Tunga Förlossningar

Nätbok om jobbiga graviditeter och missfall

2008-12-19T08:37:00.000+01:00

Missfall??komplicerade graviditeter??LÄS MIN NÄTBOK GRATIS!!!

Jag är en tjej på 44 år som har 3 småbarn födda 2003+2005+2007,alla för tidigt.

När jag var gravid sökte jag med ljus och lykta någon bok som kunde ge mig lite styrka.

Känna att jag inte var ensam om det här.

När vi till slut hamnade nere på prematuren och satt med våra mjölkningsmaskiner för att försöka pressa ut mjölk till våra yttesmå pyren lovade jag mina medsystrar att skriva den här boken.

Stundtals blodig,men den är ett utdrag från mina dagböcker.

Hoppas kunna stötta någon annan stackare därute för att visa att det faktiskt kan sluta lyckligt.

Boken finns på www.kapitel1.se/anitha-ostlund/tre-anglar-och-tre-mirakel

Allt som inte skulle hända hände.

Den här sajten du startat skulle jag behövt när jag låg där och förbannade min dumma kropp som bara svek mig...gång på gång.

ha det gott

Anitha

Våga älska?

2008-01-30T14:12:00.002+01:00

Hur ska jag kunna älska dig när jag inte vet hur allt ska bli, när jag inte ens vet om du kommer att få leva? Du skrynklar ihop ditt lilla ansikte och skriker i respiratorn, men det hörs inga ljud.

Hur ska jag våga älska dig när varje liten nedgång blir till ett avsked i mitt hjärta? När varje småsak - en bekymrad min, en pipande apparat - säger att det är dags att ta farväl?

Lilla vän, där ligger du alldeles ensam och har inte ens en mamma som förmår älska dig. Förlåt.

(ur "VÅGA ÄLSKA? Om att bli förälder till ett för tidigt fött barn")

Sårskorpor och varande sår

2007-12-24T00:34:00.000+01:00

Ibland har jag tänkt: varför utsätter jag mig för det här? Varför kan jag inte bara släppa det här med mina jobbiga graviditeter, tunga förlossningar och svåra spädbarnsperioder? Vore det inte bättre att bara låta alltihop vara? Låta såren läka ifred, utan att ständigt vara där och pilla bort sårskorpan?

Men nu har jag plötsligt förstått!

Det här handlar inte om sår som skulle läka om jag bara kunde låta bli ytan på dem ett litet tag, om jag bara kunde visa lite självbehärskning och låtsas som ingenting. Det här handlar om sår som är så djupa att det fortfarande kommer upp var ur dem fastän ytan håller på att gå ihop. Sår som behöver hållas öppna för att någonsin kunna läka ordentligt.

Och det är stor skillnad.

Trött och ledsen

2007-12-16T23:46:00.001+01:00

Jag önskar att jag kunde låta all smärta och förvirring och förtvivlan jag känner flöda ut ur mina fingrar och bli till text, den där löpande, välformulerade, medryckande texten som sätter allt det jag tänker och känner på pränt. Ofta är det när jag skriver som jag upptäcker hur saker och ting hänger ihop, så om jag kunde skriva ner allt som rör sig i mitt huvud kanske jag skulle förstå. Som det nu är sitter jag mest och surfar när jag är framför datorn, jag har ingen som helst energi till att skriva något vettigt eller mer avancerat än "hej" eller *kram*. Det är inte det att orden inte finns där i mitt huvud. Jag har hela texter där. Massor av dem, men de vill inte komma ut. Och jag kan inte påstå att jag försöker locka fram dem heller. Jag orkar inte. För mig - som måste formulera mig likaväl som jag måste andas - är just detta det värsta: att orden sitter fast. Jag har som ett mummel i bakhuvudet som nästan, men inte riktigt, går att tyda.

Större delen av min dag tillbringar jag med att hålla tillbaka tårarna. De bränner bakom ögonlocken, men jag har inte tid, inte ork, inte lust att gråta. När jag väl gråter vet jag inte ens varför; hela tillvaron gör ont, som ett enda stort skrapsår med blåmärken under. Hela dagen och halva natten går åt till att bara överleva, att försöka hänga samman, att hitta några ögonblicks ro här och där. Få i mig mat nån gång ibland, fast jag inte har lust att äta. Och så är det ju trevligt och önskvärt att jag får lite sömn också, om inte annat hjälper det upp humöret.

Jag är trött, så obeskrivligt, otroligt trött att det är svårt att förklara. En trötthet som går ända in i märgen, "som smör utskrapat över för mycket bröd" med Tolkiens ord. Inget känns egentligen särskilt roligt eller intressant. Allt är mest jobbigt. Jag vill vara ifred i min egen lilla kokong, och slippa umgås med någon alls. Vill helst glömma att resten av mänskligheten finns. Men en annan del av mig längtar ut, ut i den vanliga världen som jag saknat så länge, ut att umgås med människor, att vara tillsammans, prata, skratta, synas och finnas bland alla andra och inte sitta på åskådarplats längre. Jag vill leva igen i stället för att vänta. Jag vill vara tillsammans igen, inte ensam längre.

Egentligen vet jag vad jag måste göra: jag måste kasta mig ut i det här havet av smärta som ligger stålgrått och vinterkallt framför mig. Jag måste leva med och igenom all vrede och sorg som jag samlat på mig den här tiden som gått och till slut, så småningom, komma över på andra sidan. Jag måste gå rakt igenom detta i stället för att stryka längs kanterna, måste genom för komma vidare. Jag tror att jag kan göra det. Jag har varit här förut, och klarat av det. Ändå tvekar jag, jag går villrådigt på stranden och lyfter på snäckskal och stenar i stället för att våga språnget. Jag säger till mig själv att "i morgon, då ska jag sätta mig ner och bara känna efter, men idag har jag så mycket annat som måste göras först. Jag har inte tid att bryta ihop. Jag har verkligen inte det. Bara jag blir klar med detta så..."

Nytt forum för Tunga förlossningar!

2007-04-18T15:04:00.000+02:00

Nu är det nya forumet för Tunga förlossningar sjösatt! Adressen är http://tungforlossnings.egetforum.se

Välkommen in!

Planerat snitt, plågsamt att lägga bedövning, dåligt bemötande

2007-04-11T14:50:00.000+02:00

av Linda

Söndag

Jag vaknade vid åtta på morgonen av att Alva bökade efter bröstet. Vi ammade och myste i sängen en stund, och jag låg och funderade på hur inskrivningen inför snitttet skulle gå. Vi hade tid måndag eftermiddag kl 14, för att sedan snittas tisdag morgon. När jag reste mig ur sängen kom första värken, jag bestämde dock att det bara var en förvärk, för jag skulle ju snittas först om 2 dagar ju. Ibland är man bra knäpp! Gjorde i ordning mig och barnen och dagen gick med värkar med mellan en kvart och upp till över en timmes mellanrum. En vän till familjen stannade över dagen och på eftermiddagen hade vi tvättstuga så allt var tvättat och klart inför bebisens ankomst. Jag gick och la mig vid niotiden och lyckades sova fram till halv två då jag vaknade av en kraftig värk. Jag kunde inte längre förtränga att något var på gång så jag gick upp, duschade, samt fick för mig att benen måste rakas. Jag kollade så allt var med i väskan, väckte maken, beställde taxi och la fram ungarnas kläder de skulle ha med till mormor. Vi kunde inte få barnvakt så jag fick åka in till förlossningen alldeles ensam.

Det tog en bra stund att få bil så jag var framme först halv sex. Blev mött av en underbar bm som kopplade ctg som visade ganska starka sammandragningar med mellan sju och tio minuters mellanrum. En supertrevlig spansk kvinnlig läkare undersökte mig och konstaterade att jag var öppen nästan 2 cm med buktande hinnor. Efter som jag inte fick ha värkar pga mina tidigare 2 snitt ordinerade hon en bricanylspruta för att stoppa värkarna. Sprutan fungerade bättre än vid mina 2 tidigare förlossningar och värkarbetet kom aldrig igång igen och det var riktigt skönt. Jag fick ett rum som brukar ges till mammor som ska snittas eller sättas igång, eller bara behöver observeras av någon anledning.

Jag lyckades med konststycket att sova till strax efter åtta trots att jag var extremt nervös och orolig inför snittet. Jag kände mig oerhört ensam och bad om en telefon så jag kunde ringa maken. BM som överlämnade telefonen, tyvärr samma som senare var med vid snittet kände jag med en gång att personkemin inte stämde det minsta, hon betedde sig som om jag var i vägen och som om jag var en idiot som hade egna önskemål. Allt skulle ske enligt deras "rutiner" Det var fullt den dagen och jag hörde hur de sprang som skållade råttor i korridoren utanför mitt rum.

Maken kom runt 10 efter att ha lämnat barnen hos min syster, och strax efter fick vi träffa narkosläkaren. Hon var tysktalande, kunde knappt svenska och absolut ingen engelska och det kändes lite läskigt. Jag avskyr när jag inte kan göra mig förstådd ordentligt, särskilt i en vårdsituation. En stund senare var det dags att träffa läkaren. vi fick veta att det inte fanns tid att snitta mig förrän efter lunch då det fanns ett eller kanske två mer akuta snitt som måste klaras av först och mina värkar hade ju stoppats upp så bra. Vi förberedde oss på att få vänta i ytterligare några timmar. Vi tog de sista magbilderna och maken skulle just gå ned till kiosken för att köpa något att äta då vår snorkiga bm kom inrusandes och sa att de bestämt sig för att ta mig också innan det var dags för teamet att gå på lunch. Det blev med ens väldigt stressigt. Ingen tog hänsyn till att jag är stickrädd och att jag särskilt bett att få katetern insatt när bedövningen var på plats. Jag fick slita av mig kläderna och dra på mig sjukhusskjortan. sen hjälptes jag upp i sängen och bm och hennes uska satte kanyl och kateter. Det var faktiskt mer bråttom än då jag akutsnittades med Camio, var fullt öppen med en bebis som fastnat ordentligt i bäckeningången. Redan nu började jag bli smått panikslagen. Färden till operationssalen som ligger inne på själva
förlossningsavdelningen gick dock i lugn takt.

Sen började helvetet! Jag är kraftigt överviktig så ovannämnda narkosläkare lyckades inte lägga bedövningen trots flera försök. Jag vrålade rakt ut av smärtan som är obeskrivlig för den som inte själv varit med om den. Jag grät så snor och tårar sprutade. Makens blå sjukhuskläder blev alldeles nedsölade på bröstet och jag var övertygad om att jag gått mina sista steg på egen hand. Sen tog jag mod till mig och bad dem kalla in en annan läkare. Efter vad som kändes som en hel evighet kom överläkaren som lyckades efter flera försök till och mer gråtande och panikvrålande från mig. När det väl lyckats var jag i
chock på något vis. Jag kände ingenting, jag var varken rädd, nervös eller ens förväntansfull längre. Operationen började, tror jag hade ett blodtrycksfall som jag inte kände av men som det pratades lite om. När de bökat en stund kände jag en kraftig smäll i högra höften, det gjorde ju naturligtvis inte ont pga bedövningen men det kändes att något hände. Påpekade det men ingen brydde sig. Det kändes faktiskt som om ingen av dem brydde sig om oss därinne i operationssalen. Alla skötte sitt på ett bra sätt men stämningen var inte så där varm och välkomnande som vid mina 2 tidigare snitt. Strulet med bedövningen hade ju sinkat dem ordentligt och försenat deras efterlängtade lunch! Och så kom då det där slurpandet när fostervattnet sögs ut och jag hörde någon kommentera att det var mycket vatten. Efter det sedvanliga bökandet och tryckandet på magen kom så Nova äntligen ut. Men jag kände ingenting och det skrämde mig.

Bm kom fram med Nova och la henne mot min kind och jag fick ta loss syremätaren från högra handen så jag kunde få känna på henne ordentligt. Det var det enda bm gjorde som var bra och jag är så glad att jag fått bekanta mig med åtminstonne ett av mina barn direkt efter födseln på det viset. Men sen gjorde hon något oförlåtligt! Hon tvingade maken att
stanna kvar hos mig medan hon ensam gick ut med Nova för att undersöka, mäta och väga. Tror det tog minst 10 min innan maken slutligen fick följa efter. Han beordrades klä Nova trots att jag uttryckligen sagt till om att hon inte skulle ha några kläder eller blöja eftersom jag ville få ha henne hos mig hud mot hud. Antingen struntade hon i mitt medhavda brev med önskemål eller så läste hon och gjorde tvärtemot för att jävlas rent ut sagt, för så känns det åtminstone.

När jag var färdigsydd och klar berättade läkaren att min livmoder blivit väldigt uttunnad runt snittet och att hon kunde se Novas hår genom livmoderväggen innan hon öppnat den. Hon sa att hon personligen inte hade tagit risken att skaffa ytterligare ett barn med den livmodern men att hon inte skulle gråta om jag blev gravid igen. Med andra ord, det skulle nog gå bra men jag får absolut inte ha sammandragningar och får inte gå längre än nödvändigt. Även detta besked var likgiltigt för mig just då.

Jag lyftes över till en vanlig säng och rullades tillbaks till rummet jag väntat i tidigare. Bad maken och bm hjälpa mig upp så jag kunde sitta och amma. Bm bara snäste att det fick jag minsann klara själv,vilket jag ju naturligtvis inte kunde. man får ju inte använda magmusklerna och jag kunde inte dra upp min bedövade kropp i rätt läge för att kunna sitta bekvämt mot sängens ryggstöd. Efter lite tjatande och en arg tillsägelse från maken gick hon med på att hjälpa mig till rätta.

Jag fick Nova till mig och vi ammade för första gången. Det var mysigt men jag kände inte mer för Nova än för en vilt främmande bebis. Vi fick in fikabrickan och även jag fick äta, det var underbart gott. Vi fick även in en cd-spelare och klassisk musik och det behövde jag verkligen. Musiken fick den allra värsta chocken att släppa.

Vi rullades in på bb där vi tvingades stanna i 3 dagar eftersom Nova gick ned sina 10 % då mjölken inte riktigt ville rinna till. Tror det berodde på att jag hade mycket ondare än med de andra barnen. Något under operationen orsakade att jag förutom i snittet hade grymt ont i hela högersidan och höger axel. Eftervärkarna var inte heller att leka med. När jag ammade kände jag hur livmodern drog ihop sig och det skar som knivar i magen trots smärtstillande. Sen blödde jag även mer än de andra gångerna också. Nova fick tillmatas med donerad bröstmjölk och eftersom hon inte gått ned mer den tredje dagen fick vi åka hem. Och det var precis vad vi behövde för att få igång amningen ordentligt och ammar gör hon mer än gärna fortfarande och det är så mysigt.

Jag hade ont länge och känner fortfarande av högersidan nu efter 20 månader tyvärr. Jag fick fortsätta med smärtstillande då och då de första två månaderna, men det var bara när jag skulle ut och röra på mig det behövdes som tur var. Det tog mig runt 3 månader att ta till mig Nova fullt ut, men när känslorna väl kom gjorde de det med storm. Är fortfarande väldigt upprörd över att de valde att klämma in oss innan sin lunch och att de stressade så som de gjorde, ångrar så att jag inte bad dem vänta. Fast det är ju klart, vi litade på att de var de proffs de utgav sig för att vara på alla plan. Jag hade ju också den underbara förlossningen med Alva bakom mig. Kanske ska tilllägga att detta hände på Näl i Trollhättan.

/Linda

Inburad!

2006-12-20T15:14:00.000+01:00

Jag tänker med fasa på de långa dagarna på sjukhus, när jag låg inlagd innan bebin föddes. En dag, mitt i livet, rycktes jag upp från min familj och sattes ner på en annan plats. Jag förlorade mitt sammanhang.

Sjukhusrutinerna blev mitt nya liv: Vakna. Sitta kvar i sängen och vänta på blodtryck. Lyssna på bebisens hjärtljud. Urinprov. Frukost, samma varje morgon. En snabb titt i rummen, ingen som försvunnit över natten? Några av mina medpatienter vill jag verkligen inte mista, både för deras skull och för min. Tillbaka till sängen.

Ronden. Här kommer dagens dom, ska jag vila i sängen eller tillbringa dagen i matsalen? Eller kanske till och med åka hiss upp till nästa våning för ett nytt tillväxt- och flödesultraljud? Alltsomoftast blir det bara nya blodprover, och undersköterskan alternerar mellan mina tre stickbara blodkärl. Jag ser ut som en sprutnarkoman i armvecken.

Förmiddagen - inget speciellt att göra. Läsa. Prata lite. Telefon. Skriva dagbok. Lunch och sedan vila i sängen. Blodtryck. Eftermiddagen - segar sig förbi. Blodtryck och kanske CTG. En lång, varm dusch. Enda stället man är ensam på är på toa och i duschen, för övrigt kommer och går det folk hela tiden.

Middag - snart får jag besök av familjen. Både jag och bebin i magen lever upp en stund. Resten av tiden verkar h*n lika trött på det här stället som jag är. Kvällsfika. TV. Eller kanske inte, vissa dagar får jag så mycket ryckningar när jag ser på TV, det är riktigt obehagligt. Ringer hem och säger godnatt. Blodtryck igen ifall jag mår dåligt. Dags att sova.

Det är som om jag inte finns längre. Mitt liv är satt på paus. Jag förstår att livet går vidare för alla andra, men härinne, här står tiden stilla. Jag tänker underliga och skrämmande tankar. Hur mycket av min personlighet, det jag brukade kalla mig själv, var egentligen jag? Hur mycket var egentligen min omgivning? Vem är jag, när min vardag har tagits ifrån mig? När det liv och de människor jag älskar finns långt bortanför de stora panoramafönstren? När min värld har krympt till en flerbäddssal, några korridorer, en matsal, och en sjukhuskiosk?

Jag läser mycket. Finner lite ro i Karin Boyes ord, och upprepar dem tyst för mig själv, ofta, ofta. Någon gång och på något sätt hoppas jag att den här erfarenheten ska ge mig något, även om jag ibland tvivlar:

Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.

...

Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.

Du ska tacka dina gudar,
när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val.

(ur "Du ska Tacka" av Karin Boye)

Ganska snart tar havandeskapsförgiftningen ut sin rätt. Jag tillbringar många timmar i sängen. Även när jag då och då är hemma på permission behöver jag verkligen vila. Men det är inte bara trötthet. Det är också en förlamande känsla av att sitta inburad, att hållas fången. Varje dag tänker jag på att om jag verkligen vill, kan jag åka hem. Bara sådär. Sjukhuset är ingen fånginrättning och jag är ingen fånge. Men för mitt ofödda barns skull är det förstås bättre om jag stannar. Jag resonerar med mig själv, fram och tillbaka. Det känns bättre att faktiskt välja att stanna här, bättre än att bara vara tvungen.

Jag vet för mycket. Jag vet nog allt om finns att veta om den här eländiga sjukdomen. Det är nästan skrattretande hur lika vi bedömer situationen, läkarna och jag. De vill inte ta några risker. Inte jag heller, för den delen. Min journal ser ut som en telefonkatalog i omfång, och jag lider med alla som ska sätta sig in i mitt fall. Nästan varje dag blir jag akut dålig någon gång. "Det är bra att du håller jourläkarna på alerten" skrockar en läkare.

En vanlig torsdagmorgon görs ett nytt ultraljud, och innan vi går upp en våning gissar vi unisont på att jag kommer att klara mig tre veckor till, ungefär. Allt verkar stabilt.

Flödesultraljudet blir en chock. Bebin har slutat växa. Blodet pumpar inte genom navelsträngen som det brukar, och definitivt inte som det borde. "Det här ser inte bra ut" säger överläkaren. "Vi vill få det här gjort före helgen. I morgon bitti blir det kejsarsnitt."

Mathilda föddes i v 33+4 på fredag morgon, med "planerat" akutsnitt. OP-teamet hade stått stand-by över natten, eftersom jag blev så dålig att jag flyttades till förlossningen - med magsmärtor och flimmer - redan på torsdag eftermiddag.

Tårar av Blod

2006-12-05T22:44:00.000+01:00

Jag saknar
de dagar som inte kom
de stunder som inte blev
Ditt lena hår, doften av din hud
dina små, små händer i mina

Vi skulle ha sprungit tillsammans
hoppat i lövhögarna
lekt tafatt
du skulle ha somnat varm och trygg i min famn
och jag kysst dina trötta ögonlock

Min kropp sörjer tomheten
Gråter
Tårar av blod över
barnet jag inte fick

/Tina (Den här dikten har jag skrivit. Kopiera gärna, men ange källan!)

Ny design på bloggen!

2006-12-05T10:09:00.000+01:00

Nu ligger Tunga Förlossningar ute i ett nytt format som gör det lättare att hitta bland inläggen. I listan till höger finns alla inlägg sorterade efter när de publicerats, i stället för bara de 10 senaste och resten i arkiv, som förut. Hoppas det nya, förbättrade arkivet kommer väl till pass!

/Tina

Igångsättning & akut kejsarsnitt utan full bedövning

2006-11-06T22:32:00.000+01:00

av Johanna

19 april 2006 (BF+18)
Morgonen den 19 april valde läkaren vi fick träffa på överburenhetskontrollen (den tredje den veckan) att vi skulle sättas igång samma dag, eftersom jag inte hade öppnat mig alls. BF var 1 april så det var 18 dagar över tiden. UL gjordes och visade att Victor inte hade fixerat sig, de bedömde att det fanns tillräckligt med fostervatten även om det inte var så mycket. Jag var glad att vi äntligen skulle sättas igång, jag var oerhört less på att gå och vänta på en förlossning som aldrig kom igång...

9:43 Värkstimulerande

ca 12:00 Nu kom värkarna igång, men jag reagerade för kraftigt på medlet och värkarna "slog över", jag fick pinvärkar som kom i ett, utan paus. På 10 minuter hade jag 9 värkar! Det var hemskt, och sköterskan som såg CTG remsan tog beslutet att skicka ner mig till förlossningen.

14:05 Kommer till Förlossningen. Väl där så fick jag träffa en underbar BM som gav mig något för att lugna ner värkarna (Bricanyl), jag fick även sterila kvaddlar (hemskt). Sen fick jag bada, och det var härligt. Jag kände mig positiv och glad för att förlossningen äntligen var igång, värkarna var "normala" och jag öppnade mig så smått, kl 16:30 (efter 4,5 timmars värkar) var jag öppen 3 cm. Kändes så skönt att det verkade hända något!

17:00 Jag känner att jag inte klarar smärtan mer och ber om EDA (epidural). Får då höra att narkosläkaren är inne på operation men att han kommer så snart han är klar där och under tiden får jag andas lustgas. Lustgasen blir min bäste vän...

18:55 Får jag äntligen EDA, känns underbart och rundar av topparna på värkarna. Men tar inte helt bort värkarna, det är inte som för en del som knappt känner något, men ändå mycket bättre. Strax därefter vill BM koppla STAN (på bebisens huvud) och tar hål på hinnorna, det visar sig då att det inte kommer något fostervatten (!) och Victor påverkas kraftigt av mina värkar. Hans hjärtljud sjunker från 120 spm till 60 spm under ca 45 sekunder vid varje värk.

19:48 BM verkar bekymrad och tar dit en läkare som talar om att jag ska snittas akut. Jag ligger som i en dimma av lustgasen och värkarna och förstår först inte vad de pratar om, men min man förklarar att bebisen inte verkar må bra och att jag ska snittas.

19:50 Jag får Bricanyl för att stoppa värkarna innan snittet. Börjar skaka okontrollerat pga detta men värkarna stannar av så Bricanylen verkar fungera. Jag ber läkaren om att få vara vaken under snittet så att jag får vara med när Victor föds. Hon går med på det, och jag får inte intrycket av att det är så akut att jag måste sövas.

20:12 Allt verkar bra då jag får spinalbedövning lagd, jag lägger mig ner på operationsbordet och narkosläkaren baddar med en blöt tuss både på min mage och på mitt bröst och frågar om det känns kallt. Jag tycker att det gör det, på båda ställena och säger det. Han frågar om det känns mer kallt på något ställe, och jag svarar nej, jag vet inte. Någon nyper mig lite och det gör ont, och jag hinner tänka att "bedövningen har nog inte hunnit verka, de lär få vänta lite eller göra om det".

20:16 Plötsligt hör jag läkaren säga "Nu börjar jag, vågar inte vänta" och hon börjar skära i mig, samtidigt som jag känner hur hon skär. Jag hinner tänka NEJ, jag är inte bedövad än! Jag blir helt chockad av smärtan och skriker, det gör ont!! Ingen gör något, och smärtan blir bara värre! Det går inte att beskriva med ord, framför allt när hon kommer längre ner och drar i hinnor... Jag skriker och hör narkosläkaren säga något om att "hon (läkaren) kan inte vänta, hon måste ta ut barnet nu". Jag tuppar nästan av och får tydligen någon smärtstillande morfinliknande i nålen och en mask över munnen och näsan (lustgas) och tänker att "nu dör jag, stackars min man, han får åka hem ensam". Jag fick höra senare från min BM att hon aldrig har hört någon skrika så som jag gjorde, under alla sina år som BM. Victor föds kl 20:18, något som jag inte märker så mycket av.. (Apgar 9-10-10). Jag kommer ihåg som i en dimma att någon visar upp honom för mig, och jag gråter. Sen tuppar jag av igen. Jag kommer upp i medvetande då och då, men det gör så ont även när de syr att jag tuppar av. Enligt narkosläkaren fick jag smärtstillande i nålen till och från under hela operationen och det är nog pga den som jag "tuppar av".

22:06 Jag flyttas från förlossningen till uppvaket, får träffa min man och Victor en kort stund och jag gråter igen. På uppvaket ligger jag och sover länge, helt utmattad utan att ha en aning om vad som egentligen hände under förlossningen. Jag får inte träffa vare sig min nyfödde son eller min man. Jag frågar en sköterska om när jag får komma ner till BB, hon svarar "snart". De anser att jag är för medtagen för att åka ner ännu.

ca 00:30 Min man kommer upp till uppvaket för att han har tjatat sig till det hos personalen på BB. Är så glad att se honom! Vi kramas och pussas och gråter. Han berättar lite mer om vad som hände, och jag fick veta att Victors hjärtljud gått ner när jag väl lagt mig på operationsbordet, efter att de lagt spinalbedövningen. Läkaren hade sagt att de pga barnet inte vågade vänta på full bedövning pga hotande syrebrist för Victor. Jag var chockad men så glad att Victor klarat sig. Var för chockad för att bli arg i det här läget, jag var inte vid mina sinnens fulla bruk...

