Sårskorpor och varande sår

Ibland har jag tänkt: varför utsätter jag mig för det här? Varför kan jag inte bara släppa det här med mina jobbiga graviditeter, tunga förlossningar och svåra spädbarnsperioder? Vore det inte bättre att bara låta alltihop vara? Låta såren läka ifred, utan att ständigt vara där och pilla bort sårskorpan?

Men nu har jag plötsligt förstått!

Det här handlar inte om sår som skulle läka om jag bara kunde låta bli ytan på dem ett litet tag, om jag bara kunde visa lite självbehärskning och låtsas som ingenting. Det här handlar om sår som är så djupa att det fortfarande kommer upp var ur dem fastän ytan håller på att gå ihop. Sår som behöver hållas öppna för att någonsin kunna läka ordentligt.

Och det är stor skillnad.

Trött och ledsen

Jag önskar att jag kunde låta all smärta och förvirring och förtvivlan jag känner flöda ut ur mina fingrar och bli till text, den där löpande, välformulerade, medryckande texten som sätter allt det jag tänker och känner på pränt. Ofta är det när jag skriver som jag upptäcker hur saker och ting hänger ihop, så om jag kunde skriva ner allt som rör sig i mitt huvud kanske jag skulle förstå. Som det nu är sitter jag mest och surfar när jag är framför datorn, jag har ingen som helst energi till att skriva något vettigt eller mer avancerat än "hej" eller *kram*. Det är inte det att orden inte finns där i mitt huvud. Jag har hela texter där. Massor av dem, men de vill inte komma ut. Och jag kan inte påstå att jag försöker locka fram dem heller. Jag orkar inte. För mig - som måste formulera mig likaväl som jag måste andas - är just detta det värsta: att orden sitter fast. Jag har som ett mummel i bakhuvudet som nästan, men inte riktigt, går att tyda.

Större delen av min dag tillbringar jag med att hålla tillbaka tårarna. De bränner bakom ögonlocken, men jag har inte tid, inte ork, inte lust att gråta. När jag väl gråter vet jag inte ens varför; hela tillvaron gör ont, som ett enda stort skrapsår med blåmärken under. Hela dagen och halva natten går åt till att bara överleva, att försöka hänga samman, att hitta några ögonblicks ro här och där. Få i mig mat nån gång ibland, fast jag inte har lust att äta. Och så är det ju trevligt och önskvärt att jag får lite sömn också, om inte annat hjälper det upp humöret.

Jag är trött, så obeskrivligt, otroligt trött att det är svårt att förklara. En trötthet som går ända in i märgen, "som smör utskrapat över för mycket bröd" med Tolkiens ord. Inget känns egentligen särskilt roligt eller intressant. Allt är mest jobbigt. Jag vill vara ifred i min egen lilla kokong, och slippa umgås med någon alls. Vill helst glömma att resten av mänskligheten finns. Men en annan del av mig längtar ut, ut i den vanliga världen som jag saknat så länge, ut att umgås med människor, att vara tillsammans, prata, skratta, synas och finnas bland alla andra och inte sitta på åskådarplats längre. Jag vill leva igen i stället för att vänta. Jag vill vara tillsammans igen, inte ensam längre.

Egentligen vet jag vad jag måste göra: jag måste kasta mig ut i det här havet av smärta som ligger stålgrått och vinterkallt framför mig. Jag måste leva med och igenom all vrede och sorg som jag samlat på mig den här tiden som gått och till slut, så småningom, komma över på andra sidan. Jag måste gå rakt igenom detta i stället för att stryka längs kanterna, måste genom för komma vidare. Jag tror att jag kan göra det. Jag har varit här förut, och klarat av det. Ändå tvekar jag, jag går villrådigt på stranden och lyfter på snäckskal och stenar i stället för att våga språnget. Jag säger till mig själv att "i morgon, då ska jag sätta mig ner och bara känna efter, men idag har jag så mycket annat som måste göras först. Jag har inte tid att bryta ihop. Jag har verkligen inte det. Bara jag blir klar med detta så..."