Planerat snitt, plågsamt att lägga bedövning, dåligt bemötande

av Linda

Söndag

Jag vaknade vid åtta på morgonen av att Alva bökade efter bröstet. Vi ammade och myste i sängen en stund, och jag låg och funderade på hur inskrivningen inför snitttet skulle gå. Vi hade tid måndag eftermiddag kl 14, för att sedan snittas tisdag morgon. När jag reste mig ur sängen kom första värken, jag bestämde dock att det bara var en förvärk, för jag skulle ju snittas först om 2 dagar ju. Ibland är man bra knäpp! Gjorde i ordning mig och barnen och dagen gick med värkar med mellan en kvart och upp till över en timmes mellanrum. En vän till familjen stannade över dagen och på eftermiddagen hade vi tvättstuga så allt var tvättat och klart inför bebisens ankomst. Jag gick och la mig vid niotiden och lyckades sova fram till halv två då jag vaknade av en kraftig värk. Jag kunde inte längre förtränga att något var på gång så jag gick upp, duschade, samt fick för mig att benen måste rakas. Jag kollade så allt var med i väskan, väckte maken, beställde taxi och la fram ungarnas kläder de skulle ha med till mormor. Vi kunde inte få barnvakt så jag fick åka in till förlossningen alldeles ensam.

Det tog en bra stund att få bil så jag var framme först halv sex. Blev mött av en underbar bm som kopplade ctg som visade ganska starka sammandragningar med mellan sju och tio minuters mellanrum. En supertrevlig spansk kvinnlig läkare undersökte mig och konstaterade att jag var öppen nästan 2 cm med buktande hinnor. Efter som jag inte fick ha värkar pga mina tidigare 2 snitt ordinerade hon en bricanylspruta för att stoppa värkarna. Sprutan fungerade bättre än vid mina 2 tidigare förlossningar och värkarbetet kom aldrig igång igen och det var riktigt skönt. Jag fick ett rum som brukar ges till mammor som ska snittas eller sättas igång, eller bara behöver observeras av någon anledning.

Jag lyckades med konststycket att sova till strax efter åtta trots att jag var extremt nervös och orolig inför snittet. Jag kände mig oerhört ensam och bad om en telefon så jag kunde ringa maken. BM som överlämnade telefonen, tyvärr samma som senare var med vid snittet kände jag med en gång att personkemin inte stämde det minsta, hon betedde sig som om jag var i vägen och som om jag var en idiot som hade egna önskemål. Allt skulle ske enligt deras "rutiner" Det var fullt den dagen och jag hörde hur de sprang som skållade råttor i korridoren utanför mitt rum.

Maken kom runt 10 efter att ha lämnat barnen hos min syster, och strax efter fick vi träffa narkosläkaren. Hon var tysktalande, kunde knappt svenska och absolut ingen engelska och det kändes lite läskigt. Jag avskyr när jag inte kan göra mig förstådd ordentligt, särskilt i en vårdsituation. En stund senare var det dags att träffa läkaren. vi fick veta att det inte fanns tid att snitta mig förrän efter lunch då det fanns ett eller kanske två mer akuta snitt som måste klaras av först och mina värkar hade ju stoppats upp så bra. Vi förberedde oss på att få vänta i ytterligare några timmar. Vi tog de sista magbilderna och maken skulle just gå ned till kiosken för att köpa något att äta då vår snorkiga bm kom inrusandes och sa att de bestämt sig för att ta mig också innan det var dags för teamet att gå på lunch. Det blev med ens väldigt stressigt. Ingen tog hänsyn till att jag är stickrädd och att jag särskilt bett att få katetern insatt när bedövningen var på plats. Jag fick slita av mig kläderna och dra på mig sjukhusskjortan. sen hjälptes jag upp i sängen och bm och hennes uska satte kanyl och kateter. Det var faktiskt mer bråttom än då jag akutsnittades med Camio, var fullt öppen med en bebis som fastnat ordentligt i bäckeningången. Redan nu började jag bli smått panikslagen. Färden till operationssalen som ligger inne på själva
förlossningsavdelningen gick dock i lugn takt.

