av Carin
Det krävdes en lång förlossning med akut kejsarsnitt som följd och massvis med jobbiga komplikationer efteråt, men nu är han född-vårt lilla MIRAKEL !
Tisdag den 16 Augusti
08.45
Vaknade av att vattnet gick i sängen och över golvet hela vägen in till duschen. Det var missfärgat, vilket betyder att bebisen har bajsat i fostervattnet och jag måste åka in med en gång eftersom om han andas av fostervattnet så kan han få en infektion. Ringde in till förlossningen och sedan efter en taxi. Taxichauffören såg lite blek ut när han insåg vad det handlade om och jag satt på en handduk för att undvika att blöta ner allt. Kände inga värkar, bara lite molande i magen. Ville försökte lugna ner mig lite, för jag var helstressad och i extas över situationen. Han var mest lugn och glad över att dagen D kommit!
10.15-11.00
Fick komma in på en vaginal undersökning. De tog CTG för att se så barnet mådde bra (Lyssnade på hjärtljuden) och så tog de prover på mig för att se hur jag mådde. Jag hade bra temp, kanske lite högt blodtryck bara.
Allt såg ok ut, men mycket riktigt hade bebisen bajsat i fostervattnet, vilket innebar en risk för att den skulle andas in vattnet. Därför var vi tvugna att stanna för observation. Vattnet rann hela tiden, vilket gjorde det lite jobbigt att sitta i ett fullt väntrum. Nu började jag få mina första värkar, som var oregelbundna och svaga. Vid undersökningen konstaterades att jag hade öppnat mig två cm. När man öppnat sig tio cm kunde man börja krysta ut våran lilla bebis, men det var långt kvar dit ännu... Jag var förväntansfull och fylld av glädje över att det äntligen skulle ske. Som man längtat efter denna dagen! Fick lite att äta för att ha något i magen, som förstföderska brukar det ta lång tid att locka ut bebisen. =)
13.30
Fick ett eget rum. Hade inga nämnvärda värkar ännu heller. Fick en mysig barnmorska som hette Anette och som berömde mina piercingar i blygdläpparna. Vi kollade bebisens hjärtljud igen med CTG och ännu såg allt bra ut. Jag vandrade omkring i korridoren för att stimulera igång lite starkare värkar. Slemmisen gick i omgångar tillsammans med fostervattnet. Ville vankade omkring med mig.
14.30
En kvinnlig läkare kom in för att känna på mig. Jag var MINDRE öppen nu än innan, otroligt nog. BESVIKEEEN! Jag som vandrat omkring o kämpat ett litet tag nu iallafall. Värkarna var fortfarande så löjliga så e beslutade för att ge mig en vagiatorie för att stimulera igång värkarna ytterligare. CTG kollades igen. AJAJAJ, nu började värkarna kännas! Men jag tänkte vänta med alla smärtlindringar tills det absolut var nödvändigt och rida ut värkarna med hjälp utav profylaxandning.
15.30
Ännu oregelbundna värkar så jag och Ville bestämde oss för att gå ut och gå en runda på sjukhusområdet för att få igång det hela lite bättre. Vi gick och köpte glass på pressbyrån. Vid varje värk stannade vi och så höll jag om Ville och profylaxandades.
16.50
Nu var värkarna så pass smärtsamma att jag var villig att testa någon smärtlindring. Akupunkturen fick en chans. Fick nålar i huvudet, på fötterna och magen. Hjälpte inte ett dugg. Jag var bara öppen två cm ännu. Lite besviken var jag eftersom det gjorde så ont nu, men at det skulle ta tid var samtidigt något jag hade räknat med.
17.30
Ville ta lavemang så jag slapp ligga o vara extra ofräsch senare när bebisen skulle komma ut. Det var obehagligt att sitta på toa när man hade så ont.
Tog en varm dusch som smärtlindring. Det hjälpte lite, men det var svårt att stå under värkarbetet.
17.55
Bad om mer smärtlindring för det började vara outhärdligt. Fick lustgas. WOOHOOOO vad skojjigt det var! Men det hjälpte inte mot själva smärtan nämnvärt för mig. Ville ha den ändå eftersom det var lättare att rida ut smärtan när man var i ett skojjigare tillstånd. Radion spelade den skitmusik den alltid hade gjort och jag önskade att vi hade tagit med oss Mistelteinskivan de precis varit i studion och spelat in. Vid ett tillfälle frågade jag Ville:
”Är det Thomas Di Leva mitt öra hör?” Så svarade han: ”Nä, du har sniffat för mycket lustgas, då hör man sånt!”
19.00
Fick ett utbrott. Hela tiden hade jag bara tänkt att det får ta den tid det tar och att jag minnsann skulle fixa detta och från att ha varit jättepositiv började mitt tålamod nu tryta när de konstaterade att jag bara var öppen tre cm. Mitt utbrott trodde barnmorskorna var krystvärkar, men jag var bara galen av smärta. Det var mycket tätt mellan värkarna nu, men de var ännu oregelbundna.