01:10 Får äntligen komma ner till BB avdelningen och träffa Victor ordentligt efter förlossningen. Stackaren har blivit nerkyld så han har fått ligga i en värmesäng. Är så omtumlad av upplevelsen på förlossningen att personalen erbjuder sig att ta honom några timmar för natten, vi accepterar trots att jag har längtat efter lillen så behöver jag sova. Egentligen får inte papporna ligga kvar efter komplicerade förlossningar (!!) men de gör ett undantag för oss, så min man får stanna.

Dagen efter:
Nu börjar chocken släppa och jag gråter, och mår så illa att jag spyr när jag tänker på snittet. Förlossningsläkaren som gjorde snittet kommer förbi och pratar några ord, hon säger att hon tyckte att det kändes jobbigt att operera när hon märkte att jag hade så ont men att hon inte vågade vänta pga barnets skull (vilket jag i det läget accepterade). Narkosläkaren kom också förbi och han dels att han inte förstod varför jag inte sövdes på en gång istället för att få spinalbedövning men att läkaren sa att jag skulle ha det pga att jag bett om det (vilket stämmer). Sen sa han att de inte kunde söva mig pga risken att narkosmedlet skulle hinna ut i blodet och in i honom, att det skulle ta 5-6 minuter extra att söva och att det var för lång tid. Men jag fick hela tiden intrycket av att han tyckte att jag borde ha sövts. Han sa att han sa åt läkaren att jag måste sövas när de märkte att bedövningen inte tog, och att läkaren sa nej, ”vågar inte på grund av påverkan på barnet”. Vi visste inte bättre så vi godtog den förklaringen, och var bara tacksamma att lille Victor var frisk och mådde bra. Vi hade ju inte velat att de hade riskerat något med honom.

Funderingar några månader efteråt:
Äntligen är så lille Victor här men upplevelsen av hans förlossning är fruktansvärd, jag kan varken förstå (eller acceptera) att de snittade mig utan bedövning! Min BM kan inte heller förstå det, hon säger att de i såna fall alltid söver patienten, man opererar helt enkelt inte patienter på det viset som de gjorde med mig! Hon (och många andra) har berättat för mig om att man brukar söva när det är riktigt akut (sk. katastrofsnitt) och man inte har tid att lägga spinalbedövning, så att de inte sade sig hinna i mitt fall är helt ofattbart... Dessutom så mådde Victor så pass bra efter förlossningen att han knappast var i sån fara som läkaren vill påskina, men det vågar jag inte säga något om. Självklart skulle de göra ett snitt och tom ett katastrofsnitt hade varit okej, då jag hade blivit sövd på en gång. Men att bli snittad utan vare sig full bedövning eller narkos... det var som en mardröm!

/Johanna

Elias förlossning - sugklocka

2006-10-30T22:46:00.000+01:00

av Mona

den 3 juli -03 kl 24.00 fick jag värkar i vecka 39+6. Jag tog ett varmt bad och låg där till klockan 3. Väckte min sambo och sa att jag behövde åka till BB.
Väl där inne gick vattnet och jag fick lägga mig i deras bad. Hade sådana fruktansvärda värkar att jag bad om ryggmärgsbedövning. Fick det och allt var frid och fröjd. KL 13.00 3/7 tog effekten av den slut och jag var nästan helt öppen. Kl 14.00 var jag helt öppen och kunde börja krysta. Efter en timmes krystande och inget hände kallades läkare för att ta ut han med sugklocka. Sugklockan fastnade inte så ytterligare en läkare kom och efter 4 krystningar var huvudet ute.
Då upphörde mina värkar och Elias satt fast med huvudet utanför. Lärkarna och barnmoskan fick panik det tillkallades fler personal. Det var till slut 6 st som var där inne. Jag stod på alla fyra min sambo höll i mig, en läkare som drog i sugklockan, en läkare som slet i Elias axel, en barnmoska klippte mig. och två som tryckte på min mage. Efter ca 6 min var Elias ute. Då var klockan 16.35. De sprang ut med han återupplivningsrummet. Och efter 13 min fick de igång hans hjärta.
Jag fick sy med 10 stygn utvändigt och 11 invändigt. Efter 30 min fattade jag att jag hade fått barn och fick då veta att jag hade fått en pojke som hade haft hjärtstillestånd. När Elias var 1 timme gammal fick jag ser honom. Han låg i kuvös med syrgas. Han var så blek och så fin. 5 timmar var Elias när jag fick hålla i honom. Då hade han små kramper. Elias slutade andas flera gånger när han låg på intensiven. 2 månader var Elias när han fick komma hem. Jag har haft problem med mitt ärr i underlivet och lider av depression tillföjd av den förlossningen

Idag 3 år senare är Elias världens goaste unge med en cp-diagnos som till följd av den svåra förlossningen. Och den jag anklagar är mig själv, varför hade jag inte ork och kraft för att krysta ut han. Elias är även stolt storebror till Simon 1 år.

/Mona

Förlossningsskräck och sfinkterruptur (partiell)

2006-10-27T22:26:00.000+02:00

Av J

Jag har haft förlossningsskräck så länge jag kan minnas. Vet att min egen födelse var en rejält blodig historia, som jag råkade få höra en gång för mycket så det satte väl fart på skräcken även om min mamma försökte bagatellisera det i efterhand. Min rädsla har av någon anledning varit specifik - rädd att gå sönder, spricka. Inte rädd att förlora kontrollen eller för bebisens hälsa (jag utgick liksom från att den skulle vara frisk) utan min egen fysiska hälsa, mitt underliv. Denna egentligen ganska realistiska rädsla tycks inte riktigt accepterad, det är visst själviskt att bry sig om sådana detaljer när man ska få ett barn.

Under graviditeten blev ju rädslan aktualiserad och inte bättre av all information jag satte i mig. Blev alltför väl medveten om risker jag inte varit medveten om tidigare. Jag funderade på att försöka begära kejsarsnitt. Hamnade i samtal på specialistmödravården. En klämkäck barnmorska gick igenom hur en förlossning går till - något jag redan var fullt medveten om, väl påläst - och hasplade ur sig när fem minuters samtalstid återstod "För du vill väl inte ha kejsarsnitt?" med en illa dold fnysning. Jag försökte lite trevande med att "Tja, jo, det har jag ju funderat på...", men det hade jag ju inte mycket för. Det jag faktiskt fick ut av det samtalet var en noggrann beskrivning av hur de flesta bristningar skedde och såg ut, en mycket bagatelliserande beskrivning, som fick det att verka mindre läskigt. Hon ansåg därför min rädsla botad och tyckte att det vore trevligt om jag hörde av mig efter förlossningen för att berätta hur det hade gått. Faktum är att hon hörde av sig efter förlossningen, men att jag då var så deprimerad och trött på att ha haft rätt att jag inte orkade gå igenom det en gång till för hennes nyfikenhets skull.

En psykoprofylaxkurs gick vi för att förbereda oss inför detta stora. Vi andades duktigt och jag var fascinerad över hur andningen tog udden av de grymma "tusen nålar" som vi övade med. Fylldes av viss förtröstan, vi var ju duktiga, detta skulle nog fungera.

Förlossningen började inte med de ganska kraftiga förvärkar som jag hade en till två gånger per dygn i två veckor. De kom i vågor om ett par timmar där de ökade i styrka och kom allt tätare. Två gånger ringde vi förlossningen, när värkarna kom 3 st i ca 2 minuter vardera inom ett tiominutersspann. De kändes ordentligt, men akut smärta blev det knappt. Blev rådd att vänta och vila båda gångerna. Då bara slutade de. Det blev bra övning av profylaxandning iallafall.

Förlossningen startade däremot exakt när utsatt datum inträffade, 00.45, med att jag drömde att vattnet gick. Slog upp ögonen, hörde ett svagt "popp" och vattnet gick. Det sipprade ut, kom ingen störtflod som man ser på film, så lite osäker var jag. Värkarna uteblev dessutom nu, tyckte väl att de gjort sitt. Väckte maken och han ringde förlossningen. De sa att vi kunde vänta tills värkarna kom igång, men inte längre än till komande eftermiddag. Vi var spända, men försökte somna om, antog att vi borde sova så länge vi kunde. När dagen kom ville jag bara få igång värkarna, så jag trotsade foglossningen med promenader och försök att gå i trappor. Vi såg till att äta ordentligt för att jag skulle vara fulltankad med energi, och var ganska glada och förväntansfulla. Nu skulle det ju bli av! Vi skulle få se vår bebis! På eftermiddagen åkte vi in till förlossningen där de mätte värkarna runt 15-tiden. De hade kommit igång nu, lite svagt. De såg stadiga ut på kurvan, mot 30 (?) tror jag, men gjorde inte ont då. BM frågade om jag inte kände av dem, och det gjorde jag knappt. Så lade de en binda i trosorna och beordade mig ut och gå för kolla fostervattnet.

Efter en rejäl hamburgarmiddag med promenad kunde vid 19 tiden konstateras att fostervattnet var missfärgat av mekonium, så vi lades in. Fast det blev lite diskussioner här. BM var ganska torftig i tonen och gjorde mig stressad. Hon frågade om jag trodde att jag skulle klara mig hemma. Jag är inte den som brukar kinka så värst, så jag sa att det skulle jag nog kunna, men jag började känna av värkarna mer nu och tyckte inte om att bebisen låg i bajsigt vatten, så jag ville stanna om jag fick. BM kände sig visst tvungen att påpeka att det här minsann inte var en inrättning för att hålla folk väl till mods, här födde man barn. Varpå jag började lipa. Värkarna gjorde i själva verket rätt ont nu, men andningen funkade och jag tyckte jag hade läget under kontroll, där och då. Att behöva promenera till en bil, eller än värre sätta mig i en, kändes allt annat än lockande. I vilket fall fick vi stanna, pga vattnets färg, de bestämde sig för att de ville hålla koll på bebisen. Eftersom vattnet hade gått ville de inte göra en undersökning av hur öppen jag var, det fanns en infektionsrisk. Jag var orolig, ville absolut inte ha den barnmorskan, och bad min man se till att vi fick byta. Det behövdes inte eftersom det blev nytt skift.

Nästa BM fick mitt fullständiga förtroende. Hon hoppade rakt in med oss i andningen genom en värk, tyckte inte vi skulle bry oss om att försöka prata med henne när det var värkar på gång (jag är en sån artig sort som alltid försöker klistra på ett leende och vara snäll, med eller utan värkar) utan tog lugnt och bestämt över ansvaret i rummet, masserade mig och andades på. Värkarna gjorde ont då, men var hanterbara och kom med intervaller så man hann hämta andan. Allt enligt boken. Det kändes som att vi skulle greja detta, det var okey. Från 21-00 hade jag regelbundna hyfsat starka värkar och vi jobade med andningen, var uppe och gick lite en vända, åt en isglass. Varma vetekuddar gav vettig smärtlindring utom just för värktopparna. Jag kunde skratta och prata mellan värkarna och kände mig som en supermamma-to-be. Sedan började det bli jobbigt på allvar, med tätare och smärtsammare värkar. Jag fick lustgas och använde den restriktivt. BM kollade och jag var 5-6 cm öppen. Jag blev grymt besviken, hade hoppats att det inte skulle bli värre än såhär. Nu började jag tvivla på om jag skulle klara det igen - hur mycket smärta klarar man? Undersökningen gjorde i sig fruktansvärt ont och jag skrek av smärta, har i efterhand förstått att BM tagit sig friheten att töja livmodermunnen lite extra med fingrarna, hon sa något om det som jag då inte uppfattade. Läste senare i en bok att det gör mycket ont och inte får göras utan att mamman tillfrågas.

Jag bad om EDA, för säkerhets skull, och den lades runt 01. Jag tyckte inte den gjorde ont alls, men så snuttade jag lustgas för säkerhets skull. Medan jag satt där och blev sprutad i ryggen gick vattnet - igen - så att det sprutade över hela sängen, läkaren, hela rummet kändes det som. Det blev storsvabbning och lakansbyte och jag skämdes fast alla sa att det inte var mitt fel. Innan EDAn hann börja ta gick det hela över min uthärdlighetsgräns. Värkarna gick in i varandra, jag hann inte andas, inte vila, allt gjorde så gräsligt ont och samtidigt hade jag de där nesliga 5-6 centimetrarna i huvudet - som om det nu bara gjorde ont utan att det ledde någonvart. I efterhand har jag insett att det nog gick framåt snabbt de där timmarna. När EDAn började ta kändes det som en stor lättnad - i en minut eller så. Jag hann tänka på en förlossningsberättelse jag hade läst där kvinnan sovit en stund på sin EDA för att hämta krafter inför utdrivningen. Jag hann nämna det för BM som bara sa "här ska inte sovas, här ska födas barn".

Sedan gick vi, nej förresten, rusade, in i nästa fas. Magen fortsatte med sina sammandragningar, och jag kände att de var där, men hade inte så ont av dem. Det började istället pressa mot svanskotan och ändtarmen. Pressa hårt. Pressa är egentligen fel ord, det kändes som om jag sprängdes, millimeter för millimeter, det gjorde fruktansvärt ont. BM sa att det var normalt, men att man känner det mer när man har EDA som tar bort den andra smärtan. Jag har en två gånger bruten svanskota bakom mig och är rädd för att skada den igen, framförallt eftersom man inte vill tänka på allt annat som blir skadat på vägen om svanskotan lyckas få stryk vid en förlossning. Rädslan gjorde det inte bättre.
Jag ställde mig på alla fyra för att lindra trycket och lutade mig framåt för att minska gravitationens effekt, och det gjorde så ont att jag inte kunde andas. Fick gå över i snabbandning. Klockan var ca 3 och jag är ganska övertygad om att detta var krystvärkar, men jag upplevde dem inte som andra, som en oemotståndlig lust att krysta och absolut inte som om jag behövde uppsöka toalett - jag upplevde tvärtom att det var mitt livs uppgift att dra ut på det här så länge det gick, för att hinna tänja ut allt som kan tänjas ut, för att inte sprängas.
Det blev bara smärta, kaos. Vad som var värkar och vad som var söndertrasning vet jag inte, om eller när EDAn kopplades bort har jag ingen aning. Jag fortsatte snabbandas hela förlossningen ut, men med panik inombords. "Det går inte, det går inte, jag vill ha kejsarsnitt" försökte jag få fram, men det var lönlöst. Här skulle födas barn. Jag minns en stor sorg och uppgivenhet, att ge upp för rädslan och smärtan, ge upp i försöken att kräva kejsarsnitt - ge upp allt jag fösökt hoppas på i en förtvivlad insikt att det skulle bli precis så hemskt som jag varit rädd för. Min tillflykt blev lustgasen som jag slutade vara restriktiv med och istället flydde in i.

Enligt journalen började krystvärkarna 6, men jag minns ingen skillnad i känsla. BM ville att jag skulle ligga på sidan och jag flyttade mig med stor möda. De kom med varma handdukar och tryckte mot underlivet och jag kved fram att jag ville ha dem varmare, varmare hela tiden, ville ha dem så heta det gick för att inget ändå brände hårdare än bebisen på insidan och distraktionen lindrade lite. BM menade att det såg fint och elastiskt ut, jag skulle nog inte behöva spricka menade hon. Samtidigt minns jag att BM och Usk lät lite oroliga över mina begär efter mer hetta i handdukarna, och de la lokalbedövning som jag bett om tidigare (jag ville ju ha all bedövning som överhuvudtaget var möjlig).

De sa till mig att krysta och jag använde krystmuskeln vi lärt oss om på profylaxkursen, men försiktigt. Jag kände att barnet flyttade sig när jag klämde åt och kände att min kropp inte skulle klara det. I 20 minuter höll vi på så, sedan var det något, ett annorlunda pipande från en skärm, en skymt av CTG kurvan, en orolig blick från min man, jag vet inte riktigt, men jag förstod att det var allvar redan innan BM plötsligt lät sträng och sa att "Nu vill han ut, nu måste han ut, krysta allt du kan". Det fanns inget att be för längre, bara att få det överstökat. Jag krystade hårt, kände bebisen sprattla till inne i magen men längre ner än han varit innan - det var en stark känsla, viktig, gav kraft mitt i ångesten. Ut kom han och det gjorde vrålont. Jag sprack hela vägen. Allt släppte. Jag hade lyckats behålla kontrollen, det var det enda, fram till dess. Då rämnade den också och jag bara skrek ut all smärta, ångest och panik. Skrek och grät. Jag kände något sprattla under mina ben och kunde i det läget inte bry mig mindre. Hörde det pratas om ovidkommande navelsträngar och såg storögd make fara fram och tillbaka mellan mig och BM, pratandes om fin bebis med tårar i ögonen. Jag bara grät.

Sedan lyfte de sonen upp till mig och jag såg honom, det vackraste som finns. Kärleken drabbade mig hårt och jag ville inte släppa honom. Vi fick en stund tillsammans och han försökte amma. Jag skällde på BM när hon skulle rota runt och dra ut moderkakor, det gjorde så grymt ont och jag hade ingen lust att vara med om mer, nu fick det vara nog. När hon sedan skulle ge pojken en spruta blev jag ännu argare, skulle det vara det första han fick uppleva här i livet? Annars var jag som i en bubbla, pysslade insjunket med den lille och blev både kissad och bajsad på, och folk torkade rent och jag tyckte de var fåniga som inte bara lät oss vara.
Jag fick veta att han haft handen intill huvudet och att det var därför det blev besvärligt för oss. Det kändes faktiskt i utdrivningsögonblicket som att det värsta inte var när övre delen av huvudet kom, utan när huvud, arm och därpå följande böjda armbåge och axel skulle samsas om utrymmet på en gång. Det var heller ingen liten gosse jag hade gjort, 55 cm var han och vägde 4,2 kg.

Sedan fick jag åka upp till operation, sövdes och syddes och fick återse make och son fem timmar senare. Det var förfärligt att inte ha dem hos mig vid uppvaket, jag ville ju bara ha min son i famnen, men där låg jag på en brits med slangar överallt och fick vänta på läkare för mer bedövning. Jag sket i mer bedövning, skadan var ju skedd och nu ville jag ha min son. I efterhand har jag dock förstått att jag nog ska vara tacksam för den där sista EDAn för att inte tala om alla smärtstillande jag gick på första månaden, annars hade jag nog inte kunnat stappla till patienthotellet eller suttit upp och ammat (dagen efter var detta en omöjlighet). Jag hade spruckit rejält, fått partiell sfinkterruptur. Det innebar väl att jag spruckit hela vägen på insidan och hela mellangården mot analöppningen, men inte in till ändtarmen, och en liten bit av ringmuskeln var intakt. 12 veckors försiktighet och avhållsamhet blev ordern, inte lyfta barnet eller köra barnvagn den första månaden, inte göra knipövningar förrän musklerna läkt ihop, sedan göra dem som attan och förhoppningsvis inte bli inkontinent då. 11 månader senare har jag haft känningar av möjliga framfall flera gånger och får tänka på att kissa innan jag går ut för att inte tynga ner urinblåsan. Den nedre geografin är också helt annorlunda, slemhinnor är delvis utbytta mot konstiga strama hudveck och ärrvävnad. Det är slappt men ömt invändigt och stramt utvändigt. Jag är 31 och tycker att det är sorgligt att ett av mina livsnöjen blivit mig nära nog berövat.

Jag förstår att jag har mycket att vara tacksam för: Min son är frisk och välmående. Han hade navelsträngen runt halsen, men det gick bra ändå. Jag lever och mår rätt bra. Jag deltog i en studie om ultraljud av sfinkterskador efter förlossningar vilket gjorde att jag blev snabbt diagnosticerad och snabbt sydd av en superspecialist. Sonen och jag fick snabbt kroppskontakt och hann försöka amma innan operation. Jag drabbades av förlossningsdepression som var relativt utdragen, men kontakt har jag känt med pojken hela tiden, det är jag glad för. Jag är bara delvis gasinkontinent, läcker inte som vissa kan göra efter sådan skada.

Vad som retar mig är att man inte respekteras för förlossningsskräck. Det anses vara irrationell rädsla, trots att den är mer välgrundad än flygskräck t ex, rent statistiskt. Feministen i mig blir förbannad över att kvinnor bidrar så energiskt till fortsatt nedvärdering av just kvinnor genom att nedlåtande göra gällande att lite självuppoffringar får man räkna med när man ska få barn. Egoism är det plötsligt att bry sig om den kropp vi hela vårt liv fått lära oss att vårda. Så okey, jag är egoist. Jag råkade gilla mitt underliv och det sexliv det bidrog till för mig och min man. Det gör mig inte till en särskilt egoistisk mor dock. Klart jag låter det lilla livet ställa om som han behöver, klart jag klär på mig stoiska leenden och trotsar sömnbrist och värkande ryggar för hans glädjes skull.

Det retar mig också att man inte kan få kejsarsnitt om man vill, om man har förlossningsskräck. Kanske är det så att fler kvinnor känner på sig vad som väntar dem? Det hade blivit både mindre smärta och mindre komplikationer efteråt för min del med kejsarsnitt. Sannolikt även billigare för förlossningsvården. Om inte annat kunde det kanske vara rutin, med dagens goda tekniska utrustning, att göra ett ultraljud och kolla bebisens läge inför förlossningen, så att besvärliga lägen kan leda till planerade eller halvakuta kejsarsnitt istället för katastrofsnitt eller stora bristningar. Tilläggas kan ju att jag efter 1,5 år fortfarande får gråtattacken vid tanken på förlossningen. Ett barn till förutsätter planerat kejsarsnitt.

Sedan är det sista som retar mig just omgivningens reaktioner. Alla vill bara höra glada mödrar berätta att förlossningen gick bra, och frågan är varför man frågar överhuvudtaget om man inte är beredd på annat. När jag sagt att det inte gick så bra så reagerar nära nog alla med att försöka släta över det med olika argument: "Men du mår iallafall bra nu" (vad vet du om det?), "Du har ju din pojke nu, det måste det ju vara värt" (jag hade haft honom även om jag blivit snittad), "De har ju så bra metoder nuförtiden"(?), "Det läker fort", "Det får man väl räkna med, alla mammor spricker väl lite första gången", "Ja, min fru fick också något stygn, men det var ju ingen fara"... osv. Så mycket dumma, rent av kränkande argument. Varför ska man inte få lite sympati när man har skadat sig? Varför får man inte tycka lite synd om sig när man gjort det? Varför ska vi kvinnor plötsligt bli helt självuppoffrande och inte bry oss det minsta om oss själva och våra kroppar? Och varför tror sig karlarna kunna tala för kvinnornas upplevelser, vem ger dem rätt att avdramatisera en förlossning de aldrig behöver uppleva från insidan? Hade det varit deras snoppar som skulle slitsas upp för att sedan tråcklas ihop, kanske lite krokiga och eventuellt lite stympade, då hade banne mig alternativa metoder varit regel.

Jag älskar hur som helst inte min son mindre för detta. Min man är mycket förstående och kärleksfullt stöttande. Samlivet har fått stryk, men hämtar sig. Jag bara önskar att förlossningen varit annorlunda.

J

Snabb förlossning!! Inte bara positivt...

2006-10-10T23:01:00.000+02:00

av Ullis

Vaknade 03.30 av att mitt vatten gick, kände inget mer än lite \"mensvärk\" så jag gick och la mig igen.
Vaknade vid 8 då dottern på 2 år satte igång å busa.
Gick upp och gjorde frukost och vid halv 9 kände jag en svag värk som följdes av mer regelbundna värkar med 3 min mellan.
Tänkte inte så mkt på det eftersom dom inte gjorde så ont men ringde förlossningen i alla fall pga av att vattnet hade gått.
Skulle komma in på kontroll så jag ringde min mamma som skulle sitta barnvakt.
Värkarna kom med 1 min mellan nu men gjorde fortfarande inte särskilt ont!

Halv 11 åkte vi in till förlossningen och i bilen fick jag en rejäl värk på 3 min som gjorde fruktansvärt ont.

Blev inskriven kl: 10.50 på förlossningen!

Fick ytterligare 1 rejäl värk på 3 min och med krystkänsla på slutet och en Bm började skrika på min sambo att hon måste in på salen NU!! Vi fattade inte alls vad hon menade, vi skulle ju bara in på kontroll ju...

Kom in på salen vid 11.00 och då fick jag en krystvärk!! När Bm sa att det var dax för mig att ta av mig för jag skulle föda nu fick jag ren panik!!! Jag var inte redo!! Och jag fattade verkligen inte vad hon menade... Stog upp mot sängen och bara skrek.... Nån gång under dom 8 min som krystvärken höll på utan paus !!! slutade min hjärna att fungera å \"överlevarinstinkten\" tog över... När jag kände huvudet komma så började jag i ren panik att trycka tillbaka det igen... å jag bara skrek, skrek å skrek rakt ut! Bm lyckades fånga upp Alva i luften då dom inte lyckades flytta isär mina ben eller få mig att komma upp i sängen. Vet att dom bad mig men jag kunde inte röra mig, var som förstenad...

Sprack inget alls konstigt nog trots att det bara tog 8 min att krysta ut henne å 18 min inne på förlossningen!

Efter förlossningen hade jag mkt svårt att förstå att jag fött barn.. Att hon verkligen var min lilla bebis..
Allt kändes som ett stort skämt! Att nån drev med mig eller att jag drömt alltihop.
Tog Alva till mig direkt så det var inga problem där utan dom kom smygande efter...

Började få panikattacker, grät hysteriskt och utan anledning.
Massor med mardrömmar där det bara handlade om blod, död och att jag inte hann in till förlossningen utan allt gick så fel det bara kan gå...
Har fått gå och prata med psykolog för att jag inte lyckades reda ut detta på egen hand.
Ville ju inte ens tänka på min förlossning, slår bort tanken när den kommer...

De flesta säger att jag ska vara glad och tacksam över att min förlossning gick så fort och smidigt... Men dom förstår inte!
Min hjärna bearbetar allt nu efteråt och jag försöker få grepp om allt genom att prata och tänka på det, vilket är svårt! Så nu delar jag det med er...

Hade med glädje tagit mig igenom en förlossning på 20 timmar bara jag sluppit detta...
På ett sätt är jag glad över att det gick fort men det gick alldeles för fort så t.o.m Bm skakade efteråt, vilket skrämde mig ännu mer...

