstånd bedömdes som så allvarligt hamnade jag på IVA.
Med dropp av olika slag i båda armarna uppkopplade med ekg-övervakning samt syrgas bad jag att få träffa min sambo och mitt barn, visste inte riktigt vad vi fått. KL 03.00 kom de upp, min sambo visste ingenting och blev ju livrädd och ledsen när mina första ord var ”JAG HÖLL PÅ ATT DÖ”!
Dagen efter fick jag flytta till BB krävde eget rum så att min sambo kunde bo med oss det känns som det var min stora räddning och trygghet. Vi fick stanna en vecka dels pga. min hälsosituation samt att sonen fick gulsot och var tvungen att sola.
Idag fyller sonen 2 veckor och jag mår trots den unika förlossningen rätt bra förutom att klippet har spruckit upp och glipar 1cm minst men… det finns ju vulvaplastik att göra senare om det inte blir bra - och att jag inte kan hålla avföringen får diarré av järntabletterna som jag måste äta i minst 3 månader. Läkaren säger att analsfinktern kan bli bra men att det dröjer typ 6 månader innan man vet eftersom det tar lång tid för nervändarna att hitta varandra igen.
Att jag hanterar det hela så pass bra beror nog på att jag är en stark och jordnära kvinna på 39 år som till yrket jobbar som BMA( biomedicinsk analytiker) på ett patolog lab och känner till det tillstånd jag drabbades av och vet att det inte finns så mycket att göra åt det hela. Jag lever ju trots allt!!!!! Det kunde ha tagit slut den där natten och resultatet av all möda är en fin och frisk son. Min kärlek till min sambo är också starkare och större än innan, han kastades in i papparollen och fick ju själv ta hand om vår son det första dygnet så han låg steget före mig. Det känns skönt idag att han fixar allt utom amningen lika bra som jag.
Jeanette
Med en mycket unik förlossningsberättelse enligt den läkaren som tog hand om mig.
tisdag, maj 02, 2006
3 år efter förlossningen
av Caroline
Jag följde just länken, som Tina lagt in, och läste om kvinnors upplevelser av kejsarsnitt. Varför gör jag så här? Plågar mig själv? Jag klarar ju inte av det! Det gör så fruktansvärt ont i hela kroppen att tänka på förlossningen och nu sitter jag här med ont i nacken, axlarna och huvudet, jag har spänt mig så att hela kroppen känns stel och öm. Jag har en stor klump i halsen och mitt hjärta känns tungt och mörkt. Jag kämpar för att inte gråta. Jag orkar inte släppa fram tårarna. Kan inte tänka vidare. Det är bäst att inte fundera mer på det som hände. Inte tänka på det mer än nödvändigt. Är det inte så? Eller har jag gjort helt fel i tre år? Skulle jag skrikit och slagit omkring mig och gråtit tills någon kom och gav mig den hjälp jag hade behövt? Men vänta nu, det gjorde jag ju. Men hjälpen räckte inte. Och här är jag idag och det värker i hela kroppen.
De säger att det gör ont att föda barn, men att smärtan går över snabbt när barnet väl är ute. Tre år senare kan jag fortfarande känna smärtan i min kropp, paniken i mitt hjärta och ångesten gör det svårt för mig att andas. Det går inte över!!!
Jag följde just länken, som Tina lagt in, och läste om kvinnors upplevelser av kejsarsnitt. Varför gör jag så här? Plågar mig själv? Jag klarar ju inte av det! Det gör så fruktansvärt ont i hela kroppen att tänka på förlossningen och nu sitter jag här med ont i nacken, axlarna och huvudet, jag har spänt mig så att hela kroppen känns stel och öm. Jag har en stor klump i halsen och mitt hjärta känns tungt och mörkt. Jag kämpar för att inte gråta. Jag orkar inte släppa fram tårarna. Kan inte tänka vidare. Det är bäst att inte fundera mer på det som hände. Inte tänka på det mer än nödvändigt. Är det inte så? Eller har jag gjort helt fel i tre år? Skulle jag skrikit och slagit omkring mig och gråtit tills någon kom och gav mig den hjälp jag hade behövt? Men vänta nu, det gjorde jag ju. Men hjälpen räckte inte. Och här är jag idag och det värker i hela kroppen.
De säger att det gör ont att föda barn, men att smärtan går över snabbt när barnet väl är ute. Tre år senare kan jag fortfarande känna smärtan i min kropp, paniken i mitt hjärta och ångesten gör det svårt för mig att andas. Det går inte över!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