Sen började helvetet! Jag är kraftigt överviktig så ovannämnda narkosläkare lyckades inte lägga bedövningen trots flera försök. Jag vrålade rakt ut av smärtan som är obeskrivlig för den som inte själv varit med om den. Jag grät så snor och tårar sprutade. Makens blå sjukhuskläder blev alldeles nedsölade på bröstet och jag var övertygad om att jag gått mina sista steg på egen hand. Sen tog jag mod till mig och bad dem kalla in en annan läkare. Efter vad som kändes som en hel evighet kom överläkaren som lyckades efter flera försök till och mer gråtande och panikvrålande från mig. När det väl lyckats var jag i
chock på något vis. Jag kände ingenting, jag var varken rädd, nervös eller ens förväntansfull längre. Operationen började, tror jag hade ett blodtrycksfall som jag inte kände av men som det pratades lite om. När de bökat en stund kände jag en kraftig smäll i högra höften, det gjorde ju naturligtvis inte ont pga bedövningen men det kändes att något hände. Påpekade det men ingen brydde sig. Det kändes faktiskt som om ingen av dem brydde sig om oss därinne i operationssalen. Alla skötte sitt på ett bra sätt men stämningen var inte så där varm och välkomnande som vid mina 2 tidigare snitt. Strulet med bedövningen hade ju sinkat dem ordentligt och försenat deras efterlängtade lunch! Och så kom då det där slurpandet när fostervattnet sögs ut och jag hörde någon kommentera att det var mycket vatten. Efter det sedvanliga bökandet och tryckandet på magen kom så Nova äntligen ut. Men jag kände ingenting och det skrämde mig.

Bm kom fram med Nova och la henne mot min kind och jag fick ta loss syremätaren från högra handen så jag kunde få känna på henne ordentligt. Det var det enda bm gjorde som var bra och jag är så glad att jag fått bekanta mig med åtminstonne ett av mina barn direkt efter födseln på det viset. Men sen gjorde hon något oförlåtligt! Hon tvingade maken att
stanna kvar hos mig medan hon ensam gick ut med Nova för att undersöka, mäta och väga. Tror det tog minst 10 min innan maken slutligen fick följa efter. Han beordrades klä Nova trots att jag uttryckligen sagt till om att hon inte skulle ha några kläder eller blöja eftersom jag ville få ha henne hos mig hud mot hud. Antingen struntade hon i mitt medhavda brev med önskemål eller så läste hon och gjorde tvärtemot för att jävlas rent ut sagt, för så känns det åtminstone.

När jag var färdigsydd och klar berättade läkaren att min livmoder blivit väldigt uttunnad runt snittet och att hon kunde se Novas hår genom livmoderväggen innan hon öppnat den. Hon sa att hon personligen inte hade tagit risken att skaffa ytterligare ett barn med den livmodern men att hon inte skulle gråta om jag blev gravid igen. Med andra ord, det skulle nog gå bra men jag får absolut inte ha sammandragningar och får inte gå längre än nödvändigt. Även detta besked var likgiltigt för mig just då.

Jag lyftes över till en vanlig säng och rullades tillbaks till rummet jag väntat i tidigare. Bad maken och bm hjälpa mig upp så jag kunde sitta och amma. Bm bara snäste att det fick jag minsann klara själv,vilket jag ju naturligtvis inte kunde. man får ju inte använda magmusklerna och jag kunde inte dra upp min bedövade kropp i rätt läge för att kunna sitta bekvämt mot sängens ryggstöd. Efter lite tjatande och en arg tillsägelse från maken gick hon med på att hjälpa mig till rätta.

Jag fick Nova till mig och vi ammade för första gången. Det var mysigt men jag kände inte mer för Nova än för en vilt främmande bebis. Vi fick in fikabrickan och även jag fick äta, det var underbart gott. Vi fick även in en cd-spelare och klassisk musik och det behövde jag verkligen. Musiken fick den allra värsta chocken att släppa.

Vi rullades in på bb där vi tvingades stanna i 3 dagar eftersom Nova gick ned sina 10 % då mjölken inte riktigt ville rinna till. Tror det berodde på att jag hade mycket ondare än med de andra barnen. Något under operationen orsakade att jag förutom i snittet hade grymt ont i hela högersidan och höger axel. Eftervärkarna var inte heller att leka med. När jag ammade kände jag hur livmodern drog ihop sig och det skar som knivar i magen trots smärtstillande. Sen blödde jag även mer än de andra gångerna också. Nova fick tillmatas med donerad bröstmjölk och eftersom hon inte gått ned mer den tredje dagen fick vi åka hem. Och det var precis vad vi behövde för att få igång amningen ordentligt och ammar gör hon mer än gärna fortfarande och det är så mysigt.

Jag hade ont länge och känner fortfarande av högersidan nu efter 20 månader tyvärr. Jag fick fortsätta med smärtstillande då och då de första två månaderna, men det var bara när jag skulle ut och röra på mig det behövdes som tur var. Det tog mig runt 3 månader att ta till mig Nova fullt ut, men när känslorna väl kom gjorde de det med storm. Är fortfarande väldigt upprörd över att de valde att klämma in oss innan sin lunch och att de stressade så som de gjorde, ångrar så att jag inte bad dem vänta. Fast det är ju klart, vi litade på att de var de proffs de utgav sig för att vara på alla plan. Jag hade ju också den underbara förlossningen med Alva bakom mig. Kanske ska tilllägga att detta hände på Näl i Trollhättan.

/Linda