Älskar mina barn över allt annat och jag ångrar inte att jag gått/går igenom detta. Var bara inte alls beredd på att hjärnan kan bearbeta en traumatisk
upplevelse utan att man själv kan vara med å styra över det... Känner mig ganska hjälplös.... Och jag har en envis känsla som gör mig så ledsen, känns som jag helt missat min andra dotters födelse... för jag var inte riktigt närvarande...

Så en snabb förlossning behöver inte alltid vara positiv.
Som dom säger: Lagom är alltid bäst!

/Ullis

Lång förlossning, akut kejsarsnitt och komplikationer efteråt

2006-09-23T18:09:00.000+02:00

av Carin Det krävdes en lång förlossning med akut kejsarsnitt som följd och massvis med jobbiga komplikationer efteråt, men nu är han född-vårt lilla MIRAKEL ! Tisdag den 16 Augusti 08.45 Vaknade av att vattnet gick i sängen och över golvet hela vägen in till duschen. Det var missfärgat, vilket betyder att bebisen har bajsat i fostervattnet och jag måste åka in med en gång eftersom om han andas av fostervattnet så kan han få en infektion. Ringde in till förlossningen och sedan efter en taxi. Taxichauffören såg lite blek ut när han insåg vad det handlade om och jag satt på en handduk för att undvika att blöta ner allt. Kände inga värkar, bara lite molande i magen. Ville försökte lugna ner mig lite, för jag var helstressad och i extas över situationen. Han var mest lugn och glad över att dagen D kommit! 10.15-11.00 Fick komma in på en vaginal undersökning. De tog CTG för att se så barnet mådde bra (Lyssnade på hjärtljuden) och så tog de prover på mig för att se hur jag mådde. Jag hade bra temp, kanske lite högt blodtryck bara. Allt såg ok ut, men mycket riktigt hade bebisen bajsat i fostervattnet, vilket innebar en risk för att den skulle andas in vattnet. Därför var vi tvugna att stanna för observation. Vattnet rann hela tiden, vilket gjorde det lite jobbigt att sitta i ett fullt väntrum. Nu började jag få mina första värkar, som var oregelbundna och svaga. Vid undersökningen konstaterades att jag hade öppnat mig två cm. När man öppnat sig tio cm kunde man börja krysta ut våran lilla bebis, men det var långt kvar dit ännu... Jag var förväntansfull och fylld av glädje över att det äntligen skulle ske. Som man längtat efter denna dagen! Fick lite att äta för att ha något i magen, som förstföderska brukar det ta lång tid att locka ut bebisen. =) 13.30 Fick ett eget rum. Hade inga nämnvärda värkar ännu heller. Fick en mysig barnmorska som hette Anette och som berömde mina piercingar i blygdläpparna. Vi kollade bebisens hjärtljud igen med CTG och ännu såg allt bra ut. Jag vandrade omkring i korridoren för att stimulera igång lite starkare värkar. Slemmisen gick i omgångar tillsammans med fostervattnet. Ville vankade omkring med mig. 14.30 En kvinnlig läkare kom in för att känna på mig. Jag var MINDRE öppen nu än innan, otroligt nog. BESVIKEEEN! Jag som vandrat omkring o kämpat ett litet tag nu iallafall. Värkarna var fortfarande så löjliga så e beslutade för att ge mig en vagiatorie för att stimulera igång värkarna ytterligare. CTG kollades igen. AJAJAJ, nu började värkarna kännas! Men jag tänkte vänta med alla smärtlindringar tills det absolut var nödvändigt och rida ut värkarna med hjälp utav profylaxandning. 15.30 Ännu oregelbundna värkar så jag och Ville bestämde oss för att gå ut och gå en runda på sjukhusområdet för att få igång det hela lite bättre. Vi gick och köpte glass på pressbyrån. Vid varje värk stannade vi och så höll jag om Ville och profylaxandades. 16.50 Nu var värkarna så pass smärtsamma att jag var villig att testa någon smärtlindring. Akupunkturen fick en chans. Fick nålar i huvudet, på fötterna och magen. Hjälpte inte ett dugg. Jag var bara öppen två cm ännu. Lite besviken var jag eftersom det gjorde så ont nu, men at det skulle ta tid var samtidigt något jag hade räknat med. 17.30 Ville ta lavemang så jag slapp ligga o vara extra ofräsch senare när bebisen skulle komma ut. Det var obehagligt att sitta på toa när man hade så ont. Tog en varm dusch som smärtlindring. Det hjälpte lite, men det var svårt att stå under värkarbetet. 17.55 Bad om mer smärtlindring för det började vara outhärdligt. Fick lustgas. WOOHOOOO vad skojjigt det var! Men det hjälpte inte mot själva smärtan nämnvärt för mig. Ville ha den ändå eftersom det var lättare att rida ut smärtan när man var i ett skojjigare tillstånd. Radion spelade den skitmusik den alltid hade gjort och jag önskade att vi hade tagit med oss Mistelteinskivan de precis varit i studion och spelat in. Vid ett tillfälle frågade jag Ville: ”Är det Thomas Di Leva mitt öra hör?” Så svarade han: ”Nä, du har sniffat för mycket lustgas, då hör man sånt!” 19.00 Fick ett utbrott. Hela tiden hade jag bara tänkt att det får ta den tid det tar och att jag minnsann skulle fixa detta och från att ha varit jättepositiv började mitt tålamod nu tryta när de konstaterade att jag bara var öppen tre cm. Mitt utbrott trodde barnmorskorna var krystvärkar, men jag var bara galen av smärta. Det var mycket tätt mellan värkarna nu, men de var ännu oregelbundna. 20.15 Lustgasen hade för länge sedan höjts till max men det hjälpte inte själva smärtan. Det var ännu för tidigt i öppningsskedet att få någon annan smärtlindring. 21.50 Fick Epiduralbedövning med en sjukt stor nål som de sticker in mellan ryggkotorna efter lokalbedövning. Ville gick ut och hämtade kaffe när de lade bedövningen-ett klokt beslut, enligt mig. En sådan nål vill man inte se stickas in i någon! Epiduralen var himmelriket på jorden! Det enda jag kände av värkarna nu var att det tryckte på lite neråt. 22.50 Varit uppe och gått för att stimulera öppningsskedet och värkarbetet. Vi åt lite för att tanka på inför en lång natt. 23.55 Värkarna avtagit. Oregelbundna. Gjorde CTG. 00.15 Var öppen 5 cm. Oregelbundna värkar som inte alls gör ont. Ville började bli trött med. Inte konstigt! 00.30 Fick dropp för att förstärka värkarna. Började må illa. Fick akupunktur i örat mot illamåendet. Vet inte om det hjälpte. 01.30 Bebisens hjärtljud var lite höga visade CTG-kurvan. Min temp hade höjts från 36.6 - 37.4. Därför tog man ett blodprov. Inga onda värkar ännu, men mådde illa och började bli trött. 02.00 Hade lite förhöjd bakteriehalt, varför man kopplade in en skalpelektrod i bebisens huvud för att bättre kunna se om den mådde bra. Nu var jag öppen 6 cm, så framåt går det. Sov nån minut mellan värkarna, som var svaga. Behövde inte lustgasen. Mådde lite bättre. Nu har viljan kommit tillbaka att fixa detta. Ville ska ha tack för det, eftersom han lockat fram den finska jävlaranamman i mig! 03.00 Öppen 7-8 cm. Kollade på Ultraljud om bebisen låg i hjässbjudning eftersom det tog sån tid och han inte ville sjunka in i bäckenbotten. Började få lite ont vid värkarna igen. 03.30 Gått en runda på 15 min med en osnygg rollator som vi döpt till Örve. 04.00 Min temp hade höjts, vilket tyder på problem, eftersom jag mycket sällan får feber. Lustgasen kopplades in igen och nytt blodprov togs för att se om bakterienivån höjts. Ännu öppen bara 8 cm. 04.40 Penicillin insattes som åtgärd mot den höga bakterienivån. 05.10 Värkstimulerande droppet stängdes av för att Ville och jag skulle få sova en stund. Det var så intensivt och mastigt. Ville lyckades sova, men jag hade lite svaga egna värkar så jag kunde bara sova lite mellan dem. 07.15 Värkstimulerande droppet kopplades in igen. 09.00 Nu ökade man på dosen av värkstimulerande dropp eftersom ingenting hände. Bebisen hade ännu inte sjunkit ner i bäckenbotten och jag hade intensivt ont med bara ett par minuters mellanrum. 09.50 Akut kejsarsnitt beslutades, eftersom det fanns en risk för både mig och bebisen, som var nervös och hade högt blodtryck. Jag var tacksam över detta beslutet, och jag sade redan runt kl 02 att jag misstänkte att det kommer att sluta såhär. Barnmorskorna tyckte dock att mina misstankar var obefogade eftersom de sett detta förloppet så många gånger förut. Tji fick dom. Jag var mentalt förberedd på ett kejsarsnitt redan innan. Kändes lite skrämmande eftersom det är en ganska stor operation. 10.20 Fick en spruta för att utplåna värkarna. Jag började skaka tänder och huttra intensivt. Jag kördes snabbt iväg och Ville följde med. Han fick snygga kläder och en plastmössa, personalen kallade det för ”Rymddräkt”. Jag lyftes med taklift över på operationsbordet och kördes in i operationssalen. Plötsligt fylldes rummet av en massa sjukvårdspersonal som kopplade i slangar i näsan på mig och i armarna och alla tycktes de ha en uppgift. Ett skynke drogs framför magen för att vi skulle slippa se det som skulle ske. Jag skakade så hela bordet hoppade och skallrade tänder högljutt. Sedan fick jag bedövningsmedel eftersom jag inte skulle opereras under narkos, utan vara vaken genom det hela. Ville satt vid min sida medan jag tvättades på magen och snart tog bedövningen. Mina armar lades på två stöd rakt ut åt varsitt håll och jag påminde om Jesus på korset. Jag kunde inte röra mig från hakan neråt utan var helt utelämnad åt proffsen som skulle ta ut vår älskade bebis. Plötsligt kände jag en intensiv lust att andas. Jag kunde inte få luft. Jag kipade efter andan med de få muskler i ansiktet som fungerade och kved tyst att jag inte får luft. Man kan inte prata så bra med bedövning, eftersom ingenting i ens kropp lyder en. En narkosläkare talade lugnande om för mig att han ser alla mina värden och att jag får bra med luft, jag skulle bara försöka att slappna av och andas lugnt. Men när jag försökte kändes det som om jag slutade andas helt och jag började glida bort mot ljuset i tunneln. Narkosläkarens lugnande röst var det enda jag litade och hoppades på, men jag fortsatte att hyperventilera för att inte somna in. Ville såg rädd ut och jag tyckte verkligen synd om honom att han skulle få höra mig säga att jag dör närsomhelst. Snart sade Doktorn som opererade mig att nu har de börjat skära i mig och snart kunde vi höra fostervattnet fullkomligt forsa ut. Sedan kom ett sörplande ljud och man kunde för första gången höra ett litet ynkligt gnäll. Vår bebis hade kommit till världen! Då var klockan 10.57. De var tvugna att springa iväg lite med honom, men jag hann se en skymt av han och han var blå som en smurf. De försäkrade mig om att allting var helt på sin plats och jag kunde höra honom gråta. Ville följde med honom och fick stolt klippa av navelsträngen. Jag kände en enorm glädje medan jag fortsatte hyperventilera och jag var helt övertygad om att han kommer att klara sig. Jag frågade tyst med min ynkliga röst vad det blev och de svarade ”En pojke”, vilket jag egentligen redan visste efter ultraljuden vi varit på. Snart kom min älskling med världens vackraste lilla varelse i famnen och visade stolt upp min son för mig för första gången. Han var vackrast i hela världen! Helt perfekt! Jag vågade inte ta honom på bröstet eftersom jag fortfarande kämpade med andningen. Snart var de tvugna att köra iväg mig och Ville och bebisen fick gå ner och vänta på mig. Sedan blev allting svart och jag somnade. Inget ljus i tunneln, bara en lampa som släcktes framför ögonen på mig. Jag vaknade ca en timme senare med extrem smärta över hela kroppen och jag frågade direkt vart min bebis var. De sade att Ville snart skulle komma med honom men väntan blev lång och ensam. Äntligen kom de och jag fick ha honom hos mig och amma för första gången. Nu var det värsta över, trodde jag (Yeah, right) och allting som fanns var enorm lycka och eufori. Han vägde 4155 gram och var 54 cm lång. Han fick 9-10-10 i Apgarpoäng. Nian berodde på att han fick lite svårt med andningen, men en nia är ändå mycket bra värde. Senare blev jag tillsammans med bebisen flyttad till BB medan Ville var tvungen att gå hem och sova för att inte kollapsa. Timmarna därefter är ett töcken av smärta, amning, lycka och även lite sömn. Jag fick morfin och senare gjordes ett misslyckat försök att gå på toaletten för att dra bort urinkatetern jag fått. Jag höll på att svimma och fick läggas igen. Dagen som följde klarade jag dock av det med hjälp av morfinet och då kändes det genast bättre för att man lyckats ta sig över ett hinder på vägen. Ville kom bort och vi fick gå in till barnläkaren med lilla Devin som han nu fått till namn. Devin gillade inte doktorn, utan kissade på han. Dagen gick med hjälp av värktabletter och mys med bebisen och amning. Han hade lite lågt blodsocker eftersom min mjölkproduktion inte kommit igång ännu, så han fick lite mjölkersättning. Jag hade inte förlorat så värst mycket blod för en sådan operation, bara en liter, men min kondition var svag och de fick ta ett nytt blodprov dagen därpå. Dessutom hade jag fruktansvärda smärtor i höger lunga. När svaren på blodprovet kom tillbaka gick allting mycket fort. Jag fick snabbt gå in till läkaren eftersom mina bakterievärden var skyhöga. Så höga värden hade de aldrig sett förr sade de. Samtidigt ökade smärtan i lungan, så de skickade iväg mig på akut lungröntgen. De misstänkte Lungemboli (Blodpropp i lungan), vilket är en komplikation man kan få efter en operation och faktiskt t o m. dö av. Det var jobbigt att bli röntgad men personalen var jättetrevlig, precis som alla på BB. Det kändes som en scen ur startrek när jag fick ligga i maskinen som såg helt high-tech ut. Pga kontrastvätska som var tvunget att sprutas in fick jag inte amma på ett helt dygn, vilket också kändes som ett jobbigt bakslag eftersom det redan varit så mycket påfrestningar. Amningen blev ännu ett problem sedan, för han hade vant sig vid mjölkersättningen och detta fick mig att gråta hysteriskt. Baby-bluesen var berättigad i mitt fall, kan jag tycka såhär i efterhand. Jag fick ny antibiotika insatt och fick det i sprutor. Mina armar var nu så fyllda av nålstick att de inte visste vart de skulle sätta nästa. Det som höll mig uppe och fick mig att le var att lilla Devin inte fått några som helst problem med förhöjda bakterievärden eller feber. Han mådde prima! Men på natten ville jag för säkerhets skull tempa honom en extra gång för han verkade så slö. Tempen visade inget, men barnmorskan tyckte att han såg väldigt gul ut i hyn. De skickade iväg han på gulsotstest och då bröt jag ihop totalt. Det skulle bara vara droppen som fick bägaren att rinna över, men resultaten kom snabbt tillbaka och de visade inte på gulsot. Enorm lättnad! Dagen därpå fick vi beskedet att det inte var Lungemboli, utan bara en muskel som skadats. Sedan kom nästa underbara nyhet. Att den nya antibiotikan börjat ta kål på bakterierna, så nu var jag på bättringsvägen. Det enda dråpliga var att de ville behålla mig på sjukhuset ända till på Måndagen, men efter ett intensivt fjäskande för läkaren och lite hyckleri om hur ont jag egentligen hade fick jag permission mellan provtagningarna. (Hehe, ja, det heter permission, precis som på fängelser) Jag behöver alltså bara återvända för att få mina sprutor tre gånger per dygn och blodprov, så nu är jag hemma! Min älskling tar hand om mig och lilla Devin har nu fått sluta med mjölkersättningen och ammar på för fulla muggar! Jag är inte återhämtad fysiskt, jag har mycket ont emellanåt, men allting har vänt och det känns helt underbart! Vi har blivit föräldrar till världens vackraste lilla son! /Carin

Igångsättning pga havandeskapsförgiftning, sängläge och inga hjärtljud!

2006-09-23T18:05:00.000+02:00

Av anonym

I slutet av augusti 2002, blev jag inlagd pga havandeskapsförgiftning, var då i v. 38. Egentligen hade jag mått lika dåligt, (dvs haft för högt BT och 2+ protein i urinen) i över två veckor. Men just då blev det plötsligt nödvändigt att lägga in mig. Vet fortfarande inte varför.
Två dagar (och sömlösa nätter) gick utan att något ändrades, då bestämde läkarna att jag skulle bli igångsatt. Sagt och gjort. Iom att min kropp var inte alls var förberedd för att föda så satte dom in någon typ av gel för att livmodertappen skulle mjukna och öppna sig. Nästan direkt fick jag värkar. 45 sek värk och sen en paus på ca 2 min. Så gick hela den eftermiddagen.
Senare, på kvällen undersökte en BM mig, men inte ett dugg hade hänt. Och värkarna fortsatte. Jag fick inte vara uppe pga blodtrycket och det gjorde det väldigt svårt att hantera värkarna. Jag hade ganska ont, och sa det till BM men hon tyckte att jag inte kunde ha ont för förlossningen hade inte ens kommit igång.
Iom att inget hänt så skulle jag få sovdos och vi skulle fortsätta morgonen där på. Ok, det var bara ett litet problem. Det funkade inte. Trots sovdosen hade jag värkar som gjorde ondare och ondare, och kom tätare. Vid tretiden på natten hade jag inte fått sova alls och var jätte trött och hade riktigt ont. Läkaren kom och kollade läget, jag hade öppnat mig 2cm och barnet var fortfarande helt rörlig. Trotts att jag inte var mycket öppen så bestämde hon att jag skulle få EDA om jag ville. Vad som helst bara jag kan sova lite tänkte jag.
Men det var inte helt lätt att fixa EDAn, jag hade värkar varannan minut och det gjorde så förbannat ont. Efter ca en timme och tre försök så lyckades narkosläkaren fixa det. Och det hjälpte. Jag kunde slappna av, visst kände jag värkarna, men det gjorde inte så ont längre. Kunde tom sova några timmar, tills det började göra riktigt ont igen. Det visade sig att under dom timmarna jag hade öppnat mig 3cm till. BM började tala om att ta hål på hinnorna, men det behövdes aldrig. Vattnet gick bara några minuter senare.
Barnet var forfarande rörlig, så absolut sängläge... Dom försökte sätta en elektrod på hans huvud och efter en massa krongel och ännu mera ont för mig lyckades dom. Tror att klockan var runt 8 på morgonen då.
Trots EDA hade jag ganska ont av värkarna, men det gick i alla fall att hantera smärtan. Förmiddagen gick och jag öppnade mig sakta men säkert. Och han sjönk ner lite och vara inte helt rörlig längre. Runt 12 kände jag behövde bajsa. BM sa att det är bara barnet som trycker och jag var alldeles för utmattad att börja bråka om saken. Så jag gick aldrig på toa. (Senare när han skulle ut så bajsade jag på mig sen... Vad jag skämdes!!!!!)
Ungefär en timme senare tycker jag att det trycker ganska mycket neråt. BM kollar jag är ”bara” 9cm öppen så det kan inte vara dags att krysta än. Jag kan inte hålla emot, kroppen vill krysta och det går inte att göra något emot. Frågar om jag kan stå upp då det känns jätteonaturligt att ligga. Visst kan jag göra det tyckte BM.
Hann vara uppe en liten kort stund innan barnets hjärtljus sjunker till under 50. Ok, tillbaka till liggande. Men nu kan jag inte längre ligga på rygg. Det gör så sjukt ont i ryggen. Får ligga på sidan. Vid varje värk sjunker hjärtljuden riktigt mycket och går aldrig upp till normala. Så nu är det plötslig jättebråttom att få ut barnet.
Men han sitter fast, BM säger att hon se en hand och huvudet. Sen försvinner hjärtljudet helt, men kommer tillbaka efter en stund. Och nu är det en annan BM som typ hänger på min mage och säger att jag måste krysta för nu måste han ut och det på en gång. Sen kommer jag ihåg bara en smärta som jag aldrig upplevt, och kommer säkert aldrig mera uppleva. Sen är han ute, helt blå och tyst. Jag var säker på att det var kört, han skulle vara borta för alltid. Men efter en stund börjar han andas. Han lever, men han var utan syre att bra tag. Efter en halv timme verkar allt vara ok. Han andas fin och har fått bra färg. (Han har troligtvis ADHD, pga syrebristen.)
Samtidigt som dom håller på med pojken börja en BM inspektera mina skador och sy ihop mig. Vad mycket en hattmått på 37cm + en hand kan göra. Hon bedövade mig, men det hjälpte inte. Egentligen borde dom sytt mig under narkos.

Vet att det saknas delar av förlossningen. Vad jag har skrivit nu är mera en klinik berättelse. Att försöka skriva om känslor som hör ihop med förlossingen är omöjligt. Två ord som bäst beskriver mina känslor om förlossningen är överkörd och helt värdelös.

Från planerad hemförlossning till för tidigt född och akut snitt

2006-09-14T13:48:00.000+02:00

Av Sarah

Jag börjar känna av sammandragningar söndagskvällen den 17/4 2005. Eftersom jag bara är i v.35 av graviditeten (bf. 18/5) tänker jag att det förmodligen bara är förvärkar, så jag lägger mig och försöker somna.

Sammandragningarna gör inte ont, men är ändå så intensiva att jag inte kan somna. Jag är rastlös och bestämmer mig tillslut vid ett-tiden på natten att ringa upp till sjukhuset. Innan det har jag klockat värkarna och konstaterat att de är väldigt täta (för att bara vara förvärkar). Jag får beskedet av barnmorskan att jag bör komma upp på en kontroll.

Fortfarande känner jag mig mest nojig och löjlig, ska man verkligen åka upp på sjukhuset, det gör ju inte ens ont, osv. Jag drar ut på det lite, börjar packa en liten påse med barnkläder och känner mig återigen jättelöjlig. Jag var hela tiden helt inställd på att gå över tiden.

Vi kommer upp till förlossningen kl 04.15. Träffar en barnmorska, berättar om våra planer på att föda hemma - att jag inte vill bli erbjuden smärtlindring utan själv kan fråga om jag skulle vilja ha något osv.

Man konstaterar att cervix är utplånad och jag har öppnat mig två cm. Jag blir kopplad till CTG och (har vi förstått såhär i efterhand) ser hjärtljuden inte helt bra ut - de kan se tecken på att hon verkar svag och stressad. Detta förstår dock varken jag eller Anders.

Vi börjar förstå att förlossningen verkligen har satt igång. Vår bebis är på väg! Så trots en liten oro över att det är lite för tidigt så är de första timmarna på sjukhuset underbara. Jag har inte särskilt ont, utan är mest tokigt exalterad av alla förnimmelser i kroppen. Vårt barn är på väg att födas! Alla tankar och tvivel inför att föda på sjukhuset är som bortblåsta. Lite överrumplade av hela situationen så här mitt inatten, men ändå är det mest bara spännande och häftigt att det är nu det händer!

Vi blir rekommenderade att stanna på sjukhuset så Anders åker hem till mig för att hämta lite saker (eftersom det enda jag tog med mig till sjukhuset var kameran...) Jag bodde ca 10 minuters promenad från sjukhuset. Då är klockan strax innan 7 på morgonen.

Under tiden Anders är borta börjar det hända grejer. Dels byter de personal, så en ny barnmorska kommer in och presenterar sig. Vid 07.05 kommer barnmorskan och en sjuksköterska in och säger att de har en läkare som väntar utanför. De vill ta hål på fosterhinnorna eftersom de är oroade över barnets hjärtljud. Jag kan överhuvudtaget inte fatta att det skulle vara bråttom där jag sitter så bekvämt på min lilla boll och dricker saft. De pratar med mig trots att jag får värkar och knappt kan svara.

Jag ber dem vänta tills Anders kommer tillbaka. De går ut för att höra vad läkaren säger om det. Dörren hinner knappt stängas förrän den öppnas igen och in kommer läkaren som säger att de ska ta hål på hinnorna och att de måste göra det [i]nu[/i]. Hon nämner något om mekonium i fostervattnet och att det är inte bra.

Hur jag kom från bollen upp till sängen har jag inget som helst minne av.

Klockan är nu 07.20. Man tar hål på fosterhinnorna. Jag kan inte minnas någon egentlig fysisk smärta av själva ingreppet, men jag skriker och gråter av paniken, ovissheten och känslan av att vara totalt utlämnad. Jag skriker så pass att barnmorskan tar tag om mitt huvud och försöker tvinga på mig lustgasmasken.

Någonstans mitt i allt detta kommer Anders in i rummet. Han hörde mitt skrik genom hela korridoren, har han berättat i efterhand.

Fostervattnet som kommer är en enda grågrön gegga. Jag är kopplad till CTG och samtidigt med vattenavgången sjunker hjärtljuden ytterligare. Jag minns inte vem som sa att de blir tvungna att göra kejsarsnitt, för helt plötsligt är det ytterligare två personer i rummet. Med mig och anders inräknat är vi alltså sju personer i detta lilla förlossningsrum.

Jag är nu i ett tillstånd av total panik. Jag är helt säker på att jag kommer dö. Jag och mitt barn kommer dö. Jag skriker åt dem att de kan sluta, det är inte lönt, vi kommer ändå dö. Barnmorskan försöker trösta mig med att de gör ett bikinisnitt, så det kommer inte synas. (?!?)

Beslutet om kejsarsnitt togs kl. 07.35. Sen går det undan. Jag får hoppa över till en bår och körs upp till operation. Under tiden plockar och klipper de av mig alla smycken. Väl på operationsbordet håller man på med nålar och slangar på båda mina händer, jag blir rakad och tvättad om magen. Någon som sitter bakom mitt huvud håller en mask över ansiktet på mig och försöker prata lugnt och förklara vad som händer. Vet inte hur många sekunder jag hinner ligga där innan jag somnar. 07:58 plockas Lo ut.

