Igångsättning & akut kejsarsnitt utan full bedövning

av Johanna

19 april 2006 (BF+18)
Morgonen den 19 april valde läkaren vi fick träffa på överburenhetskontrollen (den tredje den veckan) att vi skulle sättas igång samma dag, eftersom jag inte hade öppnat mig alls. BF var 1 april så det var 18 dagar över tiden. UL gjordes och visade att Victor inte hade fixerat sig, de bedömde att det fanns tillräckligt med fostervatten även om det inte var så mycket. Jag var glad att vi äntligen skulle sättas igång, jag var oerhört less på att gå och vänta på en förlossning som aldrig kom igång...

9:43 Värkstimulerande

ca 12:00 Nu kom värkarna igång, men jag reagerade för kraftigt på medlet och värkarna "slog över", jag fick pinvärkar som kom i ett, utan paus. På 10 minuter hade jag 9 värkar! Det var hemskt, och sköterskan som såg CTG remsan tog beslutet att skicka ner mig till förlossningen.

14:05 Kommer till Förlossningen. Väl där så fick jag träffa en underbar BM som gav mig något för att lugna ner värkarna (Bricanyl), jag fick även sterila kvaddlar (hemskt). Sen fick jag bada, och det var härligt. Jag kände mig positiv och glad för att förlossningen äntligen var igång, värkarna var "normala" och jag öppnade mig så smått, kl 16:30 (efter 4,5 timmars värkar) var jag öppen 3 cm. Kändes så skönt att det verkade hända något!

17:00 Jag känner att jag inte klarar smärtan mer och ber om EDA (epidural). Får då höra att narkosläkaren är inne på operation men att han kommer så snart han är klar där och under tiden får jag andas lustgas. Lustgasen blir min bäste vän...

18:55 Får jag äntligen EDA, känns underbart och rundar av topparna på värkarna. Men tar inte helt bort värkarna, det är inte som för en del som knappt känner något, men ändå mycket bättre. Strax därefter vill BM koppla STAN (på bebisens huvud) och tar hål på hinnorna, det visar sig då att det inte kommer något fostervatten (!) och Victor påverkas kraftigt av mina värkar. Hans hjärtljud sjunker från 120 spm till 60 spm under ca 45 sekunder vid varje värk.

19:48 BM verkar bekymrad och tar dit en läkare som talar om att jag ska snittas akut. Jag ligger som i en dimma av lustgasen och värkarna och förstår först inte vad de pratar om, men min man förklarar att bebisen inte verkar må bra och att jag ska snittas.

19:50 Jag får Bricanyl för att stoppa värkarna innan snittet. Börjar skaka okontrollerat pga detta men värkarna stannar av så Bricanylen verkar fungera. Jag ber läkaren om att få vara vaken under snittet så att jag får vara med när Victor föds. Hon går med på det, och jag får inte intrycket av att det är så akut att jag måste sövas.

20:12 Allt verkar bra då jag får spinalbedövning lagd, jag lägger mig ner på operationsbordet och narkosläkaren baddar med en blöt tuss både på min mage och på mitt bröst och frågar om det känns kallt. Jag tycker att det gör det, på båda ställena och säger det. Han frågar om det känns mer kallt på något ställe, och jag svarar nej, jag vet inte. Någon nyper mig lite och det gör ont, och jag hinner tänka att "bedövningen har nog inte hunnit verka, de lär få vänta lite eller göra om det".

20:16 Plötsligt hör jag läkaren säga "Nu börjar jag, vågar inte vänta" och hon börjar skära i mig, samtidigt som jag känner hur hon skär. Jag hinner tänka NEJ, jag är inte bedövad än! Jag blir helt chockad av smärtan och skriker, det gör ont!! Ingen gör något, och smärtan blir bara värre! Det går inte att beskriva med ord, framför allt när hon kommer längre ner och drar i hinnor... Jag skriker och hör narkosläkaren säga något om att "hon (läkaren) kan inte vänta, hon måste ta ut barnet nu". Jag tuppar nästan av och får tydligen någon smärtstillande morfinliknande i nålen och en mask över munnen och näsan (lustgas) och tänker att "nu dör jag, stackars min man, han får åka hem ensam". Jag fick höra senare från min BM att hon aldrig har hört någon skrika så som jag gjorde, under alla sina år som BM. Victor föds kl 20:18, något som jag inte märker så mycket av.. (Apgar 9-10-10). Jag kommer ihåg som i en dimma att någon visar upp honom för mig, och jag gråter. Sen tuppar jag av igen. Jag kommer upp i medvetande då och då, men det gör så ont även när de syr att jag tuppar av. Enligt narkosläkaren fick jag smärtstillande i nålen till och från under hela operationen och det är nog pga den som jag "tuppar av".

