Ibland har jag tänkt: varför utsätter jag mig för det här? Varför kan jag inte bara släppa det här med mina jobbiga graviditeter, tunga förlossningar och svåra spädbarnsperioder? Vore det inte bättre att bara låta alltihop vara? Låta såren läka ifred, utan att ständigt vara där och pilla bort sårskorpan?
Men nu har jag plötsligt förstått!
Det här handlar inte om sår som skulle läka om jag bara kunde låta bli ytan på dem ett litet tag, om jag bara kunde visa lite självbehärskning och låtsas som ingenting. Det här handlar om sår som är så djupa att det fortfarande kommer upp var ur dem fastän ytan håller på att gå ihop. Sår som behöver hållas öppna för att någonsin kunna läka ordentligt.
Och det är stor skillnad.
måndag, december 24, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du skriver precis som jag känner. Har inte hittat rätt ord men det borde ju varit lätt för mig då en massa strul just kom från ett sår som var läkt på utsidan men samtidigt självdogvävnaden innut i och kapslades in i var.
Känns skönt att hitta ett bra sätt att förklara hur det känns när folk börjar säga att "Kan du inte släppa det där nu? Det har ju gått så lång tid och ni lever ju allihopa"
Så är det nog här med. Jag tror att jag mår ganska bra sen kommer något och bara jämnar mig men marken... Men varje gång jag reser mig känns det lite bättre när jag väl är på fötter.
Skicka en kommentar