Jag vaknar upp på uppvaket strax efter kl 9. Förvirrad och dåsig. Personalen på uppvaket vet dock inget om hur det gått. Jag somnade med paniken och övertygelsen om att jag och barnet skulle dö. Jag känner mig tom och likgiltig. Efter en halvtimme ungefär kommer barnmorksan (f.ö den barnmorska som försökte tvinga på mig lustgasmasken) ner med ett stort leende och två svartvita utskrifter av foton på Lo. Jag får ligga kvar ytterligare två timmar för observation innan man kör mig upp till neonatal-IVA. Lo ligger i kuvös med slangar och sladdar över hela kroppen. Personalen plockar ut henne till mig, jag halvsitter i sängen, har ont, vill bara bort. De hjäper mig att lägga henne till mitt bröst. Jag minns att jag likgiltigt stirrade ut genom fönstret och ville bort, bort, bort.

/Sarah

Vidare med myrsteg

2006-09-12T22:11:00.000+02:00

Det var en vanlig dag, rätt lång tid efter den dramatiska förlossningen. Barnet var 9 månader, kanske till och med ett år. Bekantingen vi träffat på frågade som man gör, utan speciell eftertanke:

"Hur är det?"

"OK." svarade jag.

Som man gör. Vi pratade lite vardagligheter och skildes sedan åt. Men inuti mig hände något märkligt.

För första gången på mycket, mycket länge hade jag talat sanning när jag besvarade den där förhatliga frågan. Det fanns inget tyst 'bortsett från att jag önskar att jag var död'. Inga tårar som brände, inget svart hål där mitt hjärta brukade sitta förr i tiden. Jag ville varken sjunka genom marken eller slå honom hårt för att han var oförsiktig nog att fråga.

Jag mådde OK. Faktiskt. Inte bra - men man kan inte få allt. Inte dåligt, inte speciellt dåligt i alla fall. Det mesta är bättre än att bestå av ett värkande tomrum. "OK" är väldigt mycket bättre.

På något plan går man kanske vidare ändå, med myrsteg, utan att man märker det själv.

/Tina

Dagen som inte blev som jag tänkt mej…

2006-08-10T22:45:00.000+02:00

av Hanna

Tisdagen den 27 september 2005 föddes vårt underverk Elias. Det har nu gått över 10 månader men f-n vad ont det gör inuti när jag tänker på denna mardrömsförlossningen. Jag som hade så mycket tankar innan att, visst det skulle göra ont, det visste jag (men herregud folk föder ju barn varje dag å tänk på i Afrika å förr i tiden då fanns det ingen bedövning!)... Sen så skulle Elias ligga där på mitt bröst och jag skulle vara världens lyckligaste och gråta av lycka. Istället blev allt totalt TVÄRTEMOT vad jag föreställt mej.

Jag vaknade natten till tisdagen av en rejäl värk kl 1.30 på natten å steg upp. Tänkte inte så mkt på det eftersom jag haft förvärkar innan. men när de hela tiden kom tillbaka med 3-6 min mellanrum förstod jag nästan att det var dax. 2 h senare väckte jag Mariano som blev skitglad märkte jag, samtidigt nervös. Ringde kvinnokliniken å de sa att jag skulle vänta tills jag hade 3 min mellan värkarna å sa åt mej att ställa mej i duschen ett tag. Kl 4.45 åkte vi in till KK. Blev undersökt å fick tyvärr reda på att jag endast var öppen 1 ynka cm. fick ställa mej i duschen ett bra tag, nästan 3 h. kl 8 var jag öppen 1,5 cm... jag rekommenderades att prova sk. sterila kvaddlar vilket injiceras under huden. Setta skulle ta bort smärtan i ca en timme.
Set gjorde FRUKTANSVÄRT ont att ta dessa å det värsta var så klart att de tyvärr inte hjälpte ett endaste dugg! Blev körd till förlossningsrummet å fick börja med lustgas. Detta gjorde mej väldigt yr kände mej hur full som helst. Bara låg å blundade avdomnad. Värkarna kändes ungefär lika mkt som innan men det var på ngt sätt skönt att lite fly bort från smärtan. Kl 11 var jag öppen 3,5 cm å blev erbjuden morfin eller ryggbedövning. Morfin ville jag helst undvika eftersom detta oxo påverkar bebisen. Men bestämde mej för ryggbedövning eftersom jag kände att jag ville ha något mer smärtlindrande som var starkare å eftersom jag blev så yr av lustgasen kände jag att jag ville slippa detta, ville kunna se tillbaka på förlossningen å minnas den... Fick då denna ryggbedövning. Den gav effekt ett tag men sedan började tyvärr effekten avta igen. De allra flesta, 90 %, blir hjälpa av denna ryggbedövning men jag tillhörde tyvärr de 10 procenten som den inte verkade bra på...
Kl halv 2 alltså 12 h efter första värken var jag öppen 4 cm... inte ens hälften hur mkt man måste vara öppen för att kunna börja krysta… Då började jag bli j-t desperat eftersom det var så seegt det hände så lite jag hade ont som f-n å ingen bedövning hjälpte. Visste om att den enda mer bedövningen jag kunde få var morfin å att när man e öppen 5-10 cm gör det som allra ondast. Jag bad faktiskt om ett kejsarsnitt ville bara att helvetet skulle vara över. Men blev nekad.
Bad om att höja ryggbedövningen vilket gjordes. Det sattes oxo in värkstimulerande dropp. Då började det hända saker. Fick kraftigare å smärtsammare värkar då å lustgasen blev min bästa vän... Inte för att det hjälpte direkt mot smärtan men det var skönt ändå att bara komma bort... Efteråt har barnmorskan sagt att det var j-t konstigt att jag hade ryggbedövningen inställd på 7.0 å samtidigt använde lustgasen så flitigt. Började öppna mej rätt så fort å kl 15-16 var jag öppen nästan 8 cm. Försökte helt enkelt bara stå ut med smärtan å det kändes ändå positivare eftersom jag började närma mej krystningsstadiet.
Det var då jag började blöda mkt, ovanligt mkt för att vara i öppningsskedet. Hjärtljuden på barnet sänktes oxo efter värkarna. jag hade hela tiden ont på samma fläck nedanför naveln. barnmorskan började misstänka att en bit av moderkakan lossnat. Hon sa att hon var orolig för barnet. Åh jag glömmer aldrig när hon sa så, jag kan stå ut med mycket smärta så länge det e bra med barnet. Allt var bara ett helvete!
Det kom in 3 st läkare i rummet å dom ville ta prover på mej för att se vart blodet kom ifrån. Man stack hål på fosterhinnan för att se om fostervattnet var blodblandat. Men det kunde man inte avgöra. En kort stund senare kommer läkarna in i rummet igen å säger att dom misstänker att barnet blödde.... Man hade tagit ett prov på blodet för att kolla om blodet kom ifrån mej eller Elias å provet visade att det kom från Elias. Därför tog man ett snabbt beslut om urakut kejsarsnitt, barnet behövde komma ut så fort som möjligt... Vi blev naturligtvis skiträdda å minuterna som följde var hemska. Mariano som tidigare varit stark bröt ihop å det var jag som fick trösta honom och säga att det kommer bli bra. Minns att barnmorskan oxo försökte trösta honom men jag hörde på hennes röst att hon inte visste själv egentligen.
Mariano blev ensam kvar i rummet medan jag kördes till operation. Fick panik när jag insåg att de stängt av lustgasen å pallade inte med värkarna utan lustgasen. så jag fick ta med mej slangen å masken iaf (som var avstängd... ) Sen så gick det hela väldigt fort å jag blev sövd. Jag längtade efter att bli sövd i det ögonblicket ville bara bort... Låg å blundade för att slippa se alla operationsklädda människor å OP utrustning.
Sedan minns jag bara att jag hör en röst som säger grattis till er son å jag frågar hur det e med honom å de säger att allt e bra... Dom säger oxo att han inte hade blött å då säger jag hade läkarna fel då å då svarar rösten ja för en gång skull hade de det. Elias föddes 16.35.
Sen låg jag på uppvakningsavdelningen i 5 h å ville så klart träffa Elias men det fick jag inte. Mariano kom däremot en stund å det var skönt.
Jag var fortfarande väldigt borta å yr å spydde. Fick kl 22 komma till BB å fick då Elias i min famn vilket kändes hur konstigt som helst jag hade ju inte varit vid medvetande vid förlossningen.
Dagarna som följde var jobbiga på så sätt att jag inte kunde ta hand om Elias själv pga smärta å yrsel så Mariano fick stå för matning å blöjbyte. Samtidigt kom barnmorskorna till mej med Elias för att jag skulle komma igång med amningen. Första gången jag skulle på toa efter operationen blev jag körd i rullstol. Usch va väck man var.
Elias sov dessutom inte på nätterna så jag var totalt slutkörd. Fick dessutom dela rum med 3 andra mammor och Marre fick bara komma på besökstiden, jag behövde ju honom där!! Ovanpå detta krånglade amningen och jag hade aldrig tillräckligt med mjölk till Elias, antar att det var lite psykiskt oxo...

Tja, detta var min berättelse. Jag får panikkänslor av att tänka på eventuella ytterligare förlossningar, vågar inte... Allt snack om att man glömmer fort e bara skitsnack... Jag glömmer aldrig!

/Hanna

Jag behöver visst vara ledsen

2006-07-06T17:47:00.000+02:00

Enligt andra människor finns det tydligen flera tusen orsaker till att jag inte behöver vara ledsen över min jobbiga förlossning som slutade i akutsnitt. Några axplock:

Du lever
Barnet lever
Ni är friska
Det kunde ha varit värre
Ett akutsnitt är också en förlossning lika mycket som en vaginal förlossning (sagt med mjuk och medlidsam stämma)
Såret läker fort
Det finns många skulle vara tacksamma över ett snitt
Det är minsann inte så roligt att föda barn vanligt heller
Förr i tiden fanns ingen smärtlindring (öh?)
Tiden läker alla sår, man glömmer snart hur jobbigt det var
Allt det svåra uppvägs av du fått ett underbart barn
Ni kan ta igen den där första stunden tillsammans senare
Du fick ju i alla fall vara vaken

Jag vill bara meddela att jag visst behöver vara ledsen. Jag behöver vara ledsen därför att

inget blev som jag hade tänkt mig
inget blev som jag ville
jag känner mig kränkt, sårad och stympad
jag kommer aldrig någonsin att kunna glömma

Så, då var det avklarat.

/Tina

Hannas förlossning

2006-06-09T10:24:00.000+02:00

Förlossningsskräck - överburenhet - igångsättning - halvakut snitt och förlustkänslor efteråt.

När jag fick mitt plus blev jag totalt skräckslagen och bara grät. Dels trodde jag inte att jag skulle bli gravid så snart och dels tänkte jag bara på att jag nu var tvungen att föda barn. Under hela graviditeten var jag så rädd för att föda att jag hade stora svårigheter att se fram emot att träffa mitt barn då jag ju visste att förlossningen låg i mellan. Snitt var heller inget alternativ då jag var om möjligt än räddare för det. Gick både på Aurorasamtal och enprivat förlossningskurs i och med detta, men med facit i hand hjälpte det knappast.

Givetvis gick jag ju över tiden med. BF+16 hade fostervattnet minskat såpass att jag skulle bli igångsatt direkt. Tappen var helt omogen så gel nr 1 sattes in. Inget hände. Gel nr 2 sattes då in 6 timmar senare och en olustkänsla startade i kroppen. Kanske skulle det hända något. Men när kvällen kom hade inga värkar kommit utan sovdos ordinerades.

BF+17 sattes gel nr 3 in. Jag gick, gick och gick, allt för att starta. Men nej. Blödde bara en del vilket vi gissade var slemproppen. Ingen vågade ge mer gel den dagen för att jag dels hade blött men också för att tre gelningar var max innan en paus skulle göras.

BF+18 får jag gel nr 4. Inte heller nu händer något men efter gel nr 5 börjar jag få värkar. Dessa kommer allt tätare och blir allt mer smärtsamma. Vissa värkar klarade jag mig igenom fint men ibland gjorde de både så ont och mig så rädd att jag bara skrek. Klamrade mig fast vid min man.

Efter alla fina barnmorskor och uskor kom det in en otrevlig "sak" som knappt hälsade, inte visste vad jag hette utan bara gnällde över att min säng inte gick att höja och som ville ge mig ett lavemang så jag skulle få ordentliga värkar. Ordentliga tänkte jag, jag har ju tre minuter mellan värkarna bara och de var då nästintill outhärdliga. Jag bar "saken" att lämna oss och återkomma med en annan BM, för vi skulle inte ha ett fungerande samarbete. Till slut kom det en annan för att känna hur mycket jag hade öppnat mig - jag hade då haft värkar i flera, flera timmar - men tappen var fortfarande helt opåverkad så de var de ökända pinvärkarna jag hade haft.

Fick en ny sovdos och undersöktes igen på morgonen, BF+19. Jag hade då haft värkar var tionde minut på natten och dessa hade lett till att jag öppnat mig en cm på morgonen. Då ville de försöka sätta igång mig en sjätte gång, denna gången genom att sticka hål på hinnorna med en skalpelektrod. Men nu fick det vara nog. Jag sa att jag absolut inte orkade mer och att de nu fick snitta mig. Och det gjorde de.

Var i början så glad och tacksam över att allt "gick bra". Ut kom en uttorkad, överburen och fnasig herre på 54 cm och 4740 gram som visserligen hade bajsat i vattnet men som i övrigt mådde ganska bra. Men i efterhand har jag grubblat så mycket på det som inte "var bra".

Varför beslutade de inte om snitt när jag aldrig startade upp?
Varför "glömde" de säga att de plockade ur mitt barn ur magen, utan först när jag frågade hur lång tid det skulle ta innan barnet kom sa utbrast de att det redan var ute och i rummet bredvid?
Varför visade de mig inte barnet iallafall snabbt över skynket om det nu var så att det inte gick att få honom på bröstet?
Varför fick inte jag som snittats samma gratulationsbricka efteråt som de "vaginala mammorna" får?
Varför tar de ifrån snittmammorna deras förlossning och enbart gör den till deras egen operation?

För två veckor sedan tog jag åter kontakt med Aurora för att få bearbeta allt. Lyckas inte på egen hand verkar det som då det nu snart gått 15 månader och jag ännu känner som jag gör. Men på Aurora får jag ingen hjälp då jag inte är gravid, men jag törs heller inte bli gravid innan jag är klar med detta. Dock följer fortsättning till vem jag kommer att remiteras

Vill ha ett planerat snitt om jag blir gravid igen och JA, jag känner till riskerna. Men jag är inte så trygg i snittanken att jag klarar få dessa risker upptryckta i ansiktet varenda gång jag pratar med vården. Speciellt när de först berättar om alla risker som kan uppkomma och att jag ska överväga ett vaginalt försök igen, men i nästa andetag glatt utropar att om jag går över tiden igen snittar de utan problem igen då de inte kommer försöka med igångsättning på mig igen.

Hur tryggt känns det? Menar de att alla komplikationer försvinner efter några veckors överburenhet?

/ H

Soleils berättelse

2006-06-05T22:23:00.000+02:00

Av Soleil

Jag blev igångsatt fredag den 13 augusti klockan 09.00 på morgonen. Jag gick sedan med klart uthärdliga värkar hela dagen och öppnade mig sakta men säkert. Vid 9-tiden på kvällen började värkarna bli riktigt jobbiga och jag öppnade mig väldigt sakta. Vid 1-tiden på natten blev värkarna så pass jobbiga att jag gick direkt på EDA och hoppade lustgasen. Tills dess hade jag klarat mig med andning. Förhoppningen hade ju också varit att jag inte skulle använda smärtlindrande, men det gick som sagt inte. Tyvärr tog första sprutan fel och de fick ge mig ytterligare en spruta i ryggmärgen. EDAn tog heller inte överallt utan på höger sida hade jag ingen smärtlindring. Lite senare tog jag dock lustgasen och den blev min räddare, även om jag andades lite fel.

Under de följande timmarna öppnade jag mig ingenting, däremot fick jag hela tiden mer och mer värkstimulerande dropp som gjorde att värkarna blev starkare och starkare. När klockan närmade sig fem på morgonen hade jag så ont av förlossningsvärkar och krystvärkar att jag trodde att jag skulle tuppa av och skrek att de skulle använda sugklocka eller snitta mig. Barnmorskan försökte övertala läkaren som inte ville göra det.

Vid 9-tiden upptäckte barnmorskan att bebisens huvud satt fast i spinae ovanför bäckenet. Bebisen hade tryckt på under så pass lång tid att det hade bildats en svulst i hans huvud som hela tiden svullnade. Det var alltså omöjligt att få ut bebisen den vanliga vägen. Därav den oerhörda smärtan och krystvärkarna. Sugklocka skulle inte hjälpa att få ut barnet så det bestämdes att jag skulle få akutsnitt. Sonen föddes sedan kl 11.48 på lördagen och det var en helt fantastisk känsla! Han vägde 4.485 g och var 53 cm lång. Så det var en bastant liten krabat!

Under natten till söndag upptäckte jag dock att sonen verkade lite grynig på ögonen och var väldigt trött. Vid 5-tiden på morgonen bars han iväg för att ta prover. Proverna fortsatte sedan under söndagen och det visade sig då att han dels hade gulsot men också att han hade en infektion i kroppen. Hans värden låg på 171 och skulle egentligen ligga under 10. Hans fötter var också sneda då han hade legat och tryckt mot revbenen. Dessutom är han oerhört svårstucken och man var tvungen att sticka i honom ett otal gånger för att kunna sätta nålar osv. Han hade blåmärken överallt. Det skar verkligen i en moders hjärta.

Det visade sig nu att de behövde lägga sonen i ett rum med övervakning 24 timmar om dygnet för att hålla koll på honom. Där låg han i en solbädd för att få bort gulsoten, med sond genom näsan för att få mat i sig, elektroder på kroppen för att dygnet runt hålla koll på hans hjärtljud, syre osv samt en infartskanyl som de hade lyckats sätta i huvudet efter många försök och dropp för att få vätska i sig. De var också tvungna att magpumpa honom för att få bort mekonium som hade hamnat i fostervattnet. På söndagen och måndagen var han rejält dålig och det var en svår tid. Jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket som under de dagarna, tanken på att förlora honom var fruktansvärd. Det var de absolut värsta dagarna i mitt liv.

Sakta men säkert blev han dock bättre och värdena stabiliserades. Han åt dock antibiotika i flera dagar. Vi fick sedan åka hem från sjukhuset efter ett par dagar, men var inskrivna på hemsjukvård, vilket betydde att två ggr/dag kom en barnmorska hit och gav sonen antibiotika i infartskanylen.

På mig släppte också en del av livmodern och jag fick väldiga blödningar, men det blev bättre sen.

Den smärta, den oro och den ångest som fullkomligt översköljde våra hjärtan under dessa dagar var obeskrivbar, det var så fruktansvärt och ogripbart. Och känslan när vi fick reda på att sonen skulle överleva, den går inte heller att beskriva. Livet började om på nytt.

/Soleil

Tack för era berättelser!

2006-06-03T09:21:00.000+02:00

Jag är så väldigt, väldigt glad för alla tunga förlossningsberättelser som finns på nätet och som ni skickar in till den här sidan. Tack!

Tack till alla er som vågar berätta om det svåra och jobbiga! Tack för att ni orkar! Tack för att ni tar er tid!

Vissa dagar tar mina ord slut. Jag inte förklara hur det känns inne i mig, varken för mig själv eller för min omgivning. Men då finns det alltid någon annan, någon av er, som kan säga det som jag behöver säga när jag inte kan. Någon som har känt likadant, eller som inte har känt på samma sätt. Era berättelser ger mig ord, ger mig en röst, ger mig en utgångspunkt. Tack!

/Tina

Som om tiden stått stilla

2006-05-30T17:09:00.000+02:00

Jag låg inlagd för havandeskapsförgiftning för andra gången. Alla, även jag själv, visste att jag inte skulle gå tiden ut med det här barnet. En långtråkig eftermiddag passade jag på att "hälsa på" på neo igen, i ett försök att stålsätta mig inför det oundvikliga. När dörren öppnades och lukten av handsprit och orörlig luft slog emot mig var det som om tiden stått stilla. Jag befann mig plötsligt och ytterst motvilligt i en annan tid, ett annat liv, en annan värld, som bara handlade om ett litet, litet barn.

Att vara inskriven på neonatalavdelning är som att leva i en bubbla. När jag blundar kan jag än idag känna doften av desinfektionsmedel och höra väsandet, puffandet och blippandet av apparaterna som står i varje hörn. Det är halvmörkt och för varmt, alla talar med dämpade röster. En bebis ligger och "gruntar", en annan piper lite svagt. I en kuvös är UV-lampan på. Tiden mäts inte i sekunder, utan i hjärtslagen som plottas på skärmarna bredvid kuvösen. 200 slag i minuten. 160. 180.

Jag minns den lilla, lilla bebin som ambulanshelikoptern kom och hämtade. Vecka 23. Jag undrar hur det gick? Jag kan se sköterskan som bar in ett annat barn, stort som en fågelunge, i intensivvårds-salen. Hon höll barnet i ena handflatan med den andra försiktigt kupad över. Jag minns mamman som satt i korridoren och grät medan personalen förgäves försökte återuppliva hennes ena tvillingflicka.

Jag öppnar ögonen igen. Jag vill inte minnas mer.

/Tina

Sök-tips

2006-05-18T09:02:00.000+02:00

Nu är ettåringen firad och jag känner mig mycket piggare och gladare. Tänkte passa på att tipsa lite:

Längst upp till vänster här på sidan finns ett sök-fält. Bra om man letar efter någon speciell berättelse, diagnos eller något förlossningsförfarande i berättelserna här på sidan. Skriv t ex in "havandeskapsförgiftning" och tryck på "search this blog" så kommer alla texter upp som innehåller det ordet. Finurligt, eller hur?!

Enda smolket i glädjebägaren är att sökmotorn bara klarar hela ord och inte tar asterisker (=stjärnor, *). "sond" och "nässond" och "näs-sond" blir t ex tre separata sökningar, och det går inte att skriva *sond* för att få upp alla de orden samtidigt. Men det är praktiskt att kunna söka i alla fall, tycker jag!

Ha en bra dag!

/Tina

Ettårsdagen närmar sig...

2006-05-12T19:50:00.000+02:00

...och jag vill mest av allt gömma mig under täcket och inte komma fram förrän hela veckan, nej hela månaden har passerat. Blotta tanken på förlossningen gör att jag får en ond, hård klump i magen. Att dagen närmar sig är säkert också skälet till att jag får trista tankar om att jag nog borde lägga ner den här sajten, trots att jag får en hel del uppskattande brev och ser på hemside-statistiken att det är ganska många som läser här regelbundet och att nya läsare tittar in varje dag. Visst är det märkligt hur dagsformen varierar, eller timformen för den delen? Uttrycket "sorgen är randig" är verkligen så sant!

/Tina

Elins förlossning

2006-05-06T15:48:00.000+02:00

av Cajsa

För att förstå hur läget var så kommer först lite bakgrundsinfo. Jag och min dåvarande sambo, numera man, hade varit ihop nästan två år och båda kände att det var dags att få barn, så Elin är väldigt välplanerad. Dock ansåg inte min mamma att jag borde få barn än, eller snarare, hon var inte redo att bli mormor. Så även om hon aldrig var direkt emot det så dröjde det länge innan vi berättade för henne och hennes första reaktion var ”Nej”… Sen blev det bättre men särskilt stöttande var hon aldrig.

Min svärfar var sjuk i cancer och var relativt dålig under hela graviditet så han undrade mest när barnet skulle komma ut så han fick se det. Min man hade det väldigt jobbigt att se sin pappa så pass dålig och hade svårt att hantera det. Så hela min graviditet kom väldigt mycket i skymundan och jag fick inte glädjas så mycket åt den som jag önskar att jag kunde ha fått.

Jag gick över tiden och till slut fick jag komma in för överburenhetskontroll. Redan där började jag tappa modet… Jag skulle ju ha en förlossning utan smärtlindrig mer än akupunktur och lustgas och andas mig igenom det hela, och överläkaren muttrar under gynkontrollen att här var det helt omoget. Men på UL visade det sig att barnet var stort och det var dåligt med fostervatten. Men det mådde utmärkt än så länge. Så det beslutades att jag skulle sättas på cytotec dagen efter och fick veta att det kunde ta lite tid innan det verkade men runt ett dygn. Så torsdag morgon hade vi packat våran BB väska med matsäck och allt annat och trodde att snart skulle vi bli föräldrar.

Men för att göra en lång historia lite kortare, på lördagen blir jag hemskickad på permission och inget har fortfarande hänt… Då hade det varit CTG remsor reglbundet under dagarna och gynkontroll morgon och kväll/em. Vi var tack och lov tre stycken som låg inne för ingångsättning och utan dem hade jag nog brutit ihop… Men av någon andledning fick ingen av oss dela rum med varandra utan jag fick ständigt nya rumskramter med värkar som under natten åkte ner till förlossningen, inte en hel natt fick jag ligga i fred. Min man åkte emellan mig och svärfar som först låg på samma lasarett men sedan blev flyttade till hemsjukhuset.

Natten mellan lördag och söndag börjar jag få värkar, regelbundet men inte så starka. På söndag efm får jag komma in på kontroll och de vill behålla mig där. Så vi får åka upp på avdelningen, får eget rum äntligen och TV på rummet. Värkarna kommer allt tätare och det börjar bli allt jobbigare. Men än så länge tycker jag att det fungerar bra. Jag hade en underbar BM som satt hos mig nästan hela tiden och hjälpte mig att andas och små pratade med oss om allt möjligt.

Framåt natten får jag åka tillbaka till förlossningen då jag kände att jag ville ha lustgas. Jag får en sk ”sovdos” och får faktiskt någon timmes slummer. Karl’n sover som en stock och det var nog tur det. Hela måndagen går med olika försök att få fart på värkarna. Håll på fosterhinnor, dropp, morfinspruta, akupunktur osv Men det enda som händer är att jag upplever att det gör mer och mer ont, men till ingen som helst nytta. Jag hittar ingen ställning där jag får någon lindring, tillslut hamnar jag i sängen, liggande för jag är så slut. De försöker få mig att äta och dricka men det enda jag får i mig är saft som kommer upp igen med jämna mellanrum.

Till slut har jag så ont att jag vill ha någon mer smärtlindring, fram till dess hade jag haft väldigt trevliga BM och Uskor som hade tagit hand om mig. Denna gång jag ringde på klockan kommer det in en ny och hon anser helt klart att jag har överdrivit min smärta och är allmänt hårdhänt när hon ska ”känna”. Hon talar om för mig att jag minsann inte har haft några värkar att tala om och epidural får man inte förrän värkarbetet är etablerat… Där föll min självförtroende som en sten och jag bara grät och konstaterade att jag inte kunde föda barn.

Då kom min räddande ängel, förlossningsläkaren för kvällen. Han ansåg att något måste vara problem, och hans gissning i det läget var att min livmoder inte arbetade på rätt sätt, men han ansåg att det var bäst för mig och barnet att vi skulle snitta. Och jag kunde bara hålla med, när jag hade fått min bricanyl så började jag känna mig som en människa igen och kunde börja registrera vilka som var i rummet och vad de hette.

Vi fick lov att vänta ett bra tag för mitt snitt ansågs inte ”jätteakut” och det var mitt i natten och narkosläkaren hade fullt upp. Men jag mådde riktigt bra för första gången på nästan två dygn och konverserade för fullt.

Till slut fick jag komma in på snitt, och några minuter senare fick jag se Elin för första gången. Fast just då var hon en Magda… De höll henne över skynket och sedan var de tvungna att gå iväg med henne.

Under själva snittet var det nog värst för karl’n, jag mådde finemang och såg ett slut… Han stackaren fick först lov att följa med Elin in i rummet bredvid, och eftersom hon var slemmig i halsen så skulle de suga rent. Det var inte så trevligt att titta på så han vände sig om, och där var det ett fönster in till mig, så han fick se när de sydde ihop mig. Han gillar verkligen inte sjukhus så det var inte heller något som han uppskattade, och när han åter igen vänder på sig kommer de med moderkakan och undrar om han vill se…

Sen får jag hålla min Elin ett par minuter innan jag körs iväg till uppvaket och karl’n och Elin får åka upp till BB. Där någonstans började jag tycka att det blev jobbigt igen. Jag ville ju vara med mitt barn och min man. Men personalen på uppvaket hade knappt tid med mig pga överbelastning, så jag fick mesta dels ligga ensam och bara vänta.

Fyra på morgonen fick jag äntligen komma dit och se mina älsklingar igen. För att få se karl’n iväg körd hem, för där fick han inte sova kvar, och Elin tog personal för nu behövde jag sova… Det blev inte många minuters sömn och jag hade ännu inte fått en chans att amma henne. Kl 6 30 kördes hon in i sin plastlåda och lämnades gallskrikande bredvid min säng. Där låg jag nysnittad och med kateter och hade inte en aning om hur mycket jag tordes röra mig. Så det var bara att ringa på klockan och be någon lyfta upp henne till mig och sedan försöka mig på konsten att amma. Men det är en helt annan historia som är sorglig i sig.

Förlossningsläkaren var helt underbar och kom upp och prata med mig ett par dagar senare, han förklarade att min livmoder hade arbetat rejält och var helt full med mjölksyra men att Elin hade legat med ansiktet nedåt och inte tagit sig ner i bäckenet, det var andledningen till att jag inte hade öppnat mig, för värkarna hade varit tillräckligt starka.

Sjukhuset kurator kom också och ville prata men henne kändes jag inget som helst förtroende för och hon inledde hela samtalet med att hon bara var sommarvikarie och skulle sluta om några dagar… Min Bm har jag däremot kunnat diskuterat mycket med och det var nog tack vare henne att jag inte ”krävde” ett snitt när Fredrik föddes.

Cajsa

Tungt var det...

2006-05-03T19:15:00.000+02:00

av Jeanette

Tung förlossning ja…….

Min förlossning startade med att vattnet gick i v38, vi for in och fick åka hem igen. Tre timmar senare var jag tillbaka på förlossningen igen med 4 värkar på 10 min och öppen 3cm. Timmarna gick och inget hände i princip, efter tio timmar gick jag med på eda och var då öppen ca 8cm.

Timmarna fortsatte med avtagande värkar trots värkstimulerande dropp samt ihållande feber som jag fick penicillindropp för. Efter 21 timmar med värkar kontaktas läkare för att avsluta förlossningen. Jag var trött, slut och ville bara få ut barnet.

Man beslutade om sugklocka, Malmströmklocka, det är det mest vidriga jag varit med om. Livmodern fick masseras för att dras samman, barnmorskan hängde och tröck på magen, förlossningsläkaren drog för allt hon var värd och jag gjorde så gott jag kunde. Efter 17 min och 7 sammandragningar kom han äntligen min son.

Men….det var inte slut där inget gullegull och fika inte. Sonen var dålig och försvann med pappa och personal, jag var trasig som f*n plus att moderkakan inte ville släppa. Skjutsades på operation för att sy ett stort klipp plus bristning från slidan till analöppningen med total ruptur av analsfinktern. Fick ryggbedövning och sen försökte man få ut moderkakan icke sa nicke jag hade vad man kallar placenta accreta dvs. en typ av missbildning. Moderkakan växer djupare ner i livmoderväggen än normalt, detta drabbar endast de som haft placenta previa (föreliggande moderkaka), är över 35år och oftast förstföderskor. Som om inte det var nog började jag störtblöda och förlorade hela min blodmängd 5,3 liter där på opbordet , jag var vid medvetande nästan hela tiden och hörde det mesta som sades. Efter några timmar på operation på natten, dom fick tom kalla in bakjouren efter som mitt tillstånd bedömdes som så allvarligt hamnade jag på IVA.

Med dropp av olika slag i båda armarna uppkopplade med ekg-övervakning samt syrgas bad jag att få träffa min sambo och mitt barn, visste inte riktigt vad vi fått. KL 03.00 kom de upp, min sambo visste ingenting och blev ju livrädd och ledsen när mina första ord var ”JAG HÖLL PÅ ATT DÖ”!

Dagen efter fick jag flytta till BB krävde eget rum så att min sambo kunde bo med oss det känns som det var min stora räddning och trygghet. Vi fick stanna en vecka dels pga. min hälsosituation samt att sonen fick gulsot och var tvungen att sola.

Idag fyller sonen 2 veckor och jag mår trots den unika förlossningen rätt bra förutom att klippet har spruckit upp och glipar 1cm minst men… det finns ju vulvaplastik att göra senare om det inte blir bra - och att jag inte kan hålla avföringen får diarré av järntabletterna som jag måste äta i minst 3 månader. Läkaren säger att analsfinktern kan bli bra men att det dröjer typ 6 månader innan man vet eftersom det tar lång tid för nervändarna att hitta varandra igen.

Att jag hanterar det hela så pass bra beror nog på att jag är en stark och jordnära kvinna på 39 år som till yrket jobbar som BMA( biomedicinsk analytiker) på ett patolog lab och känner till det tillstånd jag drabbades av och vet att det inte finns så mycket att göra åt det hela. Jag lever ju trots allt!!!!! Det kunde ha tagit slut den där natten och resultatet av all möda är en fin och frisk son. Min kärlek till min sambo är också starkare och större än innan, han kastades in i papparollen och fick ju själv ta hand om vår son det första dygnet så han låg steget före mig. Det känns skönt idag att han fixar allt utom amningen lika bra som jag.

Jeanette

Med en mycket unik förlossningsberättelse enligt den läkaren som tog hand om mig.

3 år efter förlossningen

2006-05-02T22:55:00.000+02:00

av Caroline

Jag följde just länken, som Tina lagt in, och läste om kvinnors upplevelser av kejsarsnitt. Varför gör jag så här? Plågar mig själv? Jag klarar ju inte av det! Det gör så fruktansvärt ont i hela kroppen att tänka på förlossningen och nu sitter jag här med ont i nacken, axlarna och huvudet, jag har spänt mig så att hela kroppen känns stel och öm. Jag har en stor klump i halsen och mitt hjärta känns tungt och mörkt. Jag kämpar för att inte gråta. Jag orkar inte släppa fram tårarna. Kan inte tänka vidare. Det är bäst att inte fundera mer på det som hände. Inte tänka på det mer än nödvändigt. Är det inte så? Eller har jag gjort helt fel i tre år? Skulle jag skrikit och slagit omkring mig och gråtit tills någon kom och gav mig den hjälp jag hade behövt? Men vänta nu, det gjorde jag ju. Men hjälpen räckte inte. Och här är jag idag och det värker i hela kroppen.
De säger att det gör ont att föda barn, men att smärtan går över snabbt när barnet väl är ute. Tre år senare kan jag fortfarande känna smärtan i min kropp, paniken i mitt hjärta och ångesten gör det svårt för mig att andas. Det går inte över!!!

Bryter ihop över detaljer

2006-04-28T23:41:00.000+02:00

Så plötsligt en dag bröt jag ihop över att barnläkaren bara tagit mitt barn och gått. Han frågade inte ens, bara tog barnet. Jag grät och grät. Hur kunde han göra så?

Sen kom jag ihåg att det inte var så det gått till. Han pratade så länge om varför det var bråttom iväg att jag började undra om det verkligen var så bråttom...? Att minnet kunde spela mig sådana spratt, det trodde jag aldrig förut.

En annan dag ville jag bara försvinna. Det kändes som om någon hade tagit mitt barn från mig. Någon hade tagit bort min bebis i magen, stulit min fina, runda bebismage och gett mig ett annat barn.

Jag fick inte ens upp bebin på magen på en gång. Jag tänkte att det kändes i mig som att de hade klippt av navelsträngen innan han låg i min famn, att det fanns ett tomrum där mellan oss som inte skulle få finnas. Och sen kom jag ihåg att det var precis så det hade gått till. Och det gör ont att tänka på.

Bilden av en nyfödd

2006-04-27T08:37:00.000+02:00

Jag måste vara lite skadad. Häromdagen tittade jag igenom ett gäng bebisbilder på nätet. Fina små barn, de flesta nyfödda. Ett foto på en liten bebis med CPAP (andningshjälp) och nässond som låg känguru på en förälders mage bläddrade jag oberört förbi, utan att ens märka alla sladdar och grejer. Inte förrän flera bilder senare tänkte jag:

"Var det inte en prematurbebis på den där bilden? Jag tyckte jag såg en CPAP...?"

Jag fick lov att bläddra tillbaka, och mycket riktigt var det en liten prematur. Det hade jag inte ens lagt märke till, för så ser nyfödda ut i min värld. Hur ser nyfödda ut i din värld?

/Tina

Edvins födelse

2006-04-26T22:03:00.000+02:00

berättad av Jenny

Hemma
Vaknar vid tretiden på natten (tisdagen 14 juni) av att jag har ont i magen. Är först lite osäker på om det är värkar för det molar mest hela tiden i början. Så småningom blir det värkar som jag andas mig igenom. Hade sovit i gästsängen för att slippa bli störd av N´s snarkande, men efter någon timme vill jag inte vara själv längre. Väcker N och vi ligger en stund i sängen, men jag börjar känna att det är jobbigt att ligga ner och vill upp och gå. N dukar fram frukost och jag äter lite yoghurt och dricker vatten.

Värkarna blir jobbigare och jag hanterar dem bäst när jag är uppe och går. N hjälper mig att andas. Vi börjar ta tiden på värkarna för att veta vad vi ska säga när vi ringer in till förlossningen. De är inte särskilt långa, men ganska täta. Börjar må illa och känner mig lite matt, värkarna blir jobbigare eftersom jag inte riktigt har ork att ”ta dem”. Kräks och mår sen bättre. Har läst att man kan kräkas när man är öppen 8 cm, men så långt kan det väl inte ha gått än? Ringer in till förlossningen för att kolla, men hon tror att jag kräks pga smärtan, jag är dock välkommen in om jag vill.

Eftersom jag mår bättre bestämmer jag mig för att vara hemma ett tag till. Går omkring i lägenheten och när det kommer en värk så kommer N och hjälper mig att andas. Efter ett tag börjar jag må illa igen, kräks men den här gången blir det inte bättre efteråt. Blir matt och nu känns det läskigt att vara hemma. Ringer in och denna bm verkar tycka att mina värkar är lite korta men vi får komma in i alla fall. N går ner och kör fram bilen, men under tiden börjar jag må illa igen. Vi beslutar att vänta med att åka in till jag har kräkts men jag kräks aldrig och mår bara sämre och till slut känns det som att jag måste åka nu om jag överhuvudtaget ska orka. Vi går ner till bilen och får stanna när jag får en värk. Tidigare hade jag tänkt att det skulle kännas fånigt om någon såg mig ha värkar, men nu struntar jag fullständigt i det. N kör lugnt och försiktigt, vid två tillfällen kör han in till kanten och stannar när jag har värkar.

Förlossningen
När vi kommer fram till förlossningen får vi komma in på inskrivningsrummet och efter en stund (8:45) (Tiderna är från journalen, jag hade ingen tidsuppfattning.) kommer barnmorskan. Det känns som hon är stressad och egentligen tycker att jag inte skulle kommit än. Hon kommenterar att jag har rätt korta värkar.

Jag får lägga mig på en brits för att hon ska ta en ctg-kurva under en halvtimme. Jag fattade det nog inte då, men värkarna blev förmodligen jobbigare för att jag låg ner. Bm är inte nöjd med ctg-kurvan och jag får lägga mig på sidan. Jag ligger på sidan men det blir ändå inte bra. Tar tempen som är 38,1, vilket är för högt. Nu får jag komma in på förlossningsrummet (10:00). Byter om till sjukhusskjorta. Får panodil för att få ner febern.

Bm sätter en skalpelektrod på bebisen och kopplar ctg. (Under tiden jag är i förlossningsrummet kollar bm ctg-kurvan då och då och jag förstår att hon inte är helt nöjd med den.) Blir rätt knäckt när jag får veta jag inte har öppnat mig mer än 2 cm. Bm tror ändå inte att det ska ta så lång tid eftersom värkarna är så täta.

Ligger på sidan i sängen. (Nu efteråt undrar jag varför jag låg ner? Var det för att hjärtljuden inte var bra? Jag är helt säker på att värkarna inte hade blivit så jobbiga om jag hade varit uppe och gått.) Värkarna är jättejobbiga. Jag får lustgas och blir instruerad att jag måste börja andas direkt när värkarna börjar för att det ska hinna ge effekt. N hjälper mig genom att titta på ”värk-kurvan” och talar om när jag ska börja. Det är bara det att värkarna blir starka så snabbt, så jag hinner inte få i mig så många andetag som behövs. Värkarna är också väldigt täta, jag får inte särskilt lång paus emellan. Ibland andas jag in av rädsla att missa en värk. Känner mig bitvis ”packad” och helt borta. Kramar N´s hand så mycket jag kan när värkarna kommer.

N är under hela förlossningen min fasta punkt i tillvaron. Han finns hela tiden hos mig och uppmuntrar mig. Han hjälper mig i kommunikationen med personalen när jag själv inte riktigt orkar. Efter ett tag (11:30) undersöker bm mig och konstaterar att jag är tillräckligt öppen för eda, vilket jag gladeligen tackar ja till, trots att jag tidigare varit tveksam till det.

Narkosläkaren kommer och jag får sätta mig på sängkanten och kröka rygg. N får hålla lustgasmasken, det enda jag orkar säga är ”mage ont”. Att läkaren håller på och sticker mig i ryggen känner jag inte så mycket av, men tydligen är det svårt att få det rätt. När jag uppfattar att han ska göra ett sista försök får jag lite panik – tänk om det inte går? Det lyckas i alla fall och när han frågar om jag kan röra fötterna så viftar jag allt vad jag kan, så jag inte ska gå miste om bedövningen.

När bedövningen börjar verka så är det som att komma tillbaka till världen. Jag tittar på klockan och upptäcker till min förvåning att den är halv ett redan. Jag kan prata med N och sköterskan. Tittar på ”värk-kurvan” och ser att jag har starka värkar som jag inte känner ett dugg. Härligt! Försöker att gå upp och gå, men ena benen är lite bedövat och så är jag nog lite snurrig efter att ha legat så länge.

Jag vill kissa och får in ett bäcken, men lyckas inte. Bm sätter en kateter. Nu är tydligen fosterljuden inte bra och bm kallar på läkaren, men det är inte bråttom, hon kan komma när hon hinner. Doktorn kommer och hon vill kolla bebisens syresättning.

Jag blir tillfrågad om jag kan tänka mig att delta i en studie, vilket jag svarar ja till. Hon lottar om det ska bli pH eller laktat och det blir laktat. Jag blir överflyttad i en annan säng med byglar och hon tar provet på bebisens skalp (tror jag). Tydligen är fördelarna med laktat att man får provsvaret direkt i rummet och att det går ganska snabbt.

Efter en stund (13:00) kommer doktorn fram till mig och säger att provet inte var bra och att de ska göra kejsarsnitt. Det är inte bråttom, men om en halvtimme ska barnet vara ute. Jag blir jätteledsen och bara gråter. N försöker trösta och säger att det är ingen fara, men jag är inte rädd för att det ska hända bebisen eller mig något. Jag känner på mig att jag inte ska få upp barnet på bröstet och det är därför jag är ledsen plus att det här var jag inte alls förberedd på.

Nu blir det snurrigt, en massa folk kommer in i rummet, jag ska rakas och tvättas och flyttas tillbaka till sängen. Alla är iofs trevliga och det känns inte stressigt. Jag är bara ledsen hela tiden och minns inget av flytten in till operationssalen eller hur det ser ut där inne. Minns bara att N visar upp sina operationskläder och att narkosläkaren frågar hur mycket jag väger, vilket jag kan svara exakt på, 81,5 kg. När jag somnar hör jag N´s röst blandat med andra. (Från det att eda´n börjar verka till att beslut om kejsarsnitt tas går det en halvtimme. Efteråt känns det som att den halvtimmen var den förlossning jag fick. Från beslutet om snitt tills barnet är ute tar det en kvart.)

Uppvaket
Även när jag vaknar hör jag N´s röst blandat med andra. Det känns inte som att jag har sovit alls länge. (Får senare veta att det var tre timmar.) Har div. sladdar och slangar kopplade till mig och mask för mun och näsa. Försöker få dem att fatta att jag är vaken genom att öppna ögonen, men de glider igen hela tiden. Lyckas till slut få kontakt. N berättar att vi har fått en son, att han ska ligga på neonatal över natten och att sköterskorna gullar med honom och tar väl hand om honom. Han har en infektion och hade navelsträngen fem varv runt halsen när han föddes. Inte nog med att jag inte fick vara vaken när han föddes och att jag ligger på uppvaket i stället för att vara med honom, ska jag inte få vara på samma avdelning när jag kommer från uppvaket?

Nu börjar gråten som varar stor del av tiden på uppvaket. Det hjälper inte vad N och personalen säger för att trösta, jag blir ledsen av allt. N har fått rummet, fikabricka och div. saker; jag skulle ju ha varit med och fått det! Jag känner inte att jag har fött barn, inte heller som en mamma, är rädd att jag inte ska tycka om honom. Ont har jag och snor och saliv rinner utan att jag kan göra något åt det. N sitter hos mig en stund, sen ber jag honom att gå upp till vår son och ta bilder med digitalkameran så att jag kan få se honom. Ibland är jag själv och ibland sitter det någon hos mig. Bla en bm som kommer för att känna på livmodern, hon sitter länge och småpratar och tröstar.

N delar sin tid mellan mig pojken. Jag får se honom för första gången på en liten skärm på kameran, givetvis gråter jag då också. Mot slutet får jag ont i magen, tydligen har jag fått livmodersammadragande medicin, vilket gör att livmodern drar ihop sig extra kraftigt och det gör ont. Får någon bedövning, morfin kanske. Blir hämtad och ska köras upp till Neonatal. Givetvis krånglar hissen, men till slut kommer vi upp. Sängen parkeras i korridoren, Skrutten hämtas och läggs på min arm. Jag pratar och pratar med honom, minns inte om vad, men det viktiga var inte vad jag sa utan att jag fick prata med honom. Är fortfarande lite ”groggy” och fokuserar blicken på hans näsa, den är prickig. Så småningom känner jag att jag nästan håller på att somna så Skrutten bärs in till sin sal och jag körs ner till BB. Ringer mamma, mormor och syster. På natten har jag ont, somnar halv fem när jag fått en morfinspruta.

Det jag önskar hade blivit annorlunda:

Att jag hade fått vara vaken under snittet så jag hade kunnat ”känna” att han kom ut ur mig och att jag hade fått ha honom på bröstet.

Att jag hade kommit upp till Neonatal snabbare och haft honom hos mig, gärna hud mot hud.

Att jag hade kommit igång snabbare med handmjölkning/pumpning så han hade fått min mjölk tidigare.

Om havandeskapsförgiftning och Saras första tid

2006-04-26T22:02:00.000+02:00

av Jenny

Det här är inte en berättelse om min förlossning, som egentligen var väldigt ljus eftersom själva födandet var en fantastisk, urjobbig och djupt meningsfull händelse. Min berättelse handlar istället om det jobbiga som kom före och efter förlossningen. Jag var nämligen sjuk i havandeskapsförgiftning, fast jag hade svårt att förstå det själv.

I åttonde månaden började jag svullna ordentligt i kroppen (men det är ju normalt när man är gravid, sa mvc-barnmorskan) och bli allt tröttare (också normalt), men sen började blodtrycket öka (och barnmorskan se försiktigt bekymrad ut) och nån vecka senare fick jag äggvita (1+ på en 3-gradig skala) i urinen. Jag skickades till specialist-mvc för ctg och flödeskontroll, men allt såg bra ut och det var ingen fara. Jag hade lindrig havandeskapsförgiftning men det fanns gott hopp om att jag skulle kunna gå tiden ut (5 veckor till) eftersom de flesta har ett ganska långsamt sjukdomsförlopp. Jag skickades hem med stränga order om att vila och se upp för magont, synrubbningar och elak huvudvärk. Och jag vilade! Sov så mycket jag nu kunde, det var ju ändå rätt obekvämt med den stora magen och kissnödighet och sparkar och foglossningen när jag skulle vända mig... Tre dagar senare hade äggvitan ökat (2+) och blodtrycket stigit, barnmorskan ringde spec-mvc och jag fick order om att komma in för koll på en gång. Allt såg bra ut med barnet på ctg men en vänlig läkare förklarade att de gärna ville behålla mig där på sjukhuset. För att kunna hålla koll på mitt blodtryck, för mitt och barnets bästa. Jag ville absolut inte bli inlagd, det kändes jättehemskt, men kände att jag inte hade något val. Det var ju för mitt eget bästa.

Jag fick komma upp på en sal, fixade telefon, pratade lite med en vänlig barnmorska och kollade blodtrycket och sen när jag blev ensam grät jag en skvätt och ringde maken. Han skulle komma upp senare efter jobbet med ombyteskläder, pyjamas och toalettsaker som jag inte hade fått med mig eftersom jag åkte direkt dit från mvc.

Jag var chockad och ställd, det ingick inte alls i mina planer att bli inlagd. För mig var det väldigt oväntat och plötsligt. Och jag kände mig inte alls sjuk, bara trött och sur. Och rädd, för nu visste jag inte alls vad som skulle hända. Läkaren hade förklarat att det nu var osannolikt att jag skulle få gå tiden ut, bebisen skulle antingen vilja komma ut i förtid (det är tydligen vanligt vid havandeskapsförgiftning) eller så skulle jag bli igångsatt eller, om jag snabbt blev sämre, kejsarsnitt. Men det gick inte att säga hur lång tid det skulle ta och det var drygt fyra veckor kvar till beräknad förlossning.

Jag fick stanna över natten och hela nästa dag med ctg, urinprov och blodprov och regelbundna blodtryckskontroller, men lyckades tjata (dvs gråta) mig till permission nästa natt. Det var underbart att få sova hemma utan alla konstiga ljud och ljus på lasarettet. När jag kom tillbaka tänkte jag bara på att få komma hem igen, men blodtrycket steg och de ville inte släppa iväg mig. Jag fick blodtryckssänkande medicin och skulle vila, men blev bara mer och mer uppstressad, en tyst panik som bubblade inom mig av instängdhet och av hela situationen. Varje blodtryckskontroll var som ett prov jag misslyckades med, eftersom trycket fortsatte att stiga och jag visste att så länge det steg skulle jag inte få åka hem. Jag såg framför mig fyra oändliga veckor av instängdhet (jag kände det verkligen som att jag klättrade på väggarna) och mådde inte alls bra. Det var som att jag var fångad mellan min själviska vilja att slippa vara på sjukhus och det som var bäst för barnet - att skjuta upp födseln så länge som möjligt. Jag kände mig som en dålig mamma som inte kunde svälja de jobbiga känslorna och sätta mitt barn främst.
Jag var inte vidare trevlig, måste jag erkänna, och personalen tyckte säkert att jag var jättejobbig men de var vana sa de när jag frågade. Jag skämdes för mitt beteende men kunde liksom inte hjälpa att jag gnällde när jag mådde så dåligt.

Den femte dagen hade äggvitan ökat till 3+ och blodtrycket stigit ännu mer och läkarna var inte glada. De ville sätta igång mig nästa dag, när jag skulle vara i vecka 36+0 och barnet inte längre skulle behöva bli rutinmässigt inlagt på neo, som de tydligen blir fram till 35+7.

Det var ett omtumlande besked, men samtidigt otroligt befriande. Jag skulle inte behöva sitta fånge i flera veckor till! Jag var så lättad, och skämdes lite för det. Men äntligen fanns det ett ljus i tunneln!

Själva förlossningen gick väldigt bra efter ett första misslyckat försök till ballonginduktion. Jag fick en liten hormontampong instoppad och värkarna kom inom en timme. Jag var inställd på ett långt förlopp eftersom igångsättningar ofta drar ut på tiden, och trodde väl inte att det var riktiga värkar innan vi började klocka dem och insåg att de kom ganska tätt. Jag hade väntat mig mycket mera smärta men det gick alldeles utmärkt att andas igenom dem.

Efter fyra timmar var jag öppen 2-3 cm och kördes ner till förlossningen för hinnsprängning. Det var inte helt behagligt eftersom att jag var rejält öm i slidan efter alla underökningar och för att värkarna ökade markant i styrka efteråt. Sen skulle det tydligen sättas skalpelektrod ("Det gör vi på alla igångsättningar") och det var jättehemskt, gjorde otroligt ont. Den glappade dessutom och fick sättas om efter en halvtimme och då fick jag panik ett ögonblick för det var så obehagligt. Jag var ju inte särskilt mycket öppen än och antagligen väldigt känslig i livmodermunnen där barnmorskan var och pillade med elektroden. Till slut fick hon i alla fall dit den ordentligt och jag kunde gå upp och röra mig igen, så långt som sladden nu tillät.