20.15
Lustgasen hade för länge sedan höjts till max men det hjälpte inte själva smärtan. Det var ännu för tidigt i öppningsskedet att få någon annan smärtlindring.
21.50
Fick Epiduralbedövning med en sjukt stor nål som de sticker in mellan ryggkotorna efter lokalbedövning. Ville gick ut och hämtade kaffe när de lade bedövningen-ett klokt beslut, enligt mig. En sådan nål vill man inte se stickas in i någon! Epiduralen var himmelriket på jorden! Det enda jag kände av värkarna nu var att det tryckte på lite neråt.
22.50
Varit uppe och gått för att stimulera öppningsskedet och värkarbetet. Vi åt lite för att tanka på inför en lång natt.
23.55
Värkarna avtagit. Oregelbundna. Gjorde CTG.
00.15
Var öppen 5 cm. Oregelbundna värkar som inte alls gör ont. Ville började bli trött med. Inte konstigt!
00.30
Fick dropp för att förstärka värkarna. Började må illa. Fick akupunktur i örat mot illamåendet. Vet inte om det hjälpte.
01.30
Bebisens hjärtljud var lite höga visade CTG-kurvan. Min temp hade höjts från 36.6 - 37.4. Därför tog man ett blodprov. Inga onda värkar ännu, men mådde illa och började bli trött.
02.00
Hade lite förhöjd bakteriehalt, varför man kopplade in en skalpelektrod i bebisens huvud för att bättre kunna se om den mådde bra. Nu var jag öppen 6 cm, så framåt går det. Sov nån minut mellan värkarna, som var svaga. Behövde inte lustgasen. Mådde lite bättre. Nu har viljan kommit tillbaka att fixa detta. Ville ska ha tack för det, eftersom han lockat fram den finska jävlaranamman i mig!
03.00
Öppen 7-8 cm. Kollade på Ultraljud om bebisen låg i hjässbjudning eftersom det tog sån tid och han inte ville sjunka in i bäckenbotten. Började få lite ont vid värkarna igen.
03.30
Gått en runda på 15 min med en osnygg rollator som vi döpt till Örve.
04.00
Min temp hade höjts, vilket tyder på problem, eftersom jag mycket sällan får feber. Lustgasen kopplades in igen och nytt blodprov togs för att se om bakterienivån höjts. Ännu öppen bara 8 cm.
04.40
Penicillin insattes som åtgärd mot den höga bakterienivån.
05.10
Värkstimulerande droppet stängdes av för att Ville och jag skulle få sova en stund. Det var så intensivt och mastigt. Ville lyckades sova, men jag hade lite svaga egna värkar så jag kunde bara sova lite mellan dem.
07.15
Värkstimulerande droppet kopplades in igen.
09.00
Nu ökade man på dosen av värkstimulerande dropp eftersom ingenting hände. Bebisen hade ännu inte sjunkit ner i bäckenbotten och jag hade intensivt ont med bara ett par minuters mellanrum.
09.50
Akut kejsarsnitt beslutades, eftersom det fanns en risk för både mig och bebisen, som var nervös och hade högt blodtryck. Jag var tacksam över detta beslutet, och jag sade redan runt kl 02 att jag misstänkte att det kommer att sluta såhär. Barnmorskorna tyckte dock att mina misstankar var obefogade eftersom de sett detta förloppet så många gånger förut. Tji fick dom. Jag var mentalt förberedd på ett kejsarsnitt redan innan. Kändes lite skrämmande eftersom det är en ganska stor operation.
10.20
Fick en spruta för att utplåna värkarna. Jag började skaka tänder och huttra intensivt. Jag kördes snabbt iväg och Ville följde med. Han fick snygga kläder och en plastmössa, personalen kallade det för ”Rymddräkt”. Jag lyftes med taklift över på operationsbordet och kördes in i operationssalen. Plötsligt fylldes rummet av en massa sjukvårdspersonal som kopplade i slangar i näsan på mig och i armarna och alla tycktes de ha en uppgift. Ett skynke drogs framför magen för att vi skulle slippa se det som skulle ske. Jag skakade så hela bordet hoppade och skallrade tänder högljutt. Sedan fick jag bedövningsmedel eftersom jag inte skulle opereras under narkos, utan vara vaken genom det hela. Ville satt vid min sida medan jag tvättades på magen och snart tog bedövningen. Mina armar lades på två stöd rakt ut åt varsitt håll och jag påminde om Jesus på korset. Jag kunde inte röra mig från hakan neråt utan var helt utelämnad åt proffsen som skulle ta ut vår älskade bebis. Plötsligt kände jag en intensiv lust att andas. Jag kunde inte få luft. Jag kipade efter andan med de få muskler i ansiktet som fungerade och kved tyst att jag inte får luft. Man kan inte prata så bra med bedövning, eftersom ingenting i ens kropp lyder en.