22:06 Jag flyttas från förlossningen till uppvaket, får träffa min man och Victor en kort stund och jag gråter igen. På uppvaket ligger jag och sover länge, helt utmattad utan att ha en aning om vad som egentligen hände under förlossningen. Jag får inte träffa vare sig min nyfödde son eller min man. Jag frågar en sköterska om när jag får komma ner till BB, hon svarar "snart". De anser att jag är för medtagen för att åka ner ännu.

ca 00:30 Min man kommer upp till uppvaket för att han har tjatat sig till det hos personalen på BB. Är så glad att se honom! Vi kramas och pussas och gråter. Han berättar lite mer om vad som hände, och jag fick veta att Victors hjärtljud gått ner när jag väl lagt mig på operationsbordet, efter att de lagt spinalbedövningen. Läkaren hade sagt att de pga barnet inte vågade vänta på full bedövning pga hotande syrebrist för Victor. Jag var chockad men så glad att Victor klarat sig. Var för chockad för att bli arg i det här läget, jag var inte vid mina sinnens fulla bruk...

01:10 Får äntligen komma ner till BB avdelningen och träffa Victor ordentligt efter förlossningen. Stackaren har blivit nerkyld så han har fått ligga i en värmesäng. Är så omtumlad av upplevelsen på förlossningen att personalen erbjuder sig att ta honom några timmar för natten, vi accepterar trots att jag har längtat efter lillen så behöver jag sova. Egentligen får inte papporna ligga kvar efter komplicerade förlossningar (!!) men de gör ett undantag för oss, så min man får stanna.

Dagen efter:
Nu börjar chocken släppa och jag gråter, och mår så illa att jag spyr när jag tänker på snittet. Förlossningsläkaren som gjorde snittet kommer förbi och pratar några ord, hon säger att hon tyckte att det kändes jobbigt att operera när hon märkte att jag hade så ont men att hon inte vågade vänta pga barnets skull (vilket jag i det läget accepterade). Narkosläkaren kom också förbi och han dels att han inte förstod varför jag inte sövdes på en gång istället för att få spinalbedövning men att läkaren sa att jag skulle ha det pga att jag bett om det (vilket stämmer). Sen sa han att de inte kunde söva mig pga risken att narkosmedlet skulle hinna ut i blodet och in i honom, att det skulle ta 5-6 minuter extra att söva och att det var för lång tid. Men jag fick hela tiden intrycket av att han tyckte att jag borde ha sövts. Han sa att han sa åt läkaren att jag måste sövas när de märkte att bedövningen inte tog, och att läkaren sa nej, ”vågar inte på grund av påverkan på barnet”. Vi visste inte bättre så vi godtog den förklaringen, och var bara tacksamma att lille Victor var frisk och mådde bra. Vi hade ju inte velat att de hade riskerat något med honom.

Funderingar några månader efteråt:
Äntligen är så lille Victor här men upplevelsen av hans förlossning är fruktansvärd, jag kan varken förstå (eller acceptera) att de snittade mig utan bedövning! Min BM kan inte heller förstå det, hon säger att de i såna fall alltid söver patienten, man opererar helt enkelt inte patienter på det viset som de gjorde med mig! Hon (och många andra) har berättat för mig om att man brukar söva när det är riktigt akut (sk. katastrofsnitt) och man inte har tid att lägga spinalbedövning, så att de inte sade sig hinna i mitt fall är helt ofattbart... Dessutom så mådde Victor så pass bra efter förlossningen att han knappast var i sån fara som läkaren vill påskina, men det vågar jag inte säga något om. Självklart skulle de göra ett snitt och tom ett katastrofsnitt hade varit okej, då jag hade blivit sövd på en gång. Men att bli snittad utan vare sig full bedövning eller narkos... det var som en mardröm!

/Johanna