Jag bad om att få akupunktur som hjälp att slappna av, men fick veta att det tydligen bara ges vid normala förlossningar. Men jag kanske ville duscha istället? Det ville jag, och det var ljuvligt. Värkarna gjorde rejält ont nu men det varma vattnet hjälpte och jag kunde röra mig fritt och ändra ställning. Ibland stod jag på alla fyra när det kändes som att det tryckte på för mycket. Efter nån timme kände jag att jag var färdigduschad och gick ut igen.

Den sista timmen kom värkarna väldigt tätt, en del hade två toppar och det var svårt att hålla fokus på andning och avslappning. Jag fick lustgas som hjälpte mig att flyta ovanpå smärtan. Sen började det kännas som att jag höll på att bajsa ut en grapefrukt, och det var dags att krysta. Nu började barnets hjärtljud att åka jojo, jag var tydligen inte den enda som tyckte det var jobbigt med täta värkar. Jag var så inne i det jag gjorde att jag inte riktigt fattade mer än att nånting inte var bra och att det började bli bråttom. Efteråt har jag insett att de började förbereda med sugklocka. Som tur var behövdes den aldrig, det gick fort nog ändå fast de var tvungna att gå ut med bebisen till barnrummet ett tag och sätta fart på henne.

Efter bara en liten stund var hon (en dotter!) tillbaka hos mig och fick ligga på min mage och mysa. Det var en fantastisk och underlig känsla att ha henne utanpå magen och jag var otroligt glad, nästan hög efter förlossningen.

Vi fick stanna på sjukhuset i en dryg vecka eftersom lillskruttan fick gulsot och de ville se att mitt blodtryck gick ned. Det var jobbigt, särskilt när de första dagarnas glädje gick över i förlossningsblues och ömma bröst.

Eftersom hon inte orkade amma (vi försökte!) och hade lågt blodsocker fick hon ersättning var tredje timme under hela vistelsen. Amningen kom inte igång riktigt eftersom hon inte kunde gapa stort nog. Tillslut fick jag en amningsnapp, och då gick det bättre, hon kunde äta i några minuter innan hon somnade och jag fick ta till alla möjliga trick för att hålla henne vaken. Först blodsockret och sen gulsoten gjorde henne nämligen väldigt trött men alla påpekade hur viktigt det var att hon åt ordentligt. Hon fick också tillbringa två dygn under lampa för att dämpa gulsoten, och det var det allra jobbigaste. Jag skulle helst inte ta upp henne annat än korta stunder för att mata eller byta underlag om hon hade kissat, och det var jättesvårt att sova i det blåa ljuset. (Jag ville ju inte lämna henne ifrån mig heller.) Maken sov hemma efter de första nätterna så jag var alldeles ensam också på natten, hade svårt att sova och grät mycket. Det hände att jag stängde av lampan och tog upp henne ändå bara för att jag måste ha nån att krama för att inte gå under.

Jag led och hade fruktansvärt dåligt samvete för att jag hade fött henne för tidigt, för att vi inte kunde amma som vi borde och för att hon var sjuk och liten. Det kunde också bli påfrestande med alla undersköterskor som kom med välmenande råd om amning och kläder och "ska jag inte ta henne så du får sova" och så vidare. En natt sov jag över en matning, de hade varit inne och hämtat henne utan att jag märkte det (och utan att väcka mig, jag brukade alltid försöka amma före matningen!). Det kändes väldigt konstigt efteråt.

Mitt blodtryck ville inte heller sjunka som de hoppades (kanske av stressen, jag vet inte) utan jag fick fortsätta äta blodtryckssänkande ett tag när vi kom hem men till efterkontrollen var det bra.

Efter en vecka hade i alla fall vikten vänt uppåt och bilirubinet nedåt och hon åt bättre och bättre så vi fick åka hem. Väl hemma så lyckades vi så småningom arbeta bort både ersättning och amningsnapp och Sara ökade från lägsta viktkurvan till strax över medel på tre månader. Ändå tog det lång tid innan jag fattade att hon inte var nån skör lite preemie längre utan en robust och frisk bebis, att allt var som det skulle.

Det som hände mig och Sara var trivialt om man jämför med svårare förlossningar. Det var aldrig någon större fara för någon av oss utan det som var jobbigast var det som hände i mitt huvud. Jag tror att detta att bära och föda ett barn är så stort och känsligt att även mindre dramatiska händelser utanför det normala kan upplevas som väldigt jobbiga och ta lång tid att bearbeta efteråt.

Theos födelse

2006-04-26T11:46:00.000+02:00

av Isabelle

Äntligen, efter tre veckor på sjukhuset fick hela familjen komma hem på permis. Mormor och morfar, munderade i munskydd, hade tänt ljus i hela huset, lagat quesadillias och fyllt kylskåpet med godsaker. Det kändes otroligt pirrigt att äntligen få komma hem. Oj vad vi har längtat. Vårt lille bajsmonster Theo fick verkligen en tuff start på livet.

Theo föddes med katastrofsnitt efter att han bajsat på sig i fostervattnet och käkat en hel del mekoniumbajs. Jag fick värkar den 14/2 till ett avsnitt av Joey. Så vi hoppade in i bilen allt eftersom värkarna ökade i styrka. Jag bad David öka farten (!), helt omedveten om att han redan gasade på i hundrafemtio. När vi kom fram gjordes en CTG-undersökning där man såg att Theos hjärtljud var snabba. Jag hade bara öppnat mig 3 cm så det var inte riktigt dags än. När jag ställde mig upp kom forsen, eller en segflytande grunka som var alldeles brunfärgad. Redan då misstänkte jag ju att något var fel, men jag fick ändå livmoderavslappnande och morfin så jag skulle få sova till nästa morgon - utan koll på hur Theo mådde.

Morgonen den 15:e var jag fortfarande lite dåsig av morfinet. Vi fick ett förlossningsrum och jag fick dra på mig en sjukhuskappa. Dom fäste en elektrod på Theos huvud för att registrera hans hjärtljud. Eftersom han inte var fixerad fick läkaren lägga sig på min mage och trycka ner Theo. Det gjorde förskräckligt ont. Vi blev lite oroliga när hjärtljuden varierade i frekvens. Dom försökte byta ut vattnet i magen, satt in en slang och spolade, men det verkade inte hjälpa. Dom gav mig värkstimulerande och helt plötsligt fick jag kraftiga värkar utan paus. Jag fick senare veta att min livmoder också blivit infekterad av bajset och därför ville den inte öppna sig. Jag skrek efter bedövning och då kom ett gäng inrunsandes och berättade att dom måste plocka ut bebisen. Jag minns jag ropade hysteriskt efter David men han fick inte följa med in. Jag åkte in i ett rum fullt med grönklädda människor som satte en mask över min ansikte. Det krävdes fem personer för att hålla fast mig på britsen. Refelxmössigt vill jag ju sätta mig upp. Och värkarna gjorde otroligt ont. Det tog väl några sekunder innan jag slumrade till, men innan dess hann jag se hur dom skramlade med verktygen till vänster om mig. Sen blev det svart och några timmar senare vaknade jag upp på uppvaket. Jag sluddrande, fick inte fram det jag ville säga. Men jag kände på magen att bebisen var borta. Jag ropade efter någon och frågade hur det hade gått. Men ingen visste. Det var nog den värsta halvtimmen i mitt liv, men till slut kom David med en bild på honom. Och han var det finaste jag hade sett. Trots den stora syrgasmasken över ansiktet.

Det var en konstig känsla att se honom första gången när dom rullade in mig nyopererad på hans rum. Man var uppfylld av lycka men oron tog nästan över. Han låg i ett rum fullt av maskiner som pep, varnande och skramlade. Han hade en CPUP över näsan som hjälpte honom andas, dropp, sond i näsan och en grunka under foten som registrerade saturation och hjärtfrekvens. Theo hade lunginflammation av allt bajs han hade svalt, dessutom en liten infektion i lungorna. Jag har aldrig känt mig så maktlös.

Följande dagar var riktigt jobbiga. Ingen ville riktigt svara på ifall han skulle klara sig. Dom kunde inte lova någonting. Jag var fortfarande inskriven på BB så vi rusade mellan BB och intensivvårdsavdelningen. Det var svårt att vila när man längtade och oroade sig för honom. Samma kväll jag var opererad sprang jag i korridoren. Barnmorskorna blev lite arga på mig, men konstigt nog har jag aldrig haft ont utan repade mig från snittet jättesnabbt. Det enda jag känner är väl att magmusklerna försvunnit totalt, inte för att jag haft några magmuskler att skryta med, men nu är de obefintliga.

Sakta men säkert repade sig Theo och efter någon vecka kunde jag börja amma honom smått. Efter ytterligare en vecka fick vi rulla in honom på rummet endast uppkopplad till en maskin som kollade hur han syresatte sig. Efter tre veckor blev Theo utskriven. Att åka hissen ner till entréplan med honom hade vi längtat efter varje lunchtripp ner till restaurangen där vi mötte nyblivna föräldrar med sina nybakta bebisar. Och efter 9 veckor blev han röntgad och friskförklarad.

Nu är vi hemma och kan inte slita ögonen från vår lille prins. Han är världens finaste, och man känner sig som nyförälskad. Första tiden kunde vi ju inte plocka upp honom utan det enda vi kunde erbjuda honom var att suga på våra fingrar. Vilket han gjorde, och alla mina långa naglar är numera nedbitna. Nu håller vi om honom hela tiden och man ser verkligen hur han stormtrivs i mammas och pappas famn. Ligger och plutar med läpparna ger oss något litet leende ibland. Stormtrivs med att vara mamma! Men frågan är om jag vågar skaffa barn igen..

När Tyra kom till oss

2006-04-25T20:35:00.000+02:00

av Madelen

Vi var så bebissugna, maken och jag, men skulle vi verkligen våga mitt i studierna? Ödet bestämde åt oss, vid ett gynekolog besök, för att få klartecken i varför jag blöder så mycket, får jag via VUL reda på att jag är gravid. Det är så häftigt att se ”spöket” sprattla runt där på skärmen, lyckan är enorm samtidigt är jag ledsen att Niklas inte fick uppleva det, han som så gärna ville vara stöd åt mig under undersökningen. 12 veckor har jag hunnit gå, utan att märka det alls.

Graviditeten fortsätter på samma vis, blödningarna upphör och kommer igen, jag är livrädd för att förlora barnet så fort jag börjar blöda igen. Efter v 20 blöder jag inget mer. Det dröjer till dess att jag börjar öka i vikt, ända till v 32. Under graviditeten genomför jag min sjumånaderspraktik på vägverket, jag jobbar långa pass ofta 12-15 h per dag, det är rekordsommar och riktigt hett, arbetet är tungt men inte så att jag inte klarar av det, ändå är jag orolig för hur det påverkar barnet.

Från dagen då jag fick reda på att jag hade ett litet pyre i min mage oroar jag mig för förlossningen. Niklas jobbar på annan ort under de tre följande månaderna så jag har svårt att få stöd i honom, försöker tidigt att få tag på Norea (Aurora/nova) för att få hjälp med min sjukhusskräck och rädsla för kejsarsnitt, försöken misslyckas. Trots många löften om att jag ska bli kontaktad, händer inget. Jag drömmer om att föda hemma i badrummet, vågar inte riktigt berätta för Niklas hur gärna jag vill föda hemma, även om jag faktiskt berättar om det. Tänker att det kan råka bli så, samtidigt vill jag sätta barnets säkerhet främst.

Jag väntar in i det längsta med att berätta för min arbetsgivare att jag är gravid, så i v.34 då magen börjar synas lite grann berättar jag, jag har då 6 veckor kvar av praktiken. Situationen börjar bli ohållbar för mig, jag är så trött och sliten, så tillslut väljer jag att sjukskriva mig trots att jag allra helst hade velat jobba fram till BF, jag slutar jobba då jag går in i v.36. Precis innan sjukskrivningen så är BM på MVC osäker på barnets läge, hon är inte övertygad om att det är huvudet hon känner och därför skickar hon remiss till ytterliggare ett UL.

Första sjukskrivningsdagen inleds alltså med ett besök på sjukhuset. Det är nu allt totalt ställs på ända, allt blir becksvart för mig.

Det visar sig att barnet ligger i säte, med fixerad rumpa, så det finns inte en chans att vända barnet, men läkarna ser inget problem med sätesförlossning i sig, men nu är barnet dessutom kraftigt tillväxthämmat, vikten uppskattas till 2 kg.

Senare samma vecka är det dags för föräldrautbildningsmöte på MVC, denna gång handlar det om förlossning. Vi har under veckan varit på sjukhusets informationsmöte och de BM vi pratade med där försäkrar oss om att det visst inte är något problem med att föda i säte, såvida mamman har tillräckligt stort bäcken och förlossningen inte blir långdragen. Med detta i ryggen ställer jag frågor om hur händelseförloppet ser ut vid sätesförlossningar till vår MVC sköterska, som håller i utbildningen, hon tittar på oss som vi inte vore kloka och avfärdar oss med att man alltid snittar sätesförlossningar, trots att hon fått information om vårt läge och att jag många gånger pratat med henne om min rädsla för snitt. Därefter sätter hon på en film med ett planerat snitt och går ut ur rummet. Fullkomligt chockade och uppskrämda tvingas vi att titta på det som skrämmer oss (ja vi kunde ha gått därifrån) fast i den mindre skrämmande versionen. Jag gråter hysteriskt inför de stackars andra blivande föräldrarna och Niklas håller på att svimma.

Nu följer många ultraljud och flödesmätningar för att ta reda på hur barnet mår och hur det växer. Flödet är hela tiden bra, men vid viktskattningarna får läkarna inte till att barnet ökar alls, vi blir informerade om att tillväxthämningen kan bero på kromosomförändringar och att de vill ta ett fostervattensprov för att bekräfta eller utesluta det. Två av de tre misstänkta kromosomförändringarna skulle innebära döden för barnet, antingen innan, under eller strax efter förlossningen. Läkarna är införstådda med att jag inte vill snittas.

Måndagen den 2/12 tas ett fostervattensprov. Den kvinnliga läkaren (ST) som först försöker misslyckas för att jag blir rädd och spänner mig då hon ska föra in nålen i magen. Jag får jättekraftiga värkar, kallsvettas och har jättepanik, jag ber Niklas om vatten, så min stackars chockade make (betydligt mer rädd för sprutor än vad jag är) går iväg för att hämta vatten, han kommer tillbaka med ett blött papper som han börjar badda SIN panna med. Så jag tittar på honom, fullkomligt likblek är han, alla tycker att det är bäst att han lämnar rummet innan försök nr 2, så nu håller läkaren mig i handen medan en annan erfaren läkare sticker mig, det går bra, fostervattnet är klart och fint. Ett gott tecken säger de. Vid detta besök börjar de prata om att lägga in mig, jag vill inte och blir lättad då jag vid tisdagens besök slipper inläggning, de hade fullt på BB.

Vi hoppas att jag ska få fortsätta åka jojo istället, men på torsdagen får vi besked om inläggning.

Den 5/12 läggs jag alltså in, och det är nu allt verkligen börjar gå dåligt. Jag blir visad till en säng i ett tvårum, utan att veta vad inläggningen innebär, sköterska efter sköterska lovar att återkomma för att visa mig runt på BB, rundturen uteblir. Tre CTG-mätningar per dag får jag göra, en flödesmätning och så kallas jag in till läkaren för ett UL, hon vill leta efter tecken på de kromosomförändringar de misstänker, min lilla bebis är inte särskilt hjälpsam, utan gömmet både ansikte händer och fötter som hon vill kika på, efter mer än en timme har hon bestämt sig för att det får räcka, då tror hon sig ha sett att handen inte var knyten, vilket är ett gott tecken.

Min syster kommer upp på besök under helgen och jag ber om permis och får det. Vi åker till julmarknaden i Gammelstad, där vågar vi oss på att köpa en present till bebisen i magen, även om det kräver mycket mod, men vi vill så gärna tro att det ska gå bra, att vi ska få ett barn.

Min syster frågar om inte hon får vara med under förlossningen, jag reagerar med att tycka att hon inte är klok, nu i efterhand undrar jag om det kanske hade varit bra att ha Maria där ändå.

På måndag vaknar jag tidigt av att jag för första gången har smärtsamma sammandragningar, kanske är det på gång nu? Jag visste att fosterprovsresultaten skulle komma under måndagen som det var sagt, jag hoppas innerligt att jag ska få svar innan förlossningen sätter igång. Jag frågar tidigt hur jag ska bete mig nu när jag känner av sammandragningarna, ska jag ta det lugnt för att inte starta något eller får jag vara uppe och röra på mig, det kommer att ta till klockan nio på kvällen innan jag slutligen får svar på den frågan.

På morgonen sätter det igång min rumskompis (hon har havandeskapsförgiftning) och jag får komma till läkaren för mitt UL och flödesmätning, där säger han att mig behöver de minsann inte sätta igång, det klarar min kropp så bra ändå. Jag får intrycket av att han tror att förlossningen är nära förestående, precis som jag själv tror. Jag frågar återigen vad som kommer hända och han berättar att de kommer snitta mig såvida vikten är uppskattad till under 2,5 kg och den viktuppskattning han gjort visar fortfarande på 2 kg. Ingen gång under alla dessa veckor får jag veta sanningen att det inte alls är upp till dem att bestämma utan att det faktiskt är jag som bestämmer över min kropp, trots att jag flera gånger uttalar att jag inte vill vara med om ett kejsarsnitt (eller bli uppsprättad som jag kallar det), och inte får jag någon hjälp att bearbeta min rädsla. Under dagen får jag besked om att svaret från fostervattensprovet dröjer, båda labbpersonalen är sjuka. Jag känner panik, vill inte föda innan jag fått resultatet, trots det berättar jag inte för någon om hur jag känner. Jag vill veta vad jag står inför. Under dagen lossar slemproppen och flytningen blir mer och mer blodblandad, duktig som jag är håller jag hela tiden personalen uppdaterad.

Vid femtiden kommer läkaren igen och berättar att de ska skicka mig på bäckenröntgen nu, ytterliggare en signal om att läkarna tror samma som mig, eller inbillar jag mig? Niklas kommer vid sjutiden, jag har precis ätit då, dr Margareta tittar in för att berätta att det är dr Bertil som har bakjouren inatt, ännu en signal för mig om att läkarna förstår vad som är i görningen, trots att BM inte verkar göra det.

Vid niotiden fick jag då tillslut klartecken på att jag inte behöver ta det lugnt. Så vi går och promenerar nere i sjukhusentrén jag och Niklas, värkarna tilltar kraftigt och det är inte ens en minut emellan dem medan vi går. Efter ett tag tycker vi att det kanske är dags att verkligen fråga om förlossningen satt igång eller inte så vi går upp till BB och kallar in en sköterska på rummet.

När sköterska kommer sätter hon sig i fåtöljen, anledningen att jag nämner det är att jag redan då störde mig på att hon var så nonchalant och skapade ett sådant avstånd emellan oss då jag ville prata. Hursomhelst berättade jag om vad som hänt under dagen och under vår promenad, samt att jag läst om att om det är förvärkar så stannar de av då man promenerar. Hon skrattade åt mig, informerade mig om att förvärkar minsann inte alls behövde avta då man promenerade utan att de visst kunde tillta, och att visst var blodblandade flytningar ett tecken på att förlossningen kunde ha satt igång men så behövde det minsann inte vara. Nehej, tänkte jag och fortsatte med att brodera (ja tar hon avstånd så gör jag det också). Hon tittar konstigt på mig och frågar mig om jag haft någon värk medan hon varit i rummet, jag som haft flera kraftiga värkar svarar givetvis ja, det är då hon vräker det ur sig. ”Du ska inte föda något barn, för sådär ser man inte ut när man ska föda barn”, totalt chockad och lamslagen sitter jag kvar i sängen, hon går, jag börjar gråta hejdlöst och ber Niklas åka hem för det finns ingen anledning att stanna, han hörde det ju själv.

De orden är för evigt fastsvetsade i mitt huvud, hur i hela j-la världen kan man säga något sådant till en blivande mamma som inte vet om hon kommer få behålla sitt barn. Jag gråter, maken tröstar, han förstår och känner också att hon var väldigt okänslig, jag ger upp, det är ju uppenbart att jag inte ska föda något barn. Nattsköterskan kommer in och vill göra ett till CTG, det behövs inte tycker jag, hon insisterar och frågar oss om någon känt efter om jag öppnat mig något. Hopp, vi får hopp om att någon äntligen lyssnar. Hon sätter CTG:t och går, jag och maken är mycket gladare, nu så nu ska vi få veta. Hon kommer tillbaka, och tar bort CTG:t och frågar mig om jag vill ha några tabletter att sova på, nej tack säger jag. I dörren vänder hon, tittar på klockan och utbrister ”äsch, jag kan känna efter förresten”, ”jo, jag tackar” tänker jag, tror att min och makens uttryck egentligen säger allt, vi hade båda två hakan i backen när hon var på väg ut ur rummet.

Nattsköterskan känner alltså efter, nu är det hennes tur att tappa hakan ”Du är öppen sju centimeter, DU ska till förlossningen NU”, nästan skriker hon, nu brinner det tydligen i knutarna. Hon insisterar på att jag ska åka rullstol till förlossningen, sådär 100 meter bort, jag vägrar, och går istället. Jag blir visad till ett förlossningsrum och får lägga mig i sängen och så sätter BM CTG:t och går därifrån, eftersom jag är kissnödig så ringer jag efter SM efter ett tag för att höra om det är ok att gå på toaletten, när jag ändå är uppe på benen frågar jag om jag prompt måste ligga ner, jag vill nämligen stå upp, av flera anledningar särskilt att jag förstått att det är den mest fördelaktiga ställningen vid sätesförlossningar. Jag får veta att jag inte får dricka eller äta något. Bertil kommer in för att meddela att han är där, ”måste jag skrämma upp en gammal man mitt i natten sådär undrar han”, jag frågar vad planen är och han säger att det har inte funnits några tecken på att Tyra mår dåligt hittills så det är bara att köra på. 00:55 går vattnet, några sekunders lättnad förbyts i kraftiga tryckande värkar. Vi ringer på klockan för att meddela att vattnet gått, Bertil är positiv, ”fostervattnet är klart som älvvatten” tror jag det är han säger. BM undersöker mig och jag är helt öppen, dock är inte rumpan nere i bäckenbotten än. Efter att vattnet har gått var båda läkarna, BM och barnmorskestuderande kvar i rummet.

Jag vet inte varför jag blev liggandes efter det, kanske var det pga. de täta undersökningarna, eller pga. att CTG:t lossnade från min mage vid varje värk så att barnmorskestudenten stod lutad över mig för att hålla läsarna på plats, kanske var det för att de beslöt sig för att sätta värkstimulerande dropp på mig, jag som redan hade krystvärkar som var svåra nog att hålla emot, kanske var det en kombination av alltsammans, eller att jag trodde att de skulle ta initiativet. Hursomhelst blev jag liggandes på sida, kurvorna började se riktigt läskiga ut och jag frågade gång på gång om det. Fick tystnad till svar, jag blir mer och mer panikslagen, och kämpar och kämpar med att hålla emot krystvärkarna. Det är först efteråt som jag fått reda på att jag var den enda i rummet som ”visste” att jag hade krystvärkar. Jag trodde att bebisen skulle dö utifrån vad jag såg på CTG:n och jag önskade för allt vad jag var värd att värkarna skulle upphöra, att bebisen skulle få vila, det fick hon inte, och jag fick aldrig krysta, för när hon kommit så långt ner att jag skulle få krysta har Bertil redan tagit beslutet om katastrofsnitt, ett beslut han inte skulle tagit om han insett att jag hade krystvärkar.

Bertil vänder han sig till mig och säger ”vi byter strategi” därefter går han fram till Niklas och pratar klockan är nu två. Jag förstår att jag ska snittas nu, och jag vill höra vad Bertil säger till Niklas, jag vill också få information, men jag hör inte. ”Vaket eller sövt” frågar jag då de pratat färdigt, Niklas är på väg ut ur rummet, ”sövt” får jag till svar. Jag vet inte om det var chocken eller vad som egentligen gör jag blir totalt lugn, men jag vet att jag i det ögonblicket var helt övertygad om att bebisen skulle klara sig. Niklas som tidigare inte varit alls rädd blev rädd i detta ögonblick, inte bara för barnets skull utan även för min, hur jag skulle reagera. Jag vill prata med Niklas men hinner inte innan han går. Medan de springer med mig till operationssalen är jag snäll nog att avlägsna alla metallföremål som jag har på mig, klättrar själv upp på operationsbordet, jag sträcker hjälpsamt fram armarna då de ska till att sätta fler nålar, allt för att hjälpa till. Niklas står utanför och tittar på mig. Bertil och den andra läkaren står nere vid fotändan och diskuterar var de ska lägga snittet, jag skakar fortfarande kraftigt av värkarna som inte vill stanna av. Jag får masken placerad vid munnen, blir irriterad på att det inte händer någonting (jag trodde ju man sövdes av gas) sen minns jag inget förrän jag vaknar på post op.

Den unga mannen som jobbar där är väldigt omtänksam och lyssnar på mig, han berättade om Tyra, att hon mådde bra, han gav mig vatten trots att jag egentligen inte fick dricka, pratade med mig om val av namn, ringde till Niklas för att jag ville att han skulle ringa mina föräldrar och berätta att allt gått bra (min syster har berättat att det ringde vid fyratiden på morgonen). När jag legat där i 1,5 h får Niklas komma ner, jag hade fått berättat att han skulle komma tillsammans med barnet, men Tyra fick inte följa med, däremot fick jag två fotografier på henne, hon såg verkligen ut som en liten Tyra. Hon hade en rejäl blond kalufs, inte alls skallig som jag förväntat mig. Niklas berättar att hon mådde jättebra då hon föddes hade apgar 9 9 9, med avdrag för att hon var lite blek. Hon ligger nu under värmelampa och har fått sockerdropp. Efter ytterliggare en halvtimme får vi komma upp till henne, jag rullas in på neonatalavdelningen liggandes i sängen.