En narkosläkare talade lugnande om för mig att han ser alla mina värden och att jag får bra med luft, jag skulle bara försöka att slappna av och andas lugnt. Men när jag försökte kändes det som om jag slutade andas helt och jag började glida bort mot ljuset i tunneln. Narkosläkarens lugnande röst var det enda jag litade och hoppades på, men jag fortsatte att hyperventilera för att inte somna in. Ville såg rädd ut och jag tyckte verkligen synd om honom att han skulle få höra mig säga att jag dör närsomhelst.
Snart sade Doktorn som opererade mig att nu har de börjat skära i mig och snart kunde vi höra fostervattnet fullkomligt forsa ut. Sedan kom ett sörplande ljud och man kunde för första gången höra ett litet ynkligt gnäll. Vår bebis hade kommit till världen! Då var klockan 10.57. De var tvugna att springa iväg lite med honom, men jag hann se en skymt av han och han var blå som en smurf. De försäkrade mig om att allting var helt på sin plats och jag kunde höra honom gråta. Ville följde med honom och fick stolt klippa av navelsträngen. Jag kände en enorm glädje medan jag fortsatte hyperventilera och jag var helt övertygad om att han kommer att klara sig. Jag frågade tyst med min ynkliga röst vad det blev och de svarade ”En pojke”, vilket jag egentligen redan visste efter ultraljuden vi varit på. Snart kom min älskling med världens vackraste lilla varelse i famnen och visade stolt upp min son för mig för första gången. Han var vackrast i hela världen! Helt perfekt! Jag vågade inte ta honom på bröstet eftersom jag fortfarande kämpade med andningen. Snart var de tvugna att köra iväg mig och Ville och bebisen fick gå ner och vänta på mig. Sedan blev allting svart och jag somnade. Inget ljus i tunneln, bara en lampa som släcktes framför ögonen på mig.
Jag vaknade ca en timme senare med extrem smärta över hela kroppen och jag frågade direkt vart min bebis var. De sade att Ville snart skulle komma med honom men väntan blev lång och ensam. Äntligen kom de och jag fick ha honom hos mig och amma för första gången. Nu var det värsta över, trodde jag (Yeah, right) och allting som fanns var enorm lycka och eufori. Han vägde 4155 gram och var 54 cm lång. Han fick 9-10-10 i Apgarpoäng. Nian berodde på att han fick lite svårt med andningen, men en nia är ändå mycket bra värde.
Senare blev jag tillsammans med bebisen flyttad till BB medan Ville var tvungen att gå hem och sova för att inte kollapsa. Timmarna därefter är ett töcken av smärta, amning, lycka och även lite sömn. Jag fick morfin och senare gjordes ett misslyckat försök att gå på toaletten för att dra bort urinkatetern jag fått. Jag höll på att svimma och fick läggas igen.
Dagen som följde klarade jag dock av det med hjälp av morfinet och då kändes det genast bättre för att man lyckats ta sig över ett hinder på vägen.
Ville kom bort och vi fick gå in till barnläkaren med lilla Devin som han nu fått till namn. Devin gillade inte doktorn, utan kissade på han. Dagen gick med hjälp av värktabletter och mys med bebisen och amning. Han hade lite lågt blodsocker eftersom min mjölkproduktion inte kommit igång ännu, så han fick lite mjölkersättning. Jag hade inte förlorat så värst mycket blod för en sådan operation, bara en liter, men min kondition var svag och de fick ta ett nytt blodprov dagen därpå. Dessutom hade jag fruktansvärda smärtor i höger lunga. När svaren på blodprovet kom tillbaka gick allting mycket fort. Jag fick snabbt gå in till läkaren eftersom mina bakterievärden var skyhöga. Så höga värden hade de aldrig sett förr sade de. Samtidigt ökade smärtan i lungan, så de skickade iväg mig på akut lungröntgen. De misstänkte Lungemboli (Blodpropp i lungan), vilket är en komplikation man kan få efter en operation och faktiskt t o m. dö av.
Det var jobbigt att bli röntgad men personalen var jättetrevlig, precis som alla på BB. Det kändes som en scen ur startrek när jag fick ligga i maskinen som såg helt high-tech ut. Pga kontrastvätska som var tvunget att sprutas in fick jag inte amma på ett helt dygn, vilket också kändes som ett jobbigt bakslag eftersom det redan varit så mycket påfrestningar. Amningen blev ännu ett problem sedan, för han hade vant sig vid mjölkersättningen och detta fick mig att gråta hysteriskt. Baby-bluesen var berättigad i mitt fall, kan jag tycka såhär i efterhand. Jag fick ny antibiotika insatt och fick det i sprutor. Mina armar var nu så fyllda av nålstick att de inte visste vart de skulle sätta nästa. Det som höll mig uppe och fick mig att le var att lilla Devin inte fått några som helst problem med förhöjda bakterievärden eller feber. Han mådde prima! Men på natten ville jag för säkerhets skull tempa honom en extra gång för han verkade så slö. Tempen visade inget, men barnmorskan tyckte att han såg väldigt gul ut i hyn. De skickade iväg han på gulsotstest och då bröt jag ihop totalt. Det skulle bara vara droppen som fick bägaren att rinna över, men resultaten kom snabbt tillbaka och de visade inte på gulsot. Enorm lättnad!
Dagen därpå fick vi beskedet att det inte var Lungemboli, utan bara en muskel som skadats. Sedan kom nästa underbara nyhet. Att den nya antibiotikan börjat ta kål på bakterierna, så nu var jag på bättringsvägen. Det enda dråpliga var att de ville behålla mig på sjukhuset ända till på Måndagen, men efter ett intensivt fjäskande för läkaren och lite hyckleri om hur ont jag egentligen hade fick jag permission mellan provtagningarna. (Hehe, ja, det heter permission, precis som på fängelser) Jag behöver alltså bara återvända för att få mina sprutor tre gånger per dygn och blodprov, så nu är jag hemma! Min älskling tar hand om mig och lilla Devin har nu fått sluta med mjölkersättningen och ammar på för fulla muggar! Jag är inte återhämtad fysiskt, jag har mycket ont emellanåt, men allting har vänt och det känns helt underbart!
Vi har blivit föräldrar till världens vackraste lilla son!
/Carin
lördag, september 23, 2006
Igångsättning pga havandeskapsförgiftning, sängläge och inga hjärtljud!
Av anonym
I slutet av augusti 2002, blev jag inlagd pga havandeskapsförgiftning, var då i v. 38. Egentligen hade jag mått lika dåligt, (dvs haft för högt BT och 2+ protein i urinen) i över två veckor. Men just då blev det plötsligt nödvändigt att lägga in mig. Vet fortfarande inte varför.
Två dagar (och sömlösa nätter) gick utan att något ändrades, då bestämde läkarna att jag skulle bli igångsatt. Sagt och gjort. Iom att min kropp var inte alls var förberedd för att föda så satte dom in någon typ av gel för att livmodertappen skulle mjukna och öppna sig. Nästan direkt fick jag värkar. 45 sek värk och sen en paus på ca 2 min. Så gick hela den eftermiddagen.
Senare, på kvällen undersökte en BM mig, men inte ett dugg hade hänt. Och värkarna fortsatte. Jag fick inte vara uppe pga blodtrycket och det gjorde det väldigt svårt att hantera värkarna. Jag hade ganska ont, och sa det till BM men hon tyckte att jag inte kunde ha ont för förlossningen hade inte ens kommit igång.
Iom att inget hänt så skulle jag få sovdos och vi skulle fortsätta morgonen där på. Ok, det var bara ett litet problem. Det funkade inte. Trots sovdosen hade jag värkar som gjorde ondare och ondare, och kom tätare. Vid tretiden på natten hade jag inte fått sova alls och var jätte trött och hade riktigt ont. Läkaren kom och kollade läget, jag hade öppnat mig 2cm och barnet var fortfarande helt rörlig. Trotts att jag inte var mycket öppen så bestämde hon att jag skulle få EDA om jag ville. Vad som helst bara jag kan sova lite tänkte jag.
Men det var inte helt lätt att fixa EDAn, jag hade värkar varannan minut och det gjorde så förbannat ont. Efter ca en timme och tre försök så lyckades narkosläkaren fixa det. Och det hjälpte. Jag kunde slappna av, visst kände jag värkarna, men det gjorde inte så ont längre. Kunde tom sova några timmar, tills det började göra riktigt ont igen. Det visade sig att under dom timmarna jag hade öppnat mig 3cm till. BM började tala om att ta hål på hinnorna, men det behövdes aldrig. Vattnet gick bara några minuter senare.
Barnet var forfarande rörlig, så absolut sängläge... Dom försökte sätta en elektrod på hans huvud och efter en massa krongel och ännu mera ont för mig lyckades dom. Tror att klockan var runt 8 på morgonen då.
Trots EDA hade jag ganska ont av värkarna, men det gick i alla fall att hantera smärtan. Förmiddagen gick och jag öppnade mig sakta men säkert. Och han sjönk ner lite och vara inte helt rörlig längre. Runt 12 kände jag behövde bajsa. BM sa att det är bara barnet som trycker och jag var alldeles för utmattad att börja bråka om saken. Så jag gick aldrig på toa. (Senare när han skulle ut så bajsade jag på mig sen... Vad jag skämdes!!!!!)
Ungefär en timme senare tycker jag att det trycker ganska mycket neråt. BM kollar jag är ”bara” 9cm öppen så det kan inte vara dags att krysta än. Jag kan inte hålla emot, kroppen vill krysta och det går inte att göra något emot. Frågar om jag kan stå upp då det känns jätteonaturligt att ligga. Visst kan jag göra det tyckte BM.
Hann vara uppe en liten kort stund innan barnets hjärtljus sjunker till under 50. Ok, tillbaka till liggande. Men nu kan jag inte längre ligga på rygg. Det gör så sjukt ont i ryggen. Får ligga på sidan. Vid varje värk sjunker hjärtljuden riktigt mycket och går aldrig upp till normala. Så nu är det plötslig jättebråttom att få ut barnet.
Men han sitter fast, BM säger att hon se en hand och huvudet. Sen försvinner hjärtljudet helt, men kommer tillbaka efter en stund. Och nu är det en annan BM som typ hänger på min mage och säger att jag måste krysta för nu måste han ut och det på en gång. Sen kommer jag ihåg bara en smärta som jag aldrig upplevt, och kommer säkert aldrig mera uppleva. Sen är han ute, helt blå och tyst. Jag var säker på att det var kört, han skulle vara borta för alltid. Men efter en stund börjar han andas. Han lever, men han var utan syre att bra tag. Efter en halv timme verkar allt vara ok. Han andas fin och har fått bra färg. (Han har troligtvis ADHD, pga syrebristen.)
Samtidigt som dom håller på med pojken börja en BM inspektera mina skador och sy ihop mig. Vad mycket en hattmått på 37cm + en hand kan göra. Hon bedövade mig, men det hjälpte inte. Egentligen borde dom sytt mig under narkos.
Vet att det saknas delar av förlossningen. Vad jag har skrivit nu är mera en klinik berättelse. Att försöka skriva om känslor som hör ihop med förlossingen är omöjligt. Två ord som bäst beskriver mina känslor om förlossningen är överkörd och helt värdelös.
I slutet av augusti 2002, blev jag inlagd pga havandeskapsförgiftning, var då i v. 38. Egentligen hade jag mått lika dåligt, (dvs haft för högt BT och 2+ protein i urinen) i över två veckor. Men just då blev det plötsligt nödvändigt att lägga in mig. Vet fortfarande inte varför.
Två dagar (och sömlösa nätter) gick utan att något ändrades, då bestämde läkarna att jag skulle bli igångsatt. Sagt och gjort. Iom att min kropp var inte alls var förberedd för att föda så satte dom in någon typ av gel för att livmodertappen skulle mjukna och öppna sig. Nästan direkt fick jag värkar. 45 sek värk och sen en paus på ca 2 min. Så gick hela den eftermiddagen.
Senare, på kvällen undersökte en BM mig, men inte ett dugg hade hänt. Och värkarna fortsatte. Jag fick inte vara uppe pga blodtrycket och det gjorde det väldigt svårt att hantera värkarna. Jag hade ganska ont, och sa det till BM men hon tyckte att jag inte kunde ha ont för förlossningen hade inte ens kommit igång.
Iom att inget hänt så skulle jag få sovdos och vi skulle fortsätta morgonen där på. Ok, det var bara ett litet problem. Det funkade inte. Trots sovdosen hade jag värkar som gjorde ondare och ondare, och kom tätare. Vid tretiden på natten hade jag inte fått sova alls och var jätte trött och hade riktigt ont. Läkaren kom och kollade läget, jag hade öppnat mig 2cm och barnet var fortfarande helt rörlig. Trotts att jag inte var mycket öppen så bestämde hon att jag skulle få EDA om jag ville. Vad som helst bara jag kan sova lite tänkte jag.
Men det var inte helt lätt att fixa EDAn, jag hade värkar varannan minut och det gjorde så förbannat ont. Efter ca en timme och tre försök så lyckades narkosläkaren fixa det. Och det hjälpte. Jag kunde slappna av, visst kände jag värkarna, men det gjorde inte så ont längre. Kunde tom sova några timmar, tills det började göra riktigt ont igen. Det visade sig att under dom timmarna jag hade öppnat mig 3cm till. BM började tala om att ta hål på hinnorna, men det behövdes aldrig. Vattnet gick bara några minuter senare.
Barnet var forfarande rörlig, så absolut sängläge... Dom försökte sätta en elektrod på hans huvud och efter en massa krongel och ännu mera ont för mig lyckades dom. Tror att klockan var runt 8 på morgonen då.
Trots EDA hade jag ganska ont av värkarna, men det gick i alla fall att hantera smärtan. Förmiddagen gick och jag öppnade mig sakta men säkert. Och han sjönk ner lite och vara inte helt rörlig längre. Runt 12 kände jag behövde bajsa. BM sa att det är bara barnet som trycker och jag var alldeles för utmattad att börja bråka om saken. Så jag gick aldrig på toa. (Senare när han skulle ut så bajsade jag på mig sen... Vad jag skämdes!!!!!)
Ungefär en timme senare tycker jag att det trycker ganska mycket neråt. BM kollar jag är ”bara” 9cm öppen så det kan inte vara dags att krysta än. Jag kan inte hålla emot, kroppen vill krysta och det går inte att göra något emot. Frågar om jag kan stå upp då det känns jätteonaturligt att ligga. Visst kan jag göra det tyckte BM.
Hann vara uppe en liten kort stund innan barnets hjärtljus sjunker till under 50. Ok, tillbaka till liggande. Men nu kan jag inte längre ligga på rygg. Det gör så sjukt ont i ryggen. Får ligga på sidan. Vid varje värk sjunker hjärtljuden riktigt mycket och går aldrig upp till normala. Så nu är det plötslig jättebråttom att få ut barnet.
