Sjukhusrutinerna blev mitt nya liv: Vakna. Sitta kvar i sängen och vänta på blodtryck. Lyssna på bebisens hjärtljud. Urinprov. Frukost, samma varje morgon. En snabb titt i rummen, ingen som försvunnit över natten? Några av mina medpatienter vill jag verkligen inte mista, både för deras skull och för min. Tillbaka till sängen.
Ronden. Här kommer dagens dom, ska jag vila i sängen eller tillbringa dagen i matsalen? Eller kanske till och med åka hiss upp till nästa våning för ett nytt tillväxt- och flödesultraljud? Alltsomoftast blir det bara nya blodprover, och undersköterskan alternerar mellan mina tre stickbara blodkärl. Jag ser ut som en sprutnarkoman i armvecken.
Förmiddagen - inget speciellt att göra. Läsa. Prata lite. Telefon. Skriva dagbok. Lunch och sedan vila i sängen. Blodtryck. Eftermiddagen - segar sig förbi. Blodtryck och kanske CTG. En lång, varm dusch. Enda stället man är ensam på är på toa och i duschen, för övrigt kommer och går det folk hela tiden.
Middag - snart får jag besök av familjen. Både jag och bebin i magen lever upp en stund. Resten av tiden verkar h*n lika trött på det här stället som jag är. Kvällsfika. TV. Eller kanske inte, vissa dagar får jag så mycket ryckningar när jag ser på TV, det är riktigt obehagligt. Ringer hem och säger godnatt. Blodtryck igen ifall jag mår dåligt. Dags att sova.
Det är som om jag inte finns längre. Mitt liv är satt på paus. Jag förstår att livet går vidare för alla andra, men härinne, här står tiden stilla. Jag tänker underliga och skrämmande tankar. Hur mycket av min personlighet, det jag brukade kalla mig själv, var egentligen jag? Hur mycket var egentligen min omgivning? Vem är jag, när min vardag har tagits ifrån mig? När det liv och de människor jag älskar finns långt bortanför de stora panoramafönstren? När min värld har krympt till en flerbäddssal, några korridorer, en matsal, och en sjukhuskiosk?
Jag läser mycket. Finner lite ro i Karin Boyes ord, och upprepar dem tyst för mig själv, ofta, ofta. Någon gång och på något sätt hoppas jag att den här erfarenheten ska ge mig något, även om jag ibland tvivlar:
Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
...
Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.
Du ska tacka dina gudar,
när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val.
(ur "Du ska Tacka" av Karin Boye)
Ganska snart tar havandeskapsförgiftningen ut sin rätt. Jag tillbringar många timmar i sängen. Även när jag då och då är hemma på permission behöver jag verkligen vila. Men det är inte bara trötthet. Det är också en förlamande känsla av att sitta inburad, att hållas fången. Varje dag tänker jag på att om jag verkligen vill, kan jag åka hem. Bara sådär. Sjukhuset är ingen fånginrättning och jag är ingen fånge. Men för mitt ofödda barns skull är det förstås bättre om jag stannar. Jag resonerar med mig själv, fram och tillbaka. Det känns bättre att faktiskt välja att stanna här, bättre än att bara vara tvungen.
Jag vet för mycket. Jag vet nog allt om finns att veta om den här eländiga sjukdomen. Det är nästan skrattretande hur lika vi bedömer situationen, läkarna och jag. De vill inte ta några risker. Inte jag heller, för den delen. Min journal ser ut som en telefonkatalog i omfång, och jag lider med alla som ska sätta sig in i mitt fall. Nästan varje dag blir jag akut dålig någon gång. "Det är bra att du håller jourläkarna på alerten" skrockar en läkare.
En vanlig torsdagmorgon görs ett nytt ultraljud, och innan vi går upp en våning gissar vi unisont på att jag kommer att klara mig tre veckor till, ungefär. Allt verkar stabilt.
Flödesultraljudet blir en chock. Bebin har slutat växa. Blodet pumpar inte genom navelsträngen som det brukar, och definitivt inte som det borde. "Det här ser inte bra ut" säger överläkaren. "Vi vill få det här gjort före helgen. I morgon bitti blir det kejsarsnitt."
Mathilda föddes i v 33+4 på fredag morgon, med "planerat" akutsnitt. OP-teamet hade stått stand-by över natten, eftersom jag blev så dålig att jag flyttades till förlossningen - med magsmärtor och flimmer - redan på torsdag eftermiddag.