Tyvärr blev inte vårt första möte så trevligt. Av barnsjuksköterskan fick vi veta att Tyra precis hade ätit och nu sov, den andra SSK (hon som rullat upp mig) tyckte dock att jag visst skulle ta upp henne.

Hon är så liten och späd fattar inte hur jag ska hålla henne med alla kanyler jag har, trasslar in mina sladdar med hennes, är så rädd att skada henne. Hon vaknar till då hon ligger på mitt bröst och jag försöker trevande få henen att ta bröstet, men det går inte alls, hon blir bara irriterad. Niklas är tvungen att åka, måste hem och ta emot ett paket (tycker han), jag stannar med Tyra ett tag till, sen tycker de att jag ska in på mitt rum. Jag frågar när jag får kliva upp ur sängen, ”vanligt brukar vara att stiga upp på eftermiddagen om man snittats på morgonen” får jag till svar, men samtidigt får jag veta att jag visst kan få försöka tidigare om jag vill. Det vill jag, jag ligger där i min säng, iklädd endast skjortan och väntar på att Niklas ska komma tillbaka och hjälpa mig på med ett par trosor, när han inte dyker upp ringer jag hem, han har somnat. Vad sviken jag känner mig i den stunden, där ligger jag ”naken” och behöver honom och han sover. Han kommer i alla fall med detsamma och hjälper mig och sen ringer vi efter personal och jag meddelar att jag vill upp. Under dagen väntar jag på att få reda på vad det var som hände under förlossningen, det får jag inte, till slut förstår jag att det ska jag få reda på vid utskrivningen.

Klockan nio går jag in till Tyra, sköterskan är på väg att koppa henne och jag säger att jag vill amma, när hon ser mina bröstvårtor utbrister hon ”de där går ju inte att amma med”, jag är väl medveten om att jag har hudproblem även på bröstvårtorna, men jag har hela graviditeten hyst hopp om att kunna amma med mina inåtvända bröstvårtor, den frasigt trasiga var jag väldigt osäker på dock. Tyra blir lika hysterisk vid bröstet denna gång, och trots att hon gapar för full hals är inte munnen så pass öppen att hon kan greppa om vårtgården. Den ena sköterska efter den andra ska på och peta på oss och ge råd, köra in Tyras huvud i bröstet, alla vet bäst om hur jag ska hålla, och alla slutar alltid sina försök med, ”du behöver nog amningsnapp”. Tillsist ger jag upp och letar upp en amningsnapp, äntligen får jag Tyra att greppa och äta från bröstet. Nu börjar alla tjata på mig om att jag måste få bort amningsnappen, det skiter jag i, Tyra är nöjd och får i sig från rätt källa. Mitt schema den första tiden såg ut, amma var tredje timme (det tog ca 1,5 h per gång), pumpa däremellan. Det var knappt att jag hann med att äta, eller ens kom ihåg att jag borde göra det.

Tyra gick aldrig ner i vikt, från dag ett går hon upp 30 gram per dag, det är positivt men inte bra nog får jag höra, de vill att hon ska ta ett jättesprång i vikten. Jag mår sämre och sämre av att vara instängd, utan rätt till det barn vi fått. Efter att jag ammat färdigt ”får” jag inte vara kvar hos Tyra utan ”måste vila” som det så fint heter, på natten är jag tvungen att lurpassa för att få amma Tyra, för då ska jag också sova, att jag sen äter medicin var tredje timme och ändå inte kan sova är det ingen som bryr sig om. Denna tid då jag ”tvingas” vara på mitt rum, kommer sköterska efter sköterska och berättar att de varit på neonatal avdelningen och tittat på Tyra, hon är så fin säger alla, det gör mig arg av två anledningar, jag får inte störa Tyra med det får BB personalen och jag sak vila enligt dem men lämnas inte i fred. Den trettonde tvingas vi tittat på ett luciatåg innan vägning av Tyra, och är vrålhungrig men får vänta, för det är så roligt med Luciatåg, fast det var en rolig dag också, Tyra får vara avdelningens lucia, de tycker hon passar med sin ljusa kalufs och så kommer mina föräldrar på besök. Jag frågar både på BB om hur länge jag behöver vara kvar (fick antibiotika) och på avd. 56 om vad som krävs för att Tyra ska bli utskriven, som vanligt blir jag utan svar. Jo, ända till den eftermiddag då sköterskan kommer in till mig och berättar att jag skrivs ut under kvällen, tack för den förvarningen.

Läkaren som skriver ut mig har inte koll på något, jag hade fått sagt till mig att Bertil skulle komma, istället kommer en för mig okänd läkare som inte ens har läst rätt journal. Jag ger upp.

Någon gång under den veckan så hör jag sköterskorna på neonatalavdelningen prata om min moderkaka, jag pumpar dem på information och nu fick jag äntligen klarhet i varför Tyra var tillväxthämmad. Moderkakan var liten, hade två proppar, men det största felet är att navelsträngen inte går till moderkakan utan sitter endast fast i hinnorna. Tydligen var min moderkaka så pass intressant att de skickat den till forskning, visste faktiskt inte att man fick göra så utan att fråga.

En dag tappar jag totalt tålamodet och med gråten i halsen stegar jag fram till sköterskan som har huvudansvaret för Tyra och kräver att få svar på när hon/vi får komma hem, ”jag får varken sova eller äta på sjukhuset och pallar inte mer” säger jag, sköterskan är förstående och nog kan vi nog få åka på permission redan idag, hon går och tittar i våra papper och kommer tillbaka ”Oj, bodde ni så nära, då hade ni kunnat ha åkt hem för flera dagar sen”, jag tappar hakan.

Nu fick vi slutligen komma hem, totalt trasiga, men ändå hemma, dagen efter blir Tyra utskriven och vi är helt befriade ifrån sjukhuset.

Ellens födelse

2006-04-20T09:51:00.000+02:00

av Caroline Min historia börjar med att jag fick ett sent missfall (i v16) och när det är så pass sent så blir det som en liten förlossning. Det hände hemma, gick mycket snabbt och var väldigt traumatiskt. Det är den värsta natten i mitt liv, när vi förlorade vårt första lilla barn. Efter missfallet blev jag väldigt dåligt bemött av nonchalanta läkare på KK, bl a glömde de att kalla mig till återbesök. Så jag fick en mycket allvarlig infektion i livmodern, höll på att dö och blev "hotad" med att jag kanske inte skulle kunna få barn efter detta. Sen blev jag gravid igen, tack och lov, efter bara några månader. Jag hade en väldigt jobbig graviditet, både fysiskt och psykiskt. Sov dåligt eftersom jag drömde mardrömar om att jag förlorade även detta barn på samma sätt, vågade knappt gå ut eftersom jag var rädd för att börja störtblöda osv. Jag fick foglossning redan i v8 och hade svårt att röra mig hela graviditeten och svårt att sova även av den anledningen. Gick till spec-MVC både för att hålla koll på infektioner (som antagligen var anledningen till missfallet) och för att prata med en BM om min förlossningsrädsla som jag fått efter missfallet. Jag var livrädd för att barnet skulle dö. Ju närmare förlossningen vi kom dess bättre kände jag ändå att jag hade kontroll över situationen och hyffsad kontroll över mina känslor. Det fanns anteckningar från spec-MVC i min journal så att personalen på förlossningen skulle känna till min historia och kunna bemöta mig på ett bra sätt. Bf-dagen kom och gick och jag började må sämre och sämre. Vi närmade oss årsdagen för mitt sena mf och jag var skräckslagen igen för att förlora barnet. Jag sov knappt, kunde knappt röra mig pga foglossningen osv Det enda som kändes bättre var tankarna på förlossningen, jag var inte lika rädd längre. Klart att det skulle gå bra, bara förlossningen startade någon gång. Jag hade förberett mig ordentligt, övat andning och avslappning, läst massor om förlossning för att veta och kunna vara ordentligt förberedd. Två veckor efter bf var vi på första övertidskontrollen. Jag mådde jättedåligt, sov inte, hade väldigt ont i fogarna. Läkaren avfärdade mig, barnet mådde ju bra. BM bad mig att gå ut och gå så förlossningen skulle sätta igång. Efter att jag berättat att jag knappt kunde röra mig pga fogarna?! Två dagar senare var vi på övertidskontroll igen. Nu var jag 17 dagar över tiden, och detta var på dagen ett år efter att vi förlorade vårt första barn. Jag hade värkar, men trodde inte att det var allvar eftersom jag hade haft regelbundna värkar flera timmar varje dag sen v35, utan att något hade hänt. Den här dagen mådde jag uselt, var helt slut och orkade inte kämpa längre. Så NU reagerar de på KK, jag ska sättas igång om inget hänt om några timmar. Tack och lov (så kändes det i alla fall då) hade jag öppnats nästan fyra cm några timmar senare och vi slapp igångsättningen. Detta var mitt på måndagen, och jag hade haft ganska jobbiga värkar sedan tidigt på morgonen. Vi fick gå ut och gå en liten runda, men kom tillbaka rätt snart eftersom värkarna tog i mer och mer och jag inte orkade vara ute längre. Jag var så himla glad, för jag tänkte att det skulle gå snabbt nu, när de första fyra cm gått så pass snabbt och det kändes ju hur värkarna tog i mer nu! När de kollade mig efter tre timmar hade det inte hänt något mer. Jag blev riktigt deppig. Det är en sak att ha ont om det gör någon nytta, men när det verkar meningslöst... Vi fortsatte kämpa, jag rörde mig, dansade och hängde på min man när värkarna kom. När det började bli allt för jobbigt fick jag bada. Men efter en stund klarade jag inte av att ligga kvar, värkarna kom med två minuters mellanrum och var väldigt intensiva. Nu hoppades vi att det i alla fall skulle ha hänt något. Men nej, när de kollade igen, nästan tio timmar efter undersökningen som jag varit öppen fyra cm vid, så var jag fortfarande bara öppen fyra cm. Deprimerande. De beslutade att de skulle ta hål på hinnorna. De gjorde det och satte samtidigt skalpelektrod på barnets huvud, och gick sedan ut igen. Vid nästa värk ser jag hur det forsar ut mörk brungrönt vatten. Och jag blir alldeles iskall av rädsla, eftersom jag vet att det inte är ett bra tecken. Jag ringer på klockan och uskan kommer in. Jag frågar henne om fostervattnet, och hon bara avfärdar min rädsla. Trots att hon kände till min historia och visste om hur viktigt det var för mig att jag blev informerad om vad som hände. Trots detta så berättar de inte att fostervattnet är missfärgat, jag får upptäcka det själv. Och uskan vill inte svara på mina frågor, hon bara torkar upp och går sin väg igen. När hon har gått forsar det ut nya mängder av missfärgat fostervatten, och nu är jag rädd. Jag känner på mig att något inte är rätt. Gråter och ringer på klockan. BM kommer och försöker släta över. Jag säger att jag vet att det inte är ett bra tecken med missfärgat fostervatten. Hon håller med, men säger att de kommer ha extra koll på bebisen, och bl a övervaka bebisens EKG för att se att den har det bra. Jag känner mig lite lugnad. Nu börjar värkarna bli riktigt vansinniga. Jag tänkte innan förlossningen, och förberedde mig på, att det troligen skulle göra vansinnigt ont. Men den smärtan som kom under förlossningen gick ju inte att föreställa sig i sina vildaste (mar)drömmar! Jag blev så förbannad på en BM som kom in och bad mig uppskatta min smärta på en skala där lägsta värdet var smärtfrihet och högsta värdet var den värsta tänkbara smärtan. Den värsta tänkbara smärtan är ju helt abstrakt och min tanke i den situationen var att smärtan jag upplevde då var många gånger värre än den värsta tänkbara smärtan jag kunnat tänka mig innan förlossningen. Och eftersom jag redan nått en smärta som var så många gånger värre än jag trodde smärta kunde vara så antog jag att det kunde bli ännu värre, och alltså hade jag ännu inte nått den värsta tänkbara smärtan... Jag får ingen vila. Även om värkarna har små pauser så har jag fruktansvärt ont även i pauserna. Det känns som någon kör in en kniv i ryggen på mig. (I efterhand får jag reda på att hon legat i vidöppen hjässbjudning och att detta kan ge just förlossningsförlopp som detta: långsamt och med skarp smärta i ryggen även mellan värkarna.) Jag försöker slappna av och andas, men det går inte riktigt längre, det gör för ont. Jag börjar tappa verklighetskontakten. Vid något tillfälle tittar uskan in och säger att jag kan använda lustgasen, ger mig masken och går ut igen. Hon visar ingenting, kontrollerar inte att jag kan använda den rätt, hon bara går ut. Jag har vansinnigt ont och vill gärna prova lustgasen, tar djupa andetag och försvinner. Allt blir grått. Men jag släpper ändå masken och kommer tillbaka, lite läskigt, och värst är det att när jag får i mig lustgasen kan jag inte längre parera värkarna och smärtan, jag blir som paralyserad av gasen. Provar två värkar till och i den tredje värken försvinner jag "på riktigt", allt börjar snurra, blir grått och svart. Jag skriker rakt ut och börjar gråta hysteriskt. Jag trodde på allvar att jag skulle dö. Efter det vägrar jag befatta mig med lustgasen igen. Värkarna blir ännu värre och jag kan inte längre hantera dem. Jag skriker bara rakt ut, och vid ett par tillfällen är jag på väg att trilla av sängen. Efter en stund kommer BM in och övertalar mig att ta EDA. Hon säger att ingen ska behöva ha så här ont, att det inte är rimligt. Och jag håller med, jag hade inte velat ha EDA i förväg, men nu skiter jag i allt. Jag vill dö, vad som helst, bara smärtan försvinner. Det tar en liten stund sen kommer narkosläkaren. Jag blir ombedd att sitta på sängkanten med kutad rygg. Det är obekvämt och väldigt svårt att sitta still. Det gör ont när han sticker och jag rycker till. "Du måste sitta still!" ryter han "Annars är det jättefarligt!" BM sätter värkstimulerande dropp nu. På de fyra timmar som gått sedan de tog hål på hinnorna har jag bara öppnats ytterligare en cm, alltså sammanlagt fem cm. En stund efter att EDAn är lagd blir det uthärdligt igen. Jag känner fortfarande värkarn, men smärtan i ryggen mellan värkarna är borta. Nu vill jag upp och röra mig. Jag ställer mig bredvid sängen och går runt lite, så långt sladdarna tillåter. Ganska snabbt kommer BM in och berordrar mig ner i sängen. Jag blir rädd, jätterädd. Bebisen mår inte bra. Under värkarn går barnets hjärtljud ner, mycket, och de vill inte återhämta sig ordenligt. När jag lägger mig på rygg blir det bättre. Men det gör ont att ligga på rygg, jag vänder mig till ena sidan. BM kommer inrusande. Tillbaka till rygg! Barnet mår inte bra när jag ligger på sidan. Men jag kan få prova ligga på andra sidan, oftast går det tydligen bättre på andra sidan. Nähä, det gick inte det heller. Jag måste ligga på rygg. Det är dessutom det som gör mest ont. Under natten höjer BM det värkstimulerande droppet flera gånger, för att skynda på förloppet. Men varje gång hon höjer, måste hon nästan genast sänka igen, barnet mår inte bra av de starka värkarna. Hon sänker alltså en stund och ser att barnet återhämtar sig lite, och då höjer hon igen. Barnet mår sämre och hon måste sänka. Så här håller det på under flera timmar. När det närmar sig morgonen blir barnets kurvor på Ctgn dåliga, det är en stel kurva, och alldeles för höga hjärtljud. Det konstateras att jag har fått feber, så jag får febernedsättande och intravenös antibiotika. Det tas blodprov på barnet och de är okej. Barnets puls går ner något, men är fortfarande alldeles för stel. Jag är rädd, jätterädd. Något är inte bra. Från att jag är öppen åtta cm får jag inte längre någon EDA, de vill inte att jag ska vara bedövad när det börjar bli dags för barnet att komma ut. Vid sextiden på morgonen är jag nästan fullt öppen. Redan innan börjar de uppmana mig att försöka krysta. Jag kan inte, jag har ju inga krystvärkar! Men barnet behöver komma ut, det börjar bli stressigt i rummet och fler och fler kommer in till oss. Jag har ont igen, vansinnigt, fruktansvärt, alldeles sanslöst ont. Och jag är rädd. Ingen vill berätta vad som händer, de pratar bara över huvudet på mig. Jag börjar få krystvärkar. Krystar allt vad jag kan. Jag är trött, jättetrött. Men jag jobbar allt vad jag kan, för barnet måste ut. Barnet mår inte bra. Fler blodprover tas. De får inte ut något blod, och måste ta om proverna. Stämningen är stressad, jag blir mer och mer rädd. Till slut, när jag krystat i tre timmar konstaterar de att barnet måste ut, det är bråttom. Hon ligger fortfarande ovanför spinae, men de beslutar sig ändå för att sätta en sugklocka, en hög klocka. Detta är i princip det ända någon säger till mig och min man under de sista timmarna "Hon måste ut nu och vi kommer sätta en sugklocka och om det inte går blir det snitt." Jag vill inte. Det gör så vansinnigt ont, och jag ber dem att snitta. De ignorerar mig. Nu är det tre läkare och tre eller fyra BM + flera uskor inne i rummet, sammanlagt drygt tio personer, rummet är fullt. De sätter en hög klocka, två personer lägger sig över min mage och jag blir uppmanad att krysta allt vad jag kan. (Som om jag inte redan gjort det i tre timmar...) Första värken följer hon med ner lite. Men sen går det inte. Hon fastnar. De drar ett par gånger till innan klockan släpper. Smärtan när de försöker få ut henne med sugklockan är obeskrivlig. Det är ingen idé att försöka förklara. Givetvis får jag ingen smärtlindring, precis som under föregående vidriga timmar. När klockan släpper säger någon av uskorna vid ctgn (de har vridit undan den så att jag inte ska se, vilket givetvis gör mig ännu mer orolig.) "Varför får vi inte in några hjärtljud?" Sen går det väldigt fort. De tar sängen och springer. Det känns helt overkligt, som man var med i något tv-program... De springer genom korridoren, någon rusar före och håller en hiss. Ingen säger något till oss. Maken hänger med bäst han kan. Upp på operation, maken lämnas givetvis utanför. I själva verket går det väldigt fort, men det känns som en evighet. Jag har starka krystvärkar, och kan omöjligt ligga still så jag försöker dra upp benen mot magen. Någon trycker ner benen mot britsen och jag får nästa panik av detta. Mängder av människor arbetar runt mig. Jag är fullkomligt skräckslagen, säker på att vårt barn håller på att dö, eller redan har dött. Jag skriker "Snälla ta ut henne NU!!!" Någon ger mig en mask framför ansiktet och säger "Andas djupa andetag i den här!" Jag andas, och somnar. Mindre än sju minuter efter beslutet, kl 10.04, är hon ute, en våning upp i operationssalen. Min man får komma in till rummet utanför operationssalen och se på medan de arbetar med henne. Hon mår hyggligt när hon kommer ut, bättre än någon hade trott. APGar 6-7-7. Hon sugs rent, tvättas, gnuggas och får syrgas. Så fort de tar syret från henne blir hon blå. De beställer upp en kuvös från Neo och min man får hålla henne en kort sekund och lägga ner henne i kuvösen. Han följer med henne ner till intensivvården på Neo. Jag kommer till uppvaket, där jag vaknar någon gång mellan elva och halv tolv. Jag har vansinnigt ont i magen, smärtan bränner till innan jag ens är riktigt vid medvetande. Jag förstår först inte vad som har hänt. Sedan börjar jag förstå och jag lyckas påkalla uppmärksamhet. "Ojdå! Har du redan vaknat? Vi har inte hunnit ge dig smärtstillande..." Nejtack, jag märkte liksom det... Jag frågade efter Ellen, men fick inga svar. Efter mycket tjat sa de att hon mådde bra. Jag var så lättad, så överlycklig. Låg där och föreställde mig hur min man satt med henne nere på förlossningen och väntade på att jag skulle komma. Jag funderade på vilka kläder han hade satt på henne osv, vi hade ju pratat om att det kanske skulle gå så här att jag blev sövd och han fick första tiden ensam med henne. Efter ungefär en timme kommer min man upp till uppvaket. Han ser allvarlig ut, men jag uppfattar inte riktigt det, frågar ivrigt efter Ellen. Han berättar att hon ligger på Neo-IVA, att hon inte mår bra. Min värld rasar. Ellen hade fått ner det förorenade fostervattnet i lungorna och normalt sett är inte det någon större fara, de brukar återhämta sig snabbt. Men nu blev hon väldgit stressad under förlossningen, i många timmar kom tecken på att hon inte mådde bra och att hon blev stressad. Men de valde att bortse från alla tecknen. Så Ellen fick mekoniumaspiration (kemisk lunginflammation). Hon kunde inte syresätta sig ordentligt och blev hela tiden sämre och sämre. Min man försökte få personalen att ta mig vägen om Neo när vi skulle tillbaka till förlossningen, men det gick inte. Jag kom tillbaka till förlossningen och låg där timme efter timme. Maken sprang mellan mig och Neo med rapporter. Ellen blev sämre. Personalen på förlossningen kommer och berättar att jag fått en stor flicka, 4290g. Och hon har långa mörka ögonfransar. Jag blir arg och ledsen, varför vet de saker om mitt barn, när jag inte fått se henne själv än? När hon var sex timmar gammal fick jag komma in till henne som hastigast. De rullade in min säng på IVA till en öppen kuvös. Där låg en stor bebis, med alldeles mörkt hår. Jag kunde inte förstå att det skulle vara mitt barn. Hon hade fullt med slangar och sladdar överallt. Och hon andades krampaktigt. Hon låg helt stilla, reagerade inte på något, bara andades med krampaktiga rosslande andetag. Jag var så rädd, varje sekund trodde jag att hon skulle dö från oss. Jag fick klappa henne lite försiktigt och vi tog ett par bilder innan jag kördes tillbaka till förlossningen. Minuten efter vi lämnade IVA intuberades Ellen, lades i respirator och sövdes, hon orkade inte längre själv. Tillbaka på förlossningen fick vi den festliga fikabrickan. Det är nog den bittraste fika jag har ätit. Där satt vi (ja, eller låg i mitt fall...) och skulle fira att vi fått barn. Hade vi fått barn? Jag förstod ingenting, allting var bara overkligt, och för hemskt. På kvällen får jag komma ner till Ellen på IVA igen. Sitter och tittar på henne, klappar henne lite försiktigt. Larmen tjuter hela tiden, och vi är så rädda att något ska hända. En läkare sätter sig ner med oss senare under kvällen och förklarar vad som har hänt och vad som kommer hända. Han säger att han hoppas att de ska klara henne, men han kan inte lova något. Det är väldigt sällan de får så svåra fall av mekoniumaspiration. Och då är vi ändå i Lund, hit skickas alla svåra fall från södra Sverige... Han berättar att hon ligger i respirator med 100% syrgas, men syresätter sig ändå inte riktigt bra. Han pratar om att koppla ur lungorna och lägga henne i ECMO, han pratar om någon gas man kan ge henne för att hjälpa lungorna... Vi ska inte ge upp hoppet än. Den natten tvingas min man lämna oss på sjukhuset och åka hem. Trots att jag är ensam på mitt dubbelrum kan han inte få stanna. Jag blir ensam kvar, efter en fruktansvärd förlossning, jag kan inte röra mig själv och vår dotter kämpar för sitt liv på IVA, men han måste åka hem. Åka hem ensam, till en tom och ensam lägenhet. Det borde vara förbjudet att skicka hem en människa i den situationen!! Jag ligger på BB, tillsammans med nyblivna mammor och nyfödda barn. (Tack och lov lyckas vi undvika att det kommer in någon med barn på "mitt" rum). Det är tortyr att höra barnen skrika. Jag har aldrig hört mitt barn skrika. Tänk om jag aldrig kommer få höra hennes röst? Nästa morgon mår Ellen lite bättre, hon behöver "bara" 97% syrgas i respiratorn. (Det är ca 21% syre i luften vi andas.) Det känns givetvis som ett steg i rätt riktning, men skräcken släpper oss inte och även om hon hela tiden blir lite bättre så är det verkligen två steg framåt, ett steg bakåt och ibland blir det minst fem steg bakåt... Jag har mycket ont i snittet. De smärtstillande jag får hjälper inte särskillt bra. Men eftersom jag försöker vara nere hos Ellen så mycket som möjligt så verkar inte personalen på BB bry sig så mycket om mig. På något vis känns det som att jag inte är intressant. Jag har inte något barn hos mig, jag är ledsen och har ont, jag känner mig mest till besvär. En gång när jag ringer efter mer smärtstillande kommer någon och talar om att jag minsann inte kan få mer nu, för det var för kort tid sen jag fick sist. Och så går hon igen. Flera gånger ligger jag och gråter av smärta i sängen, kan inte röra mig för jag har så vansinnigt ont. När min man är där får han till sist nog och ringer efter personalen och berättar hur ont jag har. Då blir det bättre. Någon ber tom om ursäkt och menar att jag absolut inte ska behöva ha så ont. En underbar BM börjar ge mig mina tabletter i förväg så att jag kan ta med dem ner till Ellen och inte behöver ta mig upp till BB hela tiden för smärlindring. Efter någon dag börjar jag få ont i huvudet. Det är en obeskrivlig huvudvärk som strålar ner i ryggen. Jag kan knappt röra mig, smärtan paralyserar mig och minsta lilla rörelse skickar iväg nya blixtar av smärta. Jag berättar för personalen, men de avfärdar det med att det antagligen beror på att jag hade en så lång och jobbig förlossning, det är nog träningsvärk? Jag får Citodon och det hjälper lite, men det blir ännu svårare för mig att orka sitta hos Ellen. Tredje kvällen får jag hålla Ellen för första gången! Det är fasansfullt och underbart. Jag är hela tiden rädd att något jag gör ska vara farligt för henne. Hon har så många sladdar, slangar och apparater fästade vid sig att det tar en kvart att reda ut och lyfta över henne till mig. Respiratorslangarna tejpas fast i mig och i stolen... Larmen tjuter hela tiden, syresättningen går upp och ner, och jag är nervös. Men det är ändå härligt, att få hålla sitt barn för första gången. Fem dagar efter snittet blir jag utslängd från BB. Läkaren (som för övrigt inte ens träffat mig!) har velat skriva ut mig senast efter fyra dagar, men en BM lyckas få honom att gå med på att ha kvar mig till femte dagen. Jag har fortfarande ont, svårt att röra mig och den hemska huvudvärken är kvar. Nu ska jag bli utskriven och alltså bo hemma? Klara av att sitta hela dagarna på IVA? Trots att jag har så ONT att jag knappt kan röra mig, knappt kan sitta. Jag är arg, riktigt arg. Och i sista stunden, när vi står där med packade väskor så lyckas personalen på IVA ordna ett rum på Neo till oss. Där får vi sen sova ett par nätter till någon annan behöver det. (Rummen är främst till för ammande mammor som behöver amma sina barn på nätterna, eller som snart ska åka hem med sina barn.) På sjunde dagen extuberas Ellen, och hon klarar sig utan respiratorn! Hon får c-pap istället, och klarar sig emellanåt med bara syre i grimma eller tratt! Samma kväll har vi vår första riktigt stund tillsammans. Vi är ensamma på Ellens rum, personalen ger oss lite utrymme för oss själva. Ellen har börjat vakna till, hon tittar på oss!!! Och hon försöker amma! Lycka! På nionde dagen klarar hon sig i princip utan extra syre och röntgenbilderna på lungorna ser mycket bättre ut. Nu behöver hon inte intensivvård längre och hon flyttar till en vanlig Neo-sal. Där är hon sedan ytterligare en vecka för att vara under uppsikt, bli ordentligt frisk, lära sig amma osv. Den veckan är för oss föräldrar nästan lika jobbig som den första, tack vare personalen... Vi får i princip inte röra Ellen. Hon ska endast ammas (amningtränas) på schema. Vi får inte ha henne i famnen, hon ska ligga i sin balja. Det spelar ingen roll om hon är ledsen och vill upp, visar att hon vill ammas. De pratar skit bakom våra ryggar för att vi försökt amma utanför schemat. Vi ger upp, vi är för trötta och tagna efter hela den här resan för att orka kämpa. 15 dagar gammal skrivs Ellen ut från Neo, hon är frisk! Efter förlossningen har läkaren som var med sista timmen bett om ursäkt. Sjukhuset har erkänt att de hanterade min förlossning felaktigt. Bl a trodde inte läkaren själv att det skulle fungera med en sugklocka (förutom att man överhuvudtaget inte _bör_ sätta så höga sugklockor...), de brukar inte sätta sugklocka i den situationen och normalt sett skulle jag tillfrågats. Men under min förlossning pratade ingen med mig, och mina önskemål ignorerades. Min BM övertalade läkaren att undvika snitt så länge som möjligt. Vilket var fullkomligt vansinnigt, och gav mig en fruktansvärt vidrig förlossning och höll på att kosta vår dotters liv. Jag har också i efterhand fått reda på att den hemska huvudvärken jag hade i TVÅ veckor efter förlossningen var spinalhuvudvärk orsakad av EDAn. Detta borde givetvis personalen på BB insett, och det hade då funnits behandling för mig att få. Jag fick en svår förlossningsdepression och drabbades av Post Traumatiskt Stress Syndrom pga det jag upplevde under förlossningen och Ellens tid på IVA/Neo. Drygt två år senare har jag med hjälp av samtalsterapi mm lyckats komma tillbaka ganska bra. /Caroline

Vaddå "gick ju bra"?