Men han sitter fast, BM säger att hon se en hand och huvudet. Sen försvinner hjärtljudet helt, men kommer tillbaka efter en stund. Och nu är det en annan BM som typ hänger på min mage och säger att jag måste krysta för nu måste han ut och det på en gång. Sen kommer jag ihåg bara en smärta som jag aldrig upplevt, och kommer säkert aldrig mera uppleva. Sen är han ute, helt blå och tyst. Jag var säker på att det var kört, han skulle vara borta för alltid. Men efter en stund börjar han andas. Han lever, men han var utan syre att bra tag. Efter en halv timme verkar allt vara ok. Han andas fin och har fått bra färg. (Han har troligtvis ADHD, pga syrebristen.)
Samtidigt som dom håller på med pojken börja en BM inspektera mina skador och sy ihop mig. Vad mycket en hattmått på 37cm + en hand kan göra. Hon bedövade mig, men det hjälpte inte. Egentligen borde dom sytt mig under narkos.
Vet att det saknas delar av förlossningen. Vad jag har skrivit nu är mera en klinik berättelse. Att försöka skriva om känslor som hör ihop med förlossingen är omöjligt. Två ord som bäst beskriver mina känslor om förlossningen är överkörd och helt värdelös.
torsdag, september 14, 2006
Från planerad hemförlossning till för tidigt född och akut snitt
Av Sarah
Jag börjar känna av sammandragningar söndagskvällen den 17/4 2005. Eftersom jag bara är i v.35 av graviditeten (bf. 18/5) tänker jag att det förmodligen bara är förvärkar, så jag lägger mig och försöker somna.
Sammandragningarna gör inte ont, men är ändå så intensiva att jag inte kan somna. Jag är rastlös och bestämmer mig tillslut vid ett-tiden på natten att ringa upp till sjukhuset. Innan det har jag klockat värkarna och konstaterat att de är väldigt täta (för att bara vara förvärkar). Jag får beskedet av barnmorskan att jag bör komma upp på en kontroll.
Fortfarande känner jag mig mest nojig och löjlig, ska man verkligen åka upp på sjukhuset, det gör ju inte ens ont, osv. Jag drar ut på det lite, börjar packa en liten påse med barnkläder och känner mig återigen jättelöjlig. Jag var hela tiden helt inställd på att gå över tiden.
Vi kommer upp till förlossningen kl 04.15. Träffar en barnmorska, berättar om våra planer på att föda hemma - att jag inte vill bli erbjuden smärtlindring utan själv kan fråga om jag skulle vilja ha något osv.
Man konstaterar att cervix är utplånad och jag har öppnat mig två cm. Jag blir kopplad till CTG och (har vi förstått såhär i efterhand) ser hjärtljuden inte helt bra ut - de kan se tecken på att hon verkar svag och stressad. Detta förstår dock varken jag eller Anders.
Vi börjar förstå att förlossningen verkligen har satt igång. Vår bebis är på väg! Så trots en liten oro över att det är lite för tidigt så är de första timmarna på sjukhuset underbara. Jag har inte särskilt ont, utan är mest tokigt exalterad av alla förnimmelser i kroppen. Vårt barn är på väg att födas! Alla tankar och tvivel inför att föda på sjukhuset är som bortblåsta. Lite överrumplade av hela situationen så här mitt inatten, men ändå är det mest bara spännande och häftigt att det är nu det händer!
Vi blir rekommenderade att stanna på sjukhuset så Anders åker hem till mig för att hämta lite saker (eftersom det enda jag tog med mig till sjukhuset var kameran...) Jag bodde ca 10 minuters promenad från sjukhuset. Då är klockan strax innan 7 på morgonen.
Under tiden Anders är borta börjar det hända grejer. Dels byter de personal, så en ny barnmorska kommer in och presenterar sig. Vid 07.05 kommer barnmorskan och en sjuksköterska in och säger att de har en läkare som väntar utanför. De vill ta hål på fosterhinnorna eftersom de är oroade över barnets hjärtljud. Jag kan överhuvudtaget inte fatta att det skulle vara bråttom där jag sitter så bekvämt på min lilla boll och dricker saft. De pratar med mig trots att jag får värkar och knappt kan svara.
Jag ber dem vänta tills Anders kommer tillbaka. De går ut för att höra vad läkaren säger om det. Dörren hinner knappt stängas förrän den öppnas igen och in kommer läkaren som säger att de ska ta hål på hinnorna och att de måste göra det [i]nu[/i]. Hon nämner något om mekonium i fostervattnet och att det är inte bra.
Hur jag kom från bollen upp till sängen har jag inget som helst minne av.
Klockan är nu 07.20. Man tar hål på fosterhinnorna. Jag kan inte minnas någon egentlig fysisk smärta av själva ingreppet, men jag skriker och gråter av paniken, ovissheten och känslan av att vara totalt utlämnad. Jag skriker så pass att barnmorskan tar tag om mitt huvud och försöker tvinga på mig lustgasmasken.
Någonstans mitt i allt detta kommer Anders in i rummet. Han hörde mitt skrik genom hela korridoren, har han berättat i efterhand.
Fostervattnet som kommer är en enda grågrön gegga. Jag är kopplad till CTG och samtidigt med vattenavgången sjunker hjärtljuden ytterligare. Jag minns inte vem som sa att de blir tvungna att göra kejsarsnitt, för helt plötsligt är det ytterligare två personer i rummet. Med mig och anders inräknat är vi alltså sju personer i detta lilla förlossningsrum.
Jag är nu i ett tillstånd av total panik. Jag är helt säker på att jag kommer dö. Jag och mitt barn kommer dö. Jag skriker åt dem att de kan sluta, det är inte lönt, vi kommer ändå dö. Barnmorskan försöker trösta mig med att de gör ett bikinisnitt, så det kommer inte synas. (?!?)
Beslutet om kejsarsnitt togs kl. 07.35. Sen går det undan. Jag får hoppa över till en bår och körs upp till operation. Under tiden plockar och klipper de av mig alla smycken. Väl på operationsbordet håller man på med nålar och slangar på båda mina händer, jag blir rakad och tvättad om magen. Någon som sitter bakom mitt huvud håller en mask över ansiktet på mig och försöker prata lugnt och förklara vad som händer. Vet inte hur många sekunder jag hinner ligga där innan jag somnar. 07:58 plockas Lo ut.
Jag vaknar upp på uppvaket strax efter kl 9. Förvirrad och dåsig. Personalen på uppvaket vet dock inget om hur det gått. Jag somnade med paniken och övertygelsen om att jag och barnet skulle dö. Jag känner mig tom och likgiltig. Efter en halvtimme ungefär kommer barnmorksan (f.ö den barnmorska som försökte tvinga på mig lustgasmasken) ner med ett stort leende och två svartvita utskrifter av foton på Lo. Jag får ligga kvar ytterligare två timmar för observation innan man kör mig upp till neonatal-IVA. Lo ligger i kuvös med slangar och sladdar över hela kroppen. Personalen plockar ut henne till mig, jag halvsitter i sängen, har ont, vill bara bort. De hjäper mig att lägga henne till mitt bröst. Jag minns att jag likgiltigt stirrade ut genom fönstret och ville bort, bort, bort.
/Sarah
Jag börjar känna av sammandragningar söndagskvällen den 17/4 2005. Eftersom jag bara är i v.35 av graviditeten (bf. 18/5) tänker jag att det förmodligen bara är förvärkar, så jag lägger mig och försöker somna.
Sammandragningarna gör inte ont, men är ändå så intensiva att jag inte kan somna. Jag är rastlös och bestämmer mig tillslut vid ett-tiden på natten att ringa upp till sjukhuset. Innan det har jag klockat värkarna och konstaterat att de är väldigt täta (för att bara vara förvärkar). Jag får beskedet av barnmorskan att jag bör komma upp på en kontroll.
Fortfarande känner jag mig mest nojig och löjlig, ska man verkligen åka upp på sjukhuset, det gör ju inte ens ont, osv. Jag drar ut på det lite, börjar packa en liten påse med barnkläder och känner mig återigen jättelöjlig. Jag var hela tiden helt inställd på att gå över tiden.
Vi kommer upp till förlossningen kl 04.15. Träffar en barnmorska, berättar om våra planer på att föda hemma - att jag inte vill bli erbjuden smärtlindring utan själv kan fråga om jag skulle vilja ha något osv.
Man konstaterar att cervix är utplånad och jag har öppnat mig två cm. Jag blir kopplad till CTG och (har vi förstått såhär i efterhand) ser hjärtljuden inte helt bra ut - de kan se tecken på att hon verkar svag och stressad. Detta förstår dock varken jag eller Anders.
Vi börjar förstå att förlossningen verkligen har satt igång. Vår bebis är på väg! Så trots en liten oro över att det är lite för tidigt så är de första timmarna på sjukhuset underbara. Jag har inte särskilt ont, utan är mest tokigt exalterad av alla förnimmelser i kroppen. Vårt barn är på väg att födas! Alla tankar och tvivel inför att föda på sjukhuset är som bortblåsta. Lite överrumplade av hela situationen så här mitt inatten, men ändå är det mest bara spännande och häftigt att det är nu det händer!
Vi blir rekommenderade att stanna på sjukhuset så Anders åker hem till mig för att hämta lite saker (eftersom det enda jag tog med mig till sjukhuset var kameran...) Jag bodde ca 10 minuters promenad från sjukhuset. Då är klockan strax innan 7 på morgonen.
Under tiden Anders är borta börjar det hända grejer. Dels byter de personal, så en ny barnmorska kommer in och presenterar sig. Vid 07.05 kommer barnmorskan och en sjuksköterska in och säger att de har en läkare som väntar utanför. De vill ta hål på fosterhinnorna eftersom de är oroade över barnets hjärtljud. Jag kan överhuvudtaget inte fatta att det skulle vara bråttom där jag sitter så bekvämt på min lilla boll och dricker saft. De pratar med mig trots att jag får värkar och knappt kan svara.
Jag ber dem vänta tills Anders kommer tillbaka. De går ut för att höra vad läkaren säger om det. Dörren hinner knappt stängas förrän den öppnas igen och in kommer läkaren som säger att de ska ta hål på hinnorna och att de måste göra det [i]nu[/i]. Hon nämner något om mekonium i fostervattnet och att det är inte bra.
Hur jag kom från bollen upp till sängen har jag inget som helst minne av.
Klockan är nu 07.20. Man tar hål på fosterhinnorna. Jag kan inte minnas någon egentlig fysisk smärta av själva ingreppet, men jag skriker och gråter av paniken, ovissheten och känslan av att vara totalt utlämnad. Jag skriker så pass att barnmorskan tar tag om mitt huvud och försöker tvinga på mig lustgasmasken.
Någonstans mitt i allt detta kommer Anders in i rummet. Han hörde mitt skrik genom hela korridoren, har han berättat i efterhand.
Fostervattnet som kommer är en enda grågrön gegga. Jag är kopplad till CTG och samtidigt med vattenavgången sjunker hjärtljuden ytterligare. Jag minns inte vem som sa att de blir tvungna att göra kejsarsnitt, för helt plötsligt är det ytterligare två personer i rummet. Med mig och anders inräknat är vi alltså sju personer i detta lilla förlossningsrum.
Jag är nu i ett tillstånd av total panik. Jag är helt säker på att jag kommer dö. Jag och mitt barn kommer dö. Jag skriker åt dem att de kan sluta, det är inte lönt, vi kommer ändå dö. Barnmorskan försöker trösta mig med att de gör ett bikinisnitt, så det kommer inte synas. (?!?)
Beslutet om kejsarsnitt togs kl. 07.35. Sen går det undan. Jag får hoppa över till en bår och körs upp till operation. Under tiden plockar och klipper de av mig alla smycken. Väl på operationsbordet håller man på med nålar och slangar på båda mina händer, jag blir rakad och tvättad om magen. Någon som sitter bakom mitt huvud håller en mask över ansiktet på mig och försöker prata lugnt och förklara vad som händer. Vet inte hur många sekunder jag hinner ligga där innan jag somnar. 07:58 plockas Lo ut.
Jag vaknar upp på uppvaket strax efter kl 9. Förvirrad och dåsig. Personalen på uppvaket vet dock inget om hur det gått. Jag somnade med paniken och övertygelsen om att jag och barnet skulle dö. Jag känner mig tom och likgiltig. Efter en halvtimme ungefär kommer barnmorksan (f.ö den barnmorska som försökte tvinga på mig lustgasmasken) ner med ett stort leende och två svartvita utskrifter av foton på Lo. Jag får ligga kvar ytterligare två timmar för observation innan man kör mig upp till neonatal-IVA. Lo ligger i kuvös med slangar och sladdar över hela kroppen. Personalen plockar ut henne till mig, jag halvsitter i sängen, har ont, vill bara bort. De hjäper mig att lägga henne till mitt bröst. Jag minns att jag likgiltigt stirrade ut genom fönstret och ville bort, bort, bort.
/Sarah
tisdag, september 12, 2006
Vidare med myrsteg
Det var en vanlig dag, rätt lång tid efter den dramatiska förlossningen. Barnet var 9 månader, kanske till och med ett år. Bekantingen vi träffat på frågade som man gör, utan speciell eftertanke:
"Hur är det?"
"OK." svarade jag.
Som man gör. Vi pratade lite vardagligheter och skildes sedan åt. Men inuti mig hände något märkligt.
För första gången på mycket, mycket länge hade jag talat sanning när jag besvarade den där förhatliga frågan. Det fanns inget tyst 'bortsett från att jag önskar att jag var död'. Inga tårar som brände, inget svart hål där mitt hjärta brukade sitta förr i tiden. Jag ville varken sjunka genom marken eller slå honom hårt för att han var oförsiktig nog att fråga.
Jag mådde OK. Faktiskt. Inte bra - men man kan inte få allt. Inte dåligt, inte speciellt dåligt i alla fall. Det mesta är bättre än att bestå av ett värkande tomrum. "OK" är väldigt mycket bättre.
På något plan går man kanske vidare ändå, med myrsteg, utan att man märker det själv.
/Tina
"Hur är det?"
"OK." svarade jag.
Som man gör. Vi pratade lite vardagligheter och skildes sedan åt. Men inuti mig hände något märkligt.
För första gången på mycket, mycket länge hade jag talat sanning när jag besvarade den där förhatliga frågan. Det fanns inget tyst 'bortsett från att jag önskar att jag var död'. Inga tårar som brände, inget svart hål där mitt hjärta brukade sitta förr i tiden. Jag ville varken sjunka genom marken eller slå honom hårt för att han var oförsiktig nog att fråga.
Jag mådde OK. Faktiskt. Inte bra - men man kan inte få allt. Inte dåligt, inte speciellt dåligt i alla fall. Det mesta är bättre än att bestå av ett värkande tomrum. "OK" är väldigt mycket bättre.
På något plan går man kanske vidare ändå, med myrsteg, utan att man märker det själv.
/Tina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