2006-04-19T01:01:00.000+02:00

Det här är ur ett brev som jag skrev en tid efter kejsarsnittet med Noah (långdragen förlossning som slutade i akutsnitt. Vidöppet läge.)

"Är så arg idag över det här med snittet med Noah. Ganska ofta säger folk jag stöter på att ”jo, förlossningen var ju jobbig, men h*n är ju i alla fall frisk...” (om sina förlossningar alltså. Hade det vart om min hade jag troligtvis slagit till nån). Jag fattar ingenting! Vaddå frisk? På vilket sätt blir alltihop bättre av att det kunde ha varit värre? Det hjälper ju inte MIG att Noah är frisk o pigg och fullgången, jag vill ju helst av allt drabbas av minnesförlust ändå, känner mig så fruktansvärt ledsen o trampad på. Klart att jag är glad att han mår bra, men det ändrar ju ingenting. Det var en fruktansvärd upplevelse, och jag kommer ju aldrig att få föda nåt barn "på riktigt" ändå. Trots att han mår bra..."

Eklampsi (kramper pga havandeskapsförgiftning)

2006-04-19T00:00:00.000+02:00

Samuel föddes i vecka 34+4, fem och en halv vecka för tidigt. Jag hade länge anat att något var fel, men ville inte tro på det. Det jag var allra mest rädd för av allt som kunde gå fel var havandeskapsförgiftning. Jag vet inte varför, men det var som en fobi. Jag gjorde allt för att bevisa för mig själv att jag inte hade några symptom på DET, i alla fall.

Runt vecka 30 började jag känna mig yr och få overklighetskänslor när jag ätit, men ingen kunde förklara varför. Jag hade redan tid till glukosbelasning, och trodde att det kanske var graviditetsdiabetes som visade sig, men belastningen gick hur bra som helst. Jag var ganska svullen om hela kroppen, men jag antog att det skulle vara så, och jag reagerade inte särskilt på det, speciellt som barnmorskan mer eller mindre viftade bort det när jag klagade. Jag gick till min vanliga MVC-tid, och då hade jag spår av äggvita i urinen, och blodtrycket var ganska mycket lägre än det brukade vara. Barnmorskan trodde att det helt enkelt kommit skräp i provet och vi bestämde en tid tre veckor senare.

Någonstans här började jag att må illa igen. Jag hade ju spytt som en räv de fem första månaderna av graviditeten, så jag tänkte bara "synd att det kom tillbaka" och ryckte på axlarna. På påskdagen eller annandag påsk fick jag fruktansvärt ont i magen, så ont att jag nästan svimmade, och jag kräktes oavbrutet i flera timmar. Värken höll i sig något dygn, jag tror att jag kanske hade feber, men sedan gick det över. Jag antog att det var matförgiftning, för jag hade ätit en rest av potatissoppa som ingen annan ätit, och det vara bara jag som var sjuk.

Efter det gick det bara utför med mig. Jag fortsatte att må illa, kräktes ibland. För första gången under graviditeten började jag själv tycka att jag mådde dåligt. Det luktade starkt och konstigt när jag kissade. Svetten luktade konstigt. Jag var trött och andfådd, kände mig yr och hängig. Jag reagerade fortfarande inte speciellt, att känna sig trött och less i åttonde månaden hörde till, trodde jag.

Torsdagen den 15 april mådde jag riktigt dåligt. Jag var yr och hade ont i huvudet och mådde illa. Jag försökte få tag på min barnmorska, men telefontiden var slut. Min man ringde till vårdcentralen, och en sköterska svarade att det var möjligt att jag hade för lågt blodtryck. Hon sade att det var rätt vanligt, och att jag borde komma in dagen därpå och mäta blodtrycket. På fredagen var mvc stängt, och jag mådde bättre, så jag struntade i att åka in. "För lågt blodtryck har ingen dött av" tänkte jag, och kände mig lättad eftersom jag visste att ett av symptomen på havandeskapsförgiftning var högt blodtryck, inte lågt. Jag skulle till MVC på måndagen.

På lördagen när jag vaknade mådde jag verkligen helkasst. Jag hade otroligt ont i huvudet och var jättetrött. Jag hade lovat att spela piano på ett dop, och jag väntade bara på att dagen skulle gå, så att jag kunde få det överstökat. Jag var ganska rastlös av den sprängande huvudvärken och gick runt lite i trädgården, för att se hur långt våren kommit. När jag stod uppe vid terassodlingen vi hade såg jag plötsligt ett konstigt mönster, som en cirkel med schackrutor i, framför ögonen. Mönstret flyttade sig med blicken och skymde en del av sikten. Oavsett vilket öga jag tittade med såg jag mönstret, så jag slöt mig till att det inte satt i ögonen utan i hjärnan. "Det går väl över" tänkte jag. Redan då borde jag förstås ha reagerat, men när man får havandeskapsförgiftning svullnar även hjärnan och man tänker inte särskilt bra, utan kan konstigt nog tycka att man mår hur bra som helst.

Min man var ute och jobbade med bilen. Jag gick en sväng och tittade till hönsen, när plötsligt vänster synfält försvann. Maken kom mig till mötes, och jag såg bara halva hans ansikte. Den andra halvan fanns bara inte där, på något konstigt sätt. Det var inte svart eller så, men hur jag än försökte kunde jag inte se den andra halvan av ansiktet. Jag blev rejält rädd och han tyckte (förstås) att vi kanske borde åka till akuten om jag mådde så dåligt. Men jag ville inte, utan gick in för att lägga mig och vila.

Jag hade knappt kommit inomhus förrän jag började att kräkas, sådär häftigt som jag gjort några veckor tidigare. Jag fick precis lika ont i magen och mådde fruktansvärt dåligt. Då ändrade jag mig, insåg att det här inte skulle gå över. Jag skickade ner äldsta flickan, som precis skulle fylla 15 år, för att be pappa komma upp och säga att jag ville åka in till sjukhuset ändå. Han kom in, och jag gjorde mig beredd att åka. Maken skulle ringa akuten, men han fick en stark känsla av att han borde ringa en barnmorska som bodde i byn i stället. Jag tyckte att det var dumt att störa henne, på hennes lediga dag och allt, men han envisades. Han ringde upp henne och berättade om tunnelseendet och allt det andra. Hon insåg genast allvaret i situationen, och kommenderade honom att ringa förlossningen på en gång.

"Sedan åker ni in. Oavsett vad de säger!" sade hon.

På förlossningen höll de med om att jag skulle komma in på en gång. Jag hade klätt på mig och tagit fram mvc-journalen, äldsta dottern gick ner för att låsa upp bilen åt mig och jag skulle bara ringa och säga att jag inte kunde komma till dopet och spela. Jag gick fram till köksbordet och skulle sätta mig ner på stolen som jag tyckte stod i kortänden, det var bara det att det inte fanns någon stol där alls... jag ramlade rätt ner på golvet. Min man hjälpte mig upp och satte ner mig på en stol, men jag kunde nästan inte pricka rätt då heller. Jag försökte låtsas som ingenting, och skrattade bort det hela.

När jag sedan skulle slå telefonnumret GICK det bara inte. Jag såg numret i telefonboken, såg siffrorna på telefonen, förstod det hela utmärkt, men jag visste liksom inte hur jag skulle göra med armen och fingrarna. Jag tvekade med armen i luften ett ögonblick, sedan sade jag "Jag kan inte slå numret.". Bara att tala, att forma orden var besvärligt nu, och jag började bli riktigt, riktigt rädd, men jag trodde ändå att han skulle förstå hur det var fatt fast jag inte kunde förklara. "Jag gör det åt dig." sade han. Han trodde att jag bara inte såg siffrorna ordentligt. Han slog numret, när jag plötsligt kände hur jag började skaka armarna. Jag klämde fram ett "Hjälp!", sedan började jag skaka i hela kroppen. Jag tänkte, ganska lugnt ändå, "Nu dör jag". Jag var faktiskt inte ett dugg rädd, mest beklagande. Så slog det mig att min babys liv var i fara, och jag blev livrädd. "Käre Gud, rädda mitt barn!" bad jag desperat "Låt mig dö i stället, men rädda mitt barn!". Jag tycker mig minnas att jag började resa mig, sedan var det som om hela synfältet drogs ihop i en virvel och jag ramlade baklänges och allt blev svart.

(Jag förlorade medvetandet och krampade ungefär 15-20 minuter. Under tiden kom en Prio-1-bil med syrgas och en ambulans. De som såg bilarna fara genom byn säger att de lättade i guppen och sladdade på raksträckorna. Ambulansen hade precis kommit fram när jag började vakna. )

När jag öppnade ögonen var rummet fullt med folk. Jag låg på golvet i köksöppningen, och jag levde! Det stod fem män i räddningsklädsel omkring mig... Hjärnan gick på högvarv. Var jag verkligen vaken? Ja, detta var ingen dröm. Såg jag dubbelt? Nej, definitivt inte. "Så HUR fick de plats i ambulansen?", undrade jag "och hur ska JAG få plats i ambulansen?" (Alla som känner mig skrattar här, det här resonemanget är så typiskt mig). Nu kände jag mig i alla fall trygg, jag levde och skulle fortsätta leva, eftersom ambulansen i alla fall hunnit ut. Det tar minst 25 minuter från lasarettet till vår lilla by om man håller hastighetsbegränsningarna... Någonstans skymtade jag något av barnen. "Nej!" tänkte jag. "TA BORT BARNEN, låt dem slippa se detta!". Men jag kunde inte säga något.

Sedan började jag lägga märke till att min kropp fortfarande skakade. En av ambulanskillarna försökte sätta en spruta i högerarmen på mig. Jag tror att det var en sådan kanyl som man sätter dropp i. Det gick inte så bra, eftersom högerarmen hela tiden viftade, och resten av kroppen ville resa sig... "Vad heter hon?" (Jaså, du måste ha kommit precis innan jag vaknade...) "Tina." - "Tina! Tina! Hör du mig?" (Högt och tydligt. Jag är inte döv eller så, det bara rycker i mig.) "Tina, jag ska sticka dig i armen." (Jag vet, det har du hållit på med ett tag nu.) "Håll armen stilla nu" (Stick på du bara, ju fortare desto bättre, jag behöver verkligen medicin) "Nej, res dig inte, försök att ligga stilla!" (Jag försöker ju. Stick nu då!) "Håll armen stilla bara." (Jag har fattat, grabben, stick in sprutan och stå inte där och tjafsa!).

Och jag försökte verkligen hålla mig stilla så han skulle kunna sticka rätt, gång på gång, Det gick rätt bra i någon sekund eller så. Sedan tröt koncentrationen, armen for upp i luften och kroppen började resa sig, fast jag inte alls ville stå upp. Jag kunde inte tala eller på något sätt visa att jag förstod vad han sade, och den eländiga armen for iväg så fort jag inte höll nere den med ren viljestyrka. Det var som om jag var en fånge inne i min kropp, och den gjorde som den ville utan att fråga mig först. Jag hörde, såg, kände, förstod allt som skedde, men kunde inte på något sätt påverka det. Det var oerhört obehagligt, och lång tid efteråt kände jag mig som om jag var inspärrad i en kropp som kunde svika mig när som helst. Det var nog den värsta sviten av eklampsin för min del.

Till slut (rätt snart faktiskt) gav de upp med att få in sprutan, i stället lyfte de upp mig på båren, spände fast mig (jag krampade fortfarande lite, men det avtog mer och mer) och gav mig en spruta i benet, en sådan som man slår in. Stesolid, tror jag att de sade. I journalen står det att jag fick den rektalt, men det stämmer inte med vad jag minns, och jag har aldrig fått en sådan spruta som man slår in varken förr eller senare, så jag vet inte hur jag skulle kunna minnas det annars. Sedan rullade de ut mig till ambulansen och lastade i mig, och började ge mig syrgas. Syrgasmasken luktade illa, men jag visste att jag behövde det extra syret. Min man sade till ambulansföraren att han skulle köra mig direkt till förlossningen, för det var dit vi var på väg och där de väntade mig, och inte på akuten. Föraren ringde upp någon, och de konfirmerade att jag skulle till förlossningen. (Jag tänkte: stå inte här och häng, ta hand om barnen!) Som genom tankeläsning sade maken till killarna att han skulle se till att barnen (de äldre flickorna alltså, minstingen var hos en kompis) kom till sin mamma, lugna dem och sedan komma efter till sjukhuset. Sedan vände han sig till mig.

"Älskling, jag kan inte följa med dig nu, jag måste ta hand om flickorna. Jag kör dem till deras mamma och sedan får jag sitta och prata med dem ett tag." (Bra! Tankeläsningen funkar ibland, i alla fall...) "Jag måste ta hand om barnen." (Javisst, självklart.) "Jag åker med flickorna till deras mamma nu." (Ja åk du, jag har liksom lite bråttom själv... och jag börjar bli irriterad) "Jag kommer efter i bilen." (Åk iväg karlslok, stå inte här och häng! TA HAND OM BARNEN, de behöver sin pappa nu!) Jag vet inte hur jag fick honom att fatta att jag förstod, men till slut gick det upp för honom i alla fall. Ambulansen körde iväg. Jag ville så gärna tacka killen som satt bak med mig, han var så oerhört lugn och trygg och jag kände verkligen att jag var i goda händer. "Nej, försök inte prata nu!" sade han, men jag klämde fram ett "Tack" i alla fall. Jag har ingen aning om ifall det var begripligt eller ej. Troligtvis inte. Resan gick lugnare än jag hade trott, inga sirener eller så vad jag märkte. Jag var så oerhört trött, så jag bara låg där och vilade mig och andades i den illaluktande syrgasmasken, som stank plast så jag ville kräkas...

När vi kom in till sjukhuset körde ambulanskillarna upp mig på bår till förlossningen. De hade knappt lämnat rummet förrän min man kom. Jag tyckte själv att jag var vid fullt medvetande, men förstod av omgivningens sätt att reagera att jag antagligen svarade väldigt långsamt på frågor och inte gjorde ett särskilt vaket intryck. Det retade mig. Jag hade svårt att uttryckta mig, och det var skönt att maken i alla fall fanns där och kunde prata i mitt ställe.

Stora delar av tiden har jag bara vaga minnen av. Det var mycket folk, mycket spring, många frågor att svara på, massor av prover att ta - och jag var så väldigt, väldigt trött. Den kvinnliga förlossningsläkaren beordrade ett antal prover. Sköterskorna försökte sticka mig, men en efter en misslyckades de. Till slut ringde de efter en narkossköterska... Hon kom, antagligen oerhört snabbt. ”Du kommer att få ett fult blåmärke!” anmärkte hon, och satte sedan i en kanyl. Myckert riktigt fick jag ett rejält blåmärke sedan, ett av de värsta jag sett, men proverna blev i alla fall tagna. Maken har berättat att jag var så svullen i ansikte och hela kroppen att jag nästan inte gick att känna igen. Så att ingen annan lyckades få i en nål i nån arm är snarare ett bevis på narkossköterskans skicklighet än på att de andra var dåliga på något sätt. Jag fick magnesiumdropp för att motverka kramperna och minska risken för fler anfall.

En manlig överläkare hade kommit in också, han var upprörd - på gränsen till rasande - i ett hörn av rummet: ”Men det här måste de ju ha sett! Det är ju helt tydligt!” hörde jag honom utbrista till någon bredvid sig, medan han bläddrade i min MVC-journal. Han kom i alla fall fram, helt sansad vad jag kunde avgöra, och pratade med oss. Han sade att det inte gick att avgöra just nu vilka hjärnskador jag eventuellt fått av krampandet, men att jag antagligen skulle ha det jobbigt något halvår framöver, vara lättirriterad och kanske ha svårt för sådant jag brukade kunna, som namn och räkning och sådant. Han sade att om man får ett stort epilepsianfall, ett Grand Mal, varar det i fem minuter, i värsta fall. Jag hade krampat i minst femton minuter. I förlossningsjournalen står det att ”graviditeten hittills varit normal”, så jag vet fortfarande inte vad det var han reagerade så starkt på i den. Kanske var det bara chocken att det gått så långt som till eklampsi utan att någon märkt något innan.

Den kvinnliga läkaren förklarade att de inte kunde göra något mer, barnet måste ut för att jag skulle kunna bli frisk. Hon undersökte mig för att se om det kunde bli en vanlig förlossning. ”Nej, du är bara öppen 2 cm.” sade hon. ”Det går inte, det blir kejsarsnitt. Vill du vara vaken eller sova?” Jag blev helt tagen, kunde inte ens svara, bara titta desperat på min man. ”Hon vill vara vaken.” sade han. Och det ville jag också.

Sedan gick det fort. Maken fick någon sorts överdragskläder och en ful operationsmössa att ta på sig, över sina oljiga bilmekarkläder. Jag tror han hade handskar också. Jag rullades iväg till operationssalen. Det var mycket folk där, trots att rummet var ganska litet. Två läkare som skulle göra själva snittet, samma två som jag redan pratat med. Ett par operationssköterskor, ett par barnmorskor, en narkosläkare och en narkossköterska, en barnläkare och två barnsköterskor från neonatalavdelningen, avdelningen för för tidigt födda barn. Och så jag och maken. Alla var väldigt proffsiga, de pratade med mig (trots att jag inte kunde svara särskilt bra), presenterade sig, talade om varför de var där och vad som skulle hända. Jag kände mig väldigt trygg, men orolig för att få se bebisen. På något sätt hade jag fått för mig att den skulle se ut som ett ungt foster, en liten alien, inte som ett barn. Jag trodde att jag skulle tycka att den var ful och inte vilja ha den när den väl var född.

Det allra läskigaste var ryggbedövningen. Jag har aldrig varit så modig i hela mitt liv som när jag satt där helt stilla trots att jag var livrädd för den jättelånga sprutan. Sedan tog det en liten stund innan bedövningen tog riktigt, men det kändes antagligen längre än det var, någon minut på sin höjd. Läkarna kollade att känseln var borta upp till brösten ungefär, sedan hängde någon för ett förhänge. Jag tror att de måste ha börjat snitta på en gång.

Efter några minuter sade en barnmorska ”Nu kommer det att kännas lite jobbigt, som om de drar i dig.” Det kändes mycket riktigt ganska jobbigt, men gjorde inte alls ont. Det höll fortfarande på när jag plötsligt hörde någon säga (i vänstra hörnet snett bakom mig):

”En så'n fin liten pojke!”

Jag och maken blev helt förvånade, vi hade inte märkt att de tog ut barnet. Vi hade fått en son, och han levde och mådde efter omständigheterna ganska bra. Han skrek inte, bara pep som en liten mus. Barnläkaren daskade försiktigt på honom:

”Kom igen nu då, bättre kan du.”

Så kom han fram med den lilla, lilla bebisen, och visst, han såg inte ut som en nyfödd, snarare som en liten gubbe. Inget babyhull, lite mager och rynkig. Jag tyckte att han var det vackraste jag någonsin sett (och jag var så glad att han inte var en ful liten alien). ”Så fin han är!” sade jag, och strök försiktigt på benet, det var så långt jag nådde och vågade. Bebin slog ut med armarna där han låg i doktorns händer, det betydde att han tyckte illa om att ligga på rygg och kände sig orolig och osäker. Hade jag kännt honom bättre hade jag sett att han var helt chockad. Men det visste jag inte då, eftersom jag ju inte träffat honom förut.

Barnläkaren började förklara att de behövde ta med sig barnet till neonatalavdelningen för att kunna ta hand om honom riktigt. Han upprepade sig massa gånger, antagligen för att han ville vara säker på att det kändes OK för mig. Jag tyckte att han stod och svamlade i stället för att ta hand om mitt barn! Jag blev irriterad invärtes, så jag drog till med ”Jag litar på dig.”, för att få honom att fatta och gå. Det är en ganska effektiv fras när det gäller män. Min man följde med, för att vara med bebisen.

Maken säger att de sövde mig när de skulle sy ihop snittet, men det har jag inget minne av. Jag minns att jag vaknade på IVA, så han har säkert rätt. Där fick jag ligga med en sköterska i rummet hela tiden och en automatisk blodtrycksmätare som mätte trycket var femtonde minut. Det gjorde ont. Jag minns inte hur länge jag låg där, men det var flera timmar, tills bedövningen släppte helt. Sedan blev jag flyttad tillbaka till förlossningsavdelningen.

Det här var på lördag eftermiddag. Söndagen och halva måndagen försvann i halvdvala, jag sov och var vaken om vartannat. Blodtrycket ville inte riktigt sjunka, och läkarna var förvånde, och lite bekymrade. De gav mig både det ena och det andra i dropp, men inget hände. Så, helt plötsligt, fick jag ett rejält blodtrycksfall medan jag satt och åt lite grann. Jag höll på att börja krääkas och svimmade nästan. Några sköterskor kom in och fällde ner sängen, så jag mådde bättre. Ingen fattade varför trycket sjunkit nu så plötsligt, men det var ju bra att det gick ner i alla fall.

Jag fick komma upp och duscha av mig, när jag mådde rätt bra. De envisades med att köra mig i rullstol ner till neonatalen, det kändes fånigt för jag tyckte själv att jag var frisk. Jag fick flytta in på BB, i ett eget rum, tack och lov. Det var hemskt att se alla lyckliga mammor som fick ha sina små bebisar hos sig. Jag hade inte ont i såret speciellt, men tog pliktskyldigast mina Alvedon, för att barnmorskorna tjatade. För varje dag, nästan varje timme, mådde jag bättre. Svullnaden i kroppen gick ner, och jag tillbringade all vaken tid med att sitta känguru, pumpa och sondmata vår ”lilla råtta”, som fortfarande bara pep och aldrig någonsin skrek. På torsdagen blev jag utskriven och fick åka hem från BB. Samuel blev kvar i ungefär tre veckor, sedan fick han också komma hem, men det är en helt annan historia.

Jag har läst att eklampsi betyder ”blixt från klar himmel” på grekiska. Om det stämmer eller ej vet jag inte, men det är en passande beskrivning. Mina symptom försvann fortare än de kommit. Efter sex veckor var jag på efterkontroll på sjukhuset. ”Vi förstår ingenting.” sade den kvinnliga överläkaren som undersökte mig. ”Du borde ha haft skador av syrebristen när du krampade - hjärnskador, skador på inre organ... men det finns ingenting. Du är kärnfrisk!” Och det var jag. Men varje år gråter jag på Samuels födelsedag och tänker på dagen då han borde ha fötts i stället.

/Tina

Ny sida om jobbiga förlossningar

2006-04-18T19:01:00.000+02:00

Hej och välkommen till "Tunga förlossningar".

Här finns plats för svåra berättelser, tunga minnen och ledsna och arga känslor som kanske inte passar på andra sajter.

Vad är en tung förlossning? Det kan bara den som varit med om förlossningen avgöra. Det som verkar enkelt och vanligt för en person kan vara tungt och jobbigt för en annan. Här kan vi kan berätta om svåra saker och lyssna med medkänsla och förståelse, utan att bedöma om andra har rätt till sin sorg eller inte.

Du som vill är välkommen att skicka in din berättelse till tungforlossning@hotmail.com

/